Spinalonga

Agios Nikolaos. Seglad distans 40 nm. Totalt 64 nm

I samband med att våra vänner reste hem falnade vinden och vi beslutade oss för att gå norrut mot Spinalonga. Första etappen gick till Kolokitha som är en liten vik mellan utsidan av Spinalonga och en smal men hög ö. Till södra delen av viken går badbåtarna från Elounda och Agios Nikolaos så där är det överbefolkat om dagen. Till norra änden av viken kommer mer privata båtar eller privatchartrade båtar som oftast stannar en knapp timme. Vattnet är kristallklart men på grund av upprepade ankringar ändå lite grumligare än sydsidan efterhand som dagen går. På kvällen är det i stort sett helt tomt i hela viken. Det finns ett litet kapell på land men inget annat så detta är platsen om man helt ostört vill titta på Vintergatan och alla andra stjärnor. Dessutom är det helt tyst. Ett litet problem bara. Dyningen rullar in runt hörnet och även om vattnet ser blankt ut rullar det något så gräsligt när man ska sova.

Under natten kom en rejäl värmebölja, den vi ville undvika i hamnen. Vi stannade nästan hela nästa dag och solade och badade men mot eftermiddagen drog vi vidare till Elounda, i lagunen på insidan av Spinalonga. 4-6 meter djupt och helt turkost vatten. Från Elounda utgår hundratals turistbåtar varje dag så vattnet blir väldigt grumligt av alla ankare som går upp och ner. Oavsett det så är vattnet rent. Om natten började det blåsa rejält så vi fick sätta ytterligare en avlastare på ankarkättingen och ta ner det stora solskyddet. Det är märkligt att sova med ett rejält korsdrag, fullständigt torr luft och 29 grader.

En måne upp och en månlandskap nere

Elounda före soluppgång

Om morgonen upptäckte vi att batterierna var döda och att kylskåpet slutat at fungera. Vi fick köra en stund med motorn och sedan tog solcellerna över arbetet även om det är svårt med kylskåpet i 34 grader och mycket vind. Trots vinden blev det en lugn dag där vi bara läste. Vi tog dingen in till stan på eftermiddagen för att gå en promenad men väl på land överfölls vi av värmen och tog oss bara till närmaste fik. Dagen efter gav vi upp alla försök till promenad på land.

Vår från piren i Elounda

I förrgår gick vi upp i ottan och gick för motor från Elounda till Spinalonga och ankrade strax utanför ön. Vi var osäkra på när de öppnade men ville vara där innan den hysteriska turistströmmen anlände. Halv nio var vi i land med dingen och tittade oss omkring. En kvart senare kom båten från Plaka med all personal, biljettkassörskan, restaurangbiträden, vakter och prästen som visar kyrkan. En ung kvinna störtade fram till Marie som satt under en tamarisk och frågade om vi tvingats tillbringa natten på ön. De hade inte sett vår dinge och trodde de glömt oss kvar dagen innan. När vi fick lugnat kvinnan med att vi just anlänt kunde vi köpa biljett och komma in.

Avståndet till Plaka är inte stort

Jag landar dingen och strax kommer öns katt och undrar var resten av folket är.

Nu kommer dom och katten springer gram för att hälsa på sin hundkompis

Spinalonga har varit befäst sedan hellenisk tid. Venetien byggde det stora fortet på ön och Ottomanerna tog senare över men inget av allt detta gör ön sevärd utan det som skulle komma långt senare. Under åren 1903-1957 låg här Europas största spetälskekoloni med över 400 människor som kastats hit med en enkelbiljett för att dö. Under 1930-talet kom en större grupp rika från Aten och det ändrade hela ön från en fattigstuga utan tillräckligt med mat och vatten till en välmående ö. Under andra världskriget och tyskarnas grymma ockupation av Kreta hade man det bättre här eftersom tyskarna inte vågade sig hit.
Under 1940-talet hittade man en medicin (sulfa) och alla kunde kureras. Missbildningarna var dock kvar och sjukdomen så stigmatiserad att den grekiska staten inte ville ha tillbaka dessa människor i samhället utanför. På 1950-talet blev dock trycket utifrån så stort att man stängde kolonin. För att inte råka illa ut brände staten alla dokument och rev vad man kunde på ön. Efter det föll den i glömska som ett öde fort i inseglingen till Lagunen. Här kunde historien slutat.

Huvudporten under den venetianska tiden.

Porten in under tiden som spetälskekoloni. Den är svagt böjd så att man inte kan titta direkt in

Huvudgatan. Här låg marknaden

Sjukhuset till höger och läkarens administration till vänster

2005 kom den brittiska författaren Victoria Hislop ut med en romantisk skildring av ön som senare spelades in som TV-serie på grekiska. Plötsligt fick hela världen upp ögonen för det hemska liv de spetälska hade. Boken har kommit som nyutgåva på svenska i år och heter nu Hemligheternas ö. I dag kommer tusentals turister ut till ön varje dag i båtar som mest påminner om migrantbåtar med alla dessa människor. När de första tre närmade sig ön gick vi mot utgången och innan vi kommit ner i dingen var ön helt invaderad. Hela magin försvann.

Prästens nycklar till kyrkan

Kyrkklockan

Spelbräden för att fördriva den oändliga tiden. Dels kulhålen till vänster och den mera fyrkantiga några stenar till höger

Öns lilla kyrkogård där flera tusen begravdes

Piren

Personalen i väntan på dagens första turistbåt

Och här kommer tre på en gång

I går kom vi tillbaka till Agios Niklaos för nu är det åskväder på gång. Efter tilläggning tog jag tag i batteriproblemet och fyra nya batterier är på väg, förhoppningsvis denna vecka. Lyckligtvis har det också blivit lite svalare.

Varenda led i kätting syns på botten

Spinalonga till vänster och Elounda i fjärran

Spinalonga från havet

En vecka med vänner och minimalt med segling

Leif och Lotten har varit på besök under en veckas tid. Tanken var att göra lite dagsturer för att snorkla och bada. Meltemin satte ett effektivt stopp för de planerna. Det har blåst så mycket att det inte var försvarligt att gå ut och in igen i hamnen där det är mycket trångt eftersom ingen vill ut och segla i den hårda vinden. En dag kom vi ut och då seglade vi till den södra sidan av Elounda. Eftersom det var ett par båtar inne i ankringsviken droppade vi ankaret på 11 m. Vattnet var så klart att man kunde se varenda länk av kättingen på botten. Fisk fanns det däremot inte så mycket av. Medan jag passade på att skrapa bort alger från vattenlinjen kom det en lite gul fisk och tittade på.

Det vi inte fick av segling tog vi igen på restaurangsbesök. Normalt sett äter vi inte ute så ofta eftersom det blir lite enformigt i längden. Nu hann vi med en del olika och det var också en kul upplevelse. Badplatser finns det gott om i Agios Nikolaos så det gick ingen nöd på oss. Den närmaste ligger precis vid inseglingen till marinan.

den här gåsen blev rejält sur när jag ville förbi

minsta badstranden i Agios Nikolaos

Efter det att vi blivit ensamma igen mojnade också vinden och vi har lämnat hamnen för ett tag. Vi började med att ankra i Ormos Kolokithas på utsidan av Spinalonga. Här är också vattnet kristallklart men med lite mer sediment under dagen då det kommer många dagankrande båtar men lite mindre charterturism. De hysteriskt överbefolkade badbåtarna går in i den södra delen av viken där det finns en badstrand. Jag ler alltid över att dessa vikar ofta marknadsförs som ”hemliga”. I Kolokithas finns det förutom kapellet inte ett enda hus så detta är den perfekta platsen att ankra om man söker lugnet från andra och möjligheten att se Vintergatan. Lugn och ro är det däremot inte för dyningen rullar in runt hörnet trots att det oftast är frånlandsvind så båten rullar något otroligt även i lugnt väder.

det blev både vacker solnedgång och uppgång. Tänk att så små vågor kan få båten att rulla så mycket om de kommer från fel håll.

Efter Kolokithas behövde vi lite plattare vatten och gick in i lagunen till Elounda. Hela lagunen är grund och allt är vackert turkost. Båtturismen till Spinalonga är dock enorm och med alla de ankare som ständigt går upp och ner blir vattnet ganska grumligt även om det är rent. Här är inte sikten på mer än några meter. Egentligen perfekt men man blir ju lite kräsen när det är så gott om helt kristallklart vatten runt omkring.

ett månlandskap i himlen och ett på jorden

Elounda i soluppgång

Temperaturen steg upp till 34 grader i förrgår så det har inte blivit så mycket gjort annat än bokläsning. I går föll temperaturen en aning så vi tog dingen in till Elounda för at gå en promenad och ta en fika. Här fanns det dock ingen svalka alls utan vi drog tillbaka till båten igen.

Ankrade precis utanför piren

Värmen är så rejäl att kylskåpets kompressor kör konstant och drar en massa ström. Våra batterier har hunnit bli åtskilliga år gamla och i våras när motorn gick sönder så tog strömmen slut helt en natt. Batterierna måste alla bytas ut men jag ville inte göra det i sommar innan jag visste om motorn skulle fungera under hösten. Av de 600 Ah vi ska ha till förbrukning finns det mindre än 100 kvar i batterierna så i natt tog det nästan slut igen. Vi får helt enkelt köra generatorn en halv timme om dagen i tillägg till det sol och vindenergi ger. I dag är det i alla fall lite svalare.

Marie och en tamarisk

Vi kommer inte att bege oss ut på någon längre segling. På onsdag ska det komma åska och nästa vecka åker Marie hem. Jag blir kvar och Lars kommer hit. Kanske kommer vi lite längre då.

Två veckors meltemi med två dagas avbrott

Agios Nikolaos. Seglad distans 24 nm. Totalt i höst 24 nm.

Nu har jag varit här i nästan två veckor. Vinden har tryckt på med 12-17 m/s i stort sett hela tiden. Förutom det har oron över motorn gnagt ganska mycket. Den skulle vara klar när jag kom men med tanke på vårens malörer så litar jag inte riktigt på någon när det kommer till vår motor. Den startade dock direkt och en ny manlucka i tanken var isatt. Något hål i tanken kunde man dock inte hitta trots att jag vet precis var det är. Inte tillräckligt stort dock för att rök skulle sippra ut när man provtryckte tanken. Jag lade epoxy på precis hela området i stället. Får se om det fungerar. Det blev också tid till att besöka min lokala frisör. Hans dotter fyller två och till kalaset kommer 80 pers. Svärföräldrar från Aten och dessa ska bo på hotell i en vecka. Allt ska betalas av honom. En klippning kostar 10 euro.

Marie badar vid vår strand precis vid marinan

Efter några dagars städning kom Marie förra måndagen och vi klargjorde det sista tillsammans. På torsdagen mojnade vinden och vi drog ut för att testa motorn. Trots att det blåste perfekt valde vi ändå att gå för motor till Elounda i Spinalongaviken. Allt fungerade perfekt och vi kastade ankare för natten. Tanken var att stanna några dagar men så började det blåsa igen. Problemet här är att hamnen i Agios Nikolaos är riktigt trång och så mycket manöverutrymme vid blåst finns helt enkelt inte så någon kuling vill man inte ha. Sedan i fredags har vi alltså stannat i hamn. Vi har hunnit fixa till det mesta på båten men också haft tid att bada, läsa och titta på stan. Helt vanlig semester alltså.

Ankrade med Spinalonga i bakgrunden

Spinalonga. Spetälskekoloni 1903-1957. Nu turistmål

I går blev vi hembjudna till Stefan och Lana till en fantastisk middag i deras lägenhet. De är ett av de tre svenska par som både har båt och lägenhet här.

I morgon kommer Leif och Lotten och bor på hotell i närheten. Om det blir några dagar med lite lugnare väder tar vi en segeltur, annars blir vi i hamn. Bråttom har vi inte.

C-bryggan där vi ligger är helt full. På vår sida är ingen ute och seglar och på motsatta är det några enstaka och på deras platser ligger det i stället gästande båtar. Många är på genomresa men det slutar med att de stannar fler dagar än de räknat med eftersom man ofta blir inblåst här. Söndagsmiddagarna i klubbhuset har kommit igång men vi får inte grilla. Det har inte regnat sedan i maj och bränderna på Rhodos har satt sina spår.

Slutseglat för en längre tid

Agios Nikolaos på Kreta.Seglad distans 264 nm. Totalt i vår 571 nm.

Det blev inte alls som vi hoppats på. Efter att ha fått klartecken från mekanikern i Kalamata drog Pehr och jag söderut. Tre timmar ut från Kalamata gick motorn ner i varv och började ryka igen. Efter ytterligare en stund hostade den till och körde sedan normalt en timme då den slutligen tappade kraften helt. Lyckligtvis hade det börjat blåsa lite så vi beslutade att fortsätta för segel helt ner till Kapsali på Kythera. Vi kom hela vägen in i viken utan att vara beroende av motorn och kastade ankare för natten.

Dagen efter kollade vi igenom bränslefilter och slang och när allt såg bra ut gick vi in till piren där vi så stannade ytterligare två nätter. Första dagen gick vi upp till choran och det venetianska fortet och njöt den fantastiska utsikten. Andra dagen hyrde vi en bil och körde runt lite på ön. Att hyra bil på Kythera är inget billigt nöje men å andra sidan är säsongen kort och pengarna måste in. Det blev en skraltig gammal bil för 60 euro men klarade av att köra oss runt ön. Naturen på Kythera är omväxlande och väldigt vacker från sandstränder med turkost vatten till karga berg. Vi började med att titta på den största av det otal broar som engelsmännen byggde på ön i början av 1820-talet. Man måste verkligen ha bestämt sig för att organisera upp hela ön. Efter bron besökte vi ett kloster, …… Verkligen välskött. Det såg ut som om man tog emot övernattande gäster under sommarperioden. Just nu var det bara vaktmästaren och städerskan där. Vaktmästaren fick bråttom när vi kom för att springa in och visa kyrkan som hade den mest graciösa predikstol jag sett.

Efter klostret var tanken att vi skulle titta på en grotta med gamla målningar men som alltid när Pehr och jag är ute så är grottorna stängda. Det blev i stället till en fika vars kaka var så mastig att vi därefter inte orkade någon lunch. På öns östra sida ligger Avelomonas där Afrodite enligt sägnen föddes upp ur havets skum men det gjorde hon visst på Rhodos också. Alla vill ha en liten bit av sägnens kakor. Oavsett vad har den lilla viken här använts som hamn i mer än 4000 år.

Efter bilturen hann vi med både en sväng upp till choran och en middag i hamnen. Det hade dock börjat blåsa upp så det blev en ganska orolig natt med kraftiga sidvindar. Det hade varit bättre att ankra ute som vi gjorde första natten.

På morgonen drog vi söderut mot Kreta i god nordostlig vind med besök av några delfiner. Målet var att ta sig till östra sidan av halvön Akrotiri och sedan ankra där. Precis utanför udden dog vinden och när vi sedan skulle köra motorn rusade den och rök så att vi trodde den brunnit. Oljestickan visade att hela vevhuset var fyllt av diesel. Vi sög ut överskottet och hällde på ny olja ifall vi skulle behöva motorn i nödfall men vågade inte starta den. Vi beslutade att gå vidare till Rethymnon men på vägen dit dog vinden fullständigt när vi var 11 nm från hamnen. På nio timmar drev vi sedan med strömmen lika många sjömil närmare staden. Vid soluppgång satte vi dingen i vattnet och jag tryckte oss framåt medan Pehr styrde. Det gick så bra att vi lade till vid bryggan helt utan att starta motorn. Nu gällde det bara att hitta vind nog att komma ut igen så det blev två dagars turistande samtidigt som vi bytte all olja på motorn.

Hit var farten acceptabel sen försvann vinden helt

Fronten med kraftig sydlig vind och åska på väg in

Rethynon har en väldigt fin stadskärna som också är resmålet för tusentals turister så det blir ganska ansträngande med alla människor efter en dag. Det blev till ett besök på det venetianska fortet (som finns i ett ex på i stort sett varenda plats vi varit på i år). Detta är ett av de större forten nästan i paritet med Methoni. Hittade också ett fint ställe som serverade pita gyro. När vi var där åt ett femtiotal ungdomar där i åldern 12-14 år. Inget oväsen alls. Samma ljudnivå som om det varit motsvarande antal vuxna. Det hade inte fungerat i Sverige. På eftermiddagen just när vi skulle in och ta en kaffe i den gamla hamnen började det regna så vi blev kvar ombord.

Fortet med ursprungliga venetianska bågar och kyrkan senare omgjord till moské

Efter två dagar kom så vinden från väst. I överkant styrkemässigt men utan motor är det bättre än för lite vind. Det blev en bra slör nästan till Heraklion och därefter så mycket vind att vi länsade för bara förseglet resten av vägen. Vi rundade udden vid Spinalonga strax efter solnedgång och sen blev det blåsa av på riktigt. Udden är välkänd för sina kraftiga fallvindar på läsidan som ofta dubblar vindstyrkan och man rekommenderas att gå långt ut från uddeen. Det gjorde vi men likväl fik vi 27,9 m/s i den becksvarta natten. Vi var förberedda och revade snabbt in förseglet så att bara en liten näsduk kvarstod och den tog oss fram med nästan sex knop tills vinden åter dog ut vid sydsidan av Spinalonga. Lyckligtvis blev bleket kortvarigt och vi kunde sedan med god fart segla nästan hela vägen i hamnen. Här väntade en marinera på oss ute på piren eftersom vi inte vågade oss på ett försök att backa in på vår ordinarie plats. I torsdags kunde vi slutgiltigen baxa oss in på ordinarie plats och här lär vi bli en lång tid framöver. Mekanikern har ingen tid att titta på motorn innan hösten och vi vet inte ännu om den går att reparera. Många frågor återstår liksom ännu fler svar.

Precis efter solnedgången kom vinden in storstilat

En dryg vecka i Kalmata

Kalmata marina. Seglad distans 8 nm. Totalt 307 nm

Tiden i Kalamata blev längre än vi hoppats på och mentalt betydlig drygare än vi hoppats på. Vi visste att det var igensatta bränslefilter och smuts i tanken som gjorde att det tog tvärstopp på vägen från Methoni så vi beslutade att ta tag i problemet i större skala och beställde en större oljesug som skulle kunna komma två dagar senare. Under tiden deppade vi och i övrigt bytte filtren. Förfiltret var helt igensatt.

Så mycket av staden såg vi inte de första dagarna för vädret var väldigt dåligt. Regn och kyla är en svårslaget dålig kombo. På torsdagen när oljesugen skulle komma var det dock så vackert väder att vi beslutade oss för att hyra bil och åka till Mystras som ligger uppe i bergen utanför Sparta. Vi valde den gamla vägen över bergen som vi har åkt förr och som är väldigt vacker. Nu visade det sig att halvvägs in på den hade det inträffat ett ras så vi fick ta den gamla, gamla vägen. Bred nog för två Renault 4 på sextiotalet att mötas men jag är glad att vi inte mötte någon husbil förrän senare på dagen där vägen blivit bredare. Det blev en omväg på sådär 45 km med en snittfart på 20. Vackert var det men svårt att uppskatta när man försöker hålla tungan mitt i munnen.

Mystras är en underbar plats som vi missade när vi var här 2015. Fortet började byggas högst upp på berget av frankerna 1249. Under det anlades en mindre stad för de lokala bönderna och därifrån utvecklades det till att hela bergssidan bebyggdes som en konvex omvänd amfiteater. Står man nedanför är hela bergssidan täckt av gamla husmurar. Inne i den övre staden finns en underbar kyrka från 1200-talet med sina originalmålningar kvar och i den nedre staden finns en kyrka där man på grund av de ständiga belägringarna och krigen har karvat in alla officiella bygg- och ägardokument i pelarna. Fiffigt.

Efter Mystras åkte vi till en närbelägen by och åt på vad vi trodde skulle vara en turisttaverna. Det kanske det var också men de titulerade Gourmet Taverna och var definitivt en av de bättre restaurangerna vi ätit på i Grekland.

Efter mat och lite vila tog vi den långa motorvägen tillbaka 110 km i stället för fågelvägens 22. Väl hemma åkte vi ner och hämtade oljesugen som kommit och förberedde fredagen arbete som blev klart drygare än vi trodde men så är det väl alltid. Vi började med att suga ut all diesel ut tanken. Det översta, rena lagret filtrerade vi och återanvände senare medan de nedersta 45 litrarna fick åka ut. Det såg gräsligt ut i tanken och vi plockade nog upp en halv liter koagulerade alger. Efter en tvätt med filtrerat diesel var vi nöjda. För att klara av arbetet i det trånga utrymmet fick Marie pumpa och jag föra runt slangen i tanken. Hårt arbete för båda men det såg rent ut när vi vart klara. Egentligen måste man ha en betydligt större manlucka i tanken för det arbetet men just en sådan har Pehr med sig som snart kommer. Vi hade hoppats på att klara oss till dess men så blev det inte. Det betyder att arbetet måste göras om och rätt igen om några veckor.

Lördagen spenderade vi på stan och bara njöt av att vara färdiga. På söndagen gav vi oss ut igen för att under några dagar se mer av Messiniakisviken och provköra motorn. Vi var inte helt nöjda med varvtalet och tyckte det rök mer än vanligt så vi beslutade att segla tillbaka igen. Nu ringde vi Ioannis i stället som reparerade vår motor för åtta år sedan. I går hade han tid att kolla och tycker att allt ser bra ut och att den inte ryker för mycket. Antagligen hade jag inte luftat ut bra nog efter arbetet. För den upplysningen ville han inte ha betalt men jag får gärna bjuda på en öl nästa gång vi kommer till Kalamata. För säkerhets skull bytte jag förfilter en gång till eftersom det kan ha stått skit i de gamla slangarna. Det arbetet var lite i överkant försiktigt men det är jobbigt att inte kunna lita på sin motor.

Torget. Stadens vardagsrum

Vackrare än så här är inte Kalamata. Bra pita gyro dock

Den onödigaste rondellen jag sett

På marknader ska man ta bilder på frukt men jag kunde inte motstå denna

I dag har vi åkt till Aten. Marie ska åka hem och Pehr kommer ner. Marie fick inte så många fina dagar under sin vistelse här i Grekland i år. Det har varit sjukt kallt och betydligt mer regn än vanligt men nu denna sista veckan har det börjat stabilisera sig. Nu seglar Pehr och jag tillbaka båten till Kreta.

Tågparken i Kalamata är en stor lekpark med att tiotal gamla tåg man kan kliva runt i

Mot sydvästra Peloponnesos

Kalamata. Seglad distans 87. Totalt 299 nm

Vi stannade kvar i Porto Kagio i två nätter. Det första blev ganska rullig när vinden vände mot ost och vågorna kom rakt i viken. Dagen efter ankrade vi om och låg betydligt bättre. Flera nätters brist på sömn i kombination med väldigt kyligt väder gjorde att vi ingen lust hade att gå iland utan njöt bara av att läsa och slappa. På morgonen kom tre delfiner in och fiskade mellan våra ankarkättingar. Ett trevligt inslag till frukosten.

Tavernorna i Porto Kagio

En delfin till frukost. De grå maniotiska husen är extremt svåra att se på avstånd.

I lätt vind lämnade vi ankringsviken, rundade  fastlandseuropas näst sydligaste spets Kap Tainaron och seglade rakt över Messiniakosviken mot Peloponnesos västligaste finger, Messinia. Vi började med att gå till ön Sapienza som är ett naturreservat med en massa unika företeelser. Här hittar man smultronträd som når över tio meters höjd och som gjort ön till ett Natura 2000 reservat. Här finns också världens enda helt vilda flockar av både bergsgeten kri-kri och mufflonfår. Av djuren såg vi ingenting men desto mer skräp på stranden i ankringsviken. Här har legat en fiskfarm som nu är nerlagd och alla delarna har bara spridits på stranden. Så synd. Det är förbjudet att gå iland på hela ön som är väldigt stor men just dom skyltarna valde vi att missa. Andra har missat före oss. Det är ändå inte så lätt att ta sig runt för underlaget av vulkanisk sten är allt annat än lätt att gå på. På avstånd ser den skapligt låga ön ut att vara en sandö men med tanke på att djupet precis väster om ön är dryga 5200 meter borde jag ju förstått bättre.

Kap Tainaron. Bara 14 nm sydligt från Tarifa vid Gibraltar. Detta visste man redan på antiken för Hades hade enligt sägnen två ingångar. Den ena vid Gibraltar och den andra vid Tainaron

Här känns det ofattbart att vi seglar med 1000 m under kölen

Stranden på Sapientza

Soluppgång Sapientza

Så när Skottland man kan komma i Medelhavet.

Lite liv finns överallt mellan stenarna

Efter en natt i total ensamhet gick vi den korta sträckan till fastlandet och ankrade upp precis under det venetianska fortet i Methoni. Methoni har en lång och spännande historia som i litteraturen börjar med Homerus stad Pedasus som enligt honom gör det bästa vinet och som Agamemnon erbjuder Achilles för att stilla dennes vrede. Under antiken tillhörde staden Sparta men efter tsunamin 365 där man hittade båtar många kilometer upp på land blev man tillsammans med resten av Messinia en fristående stat.

Eftersom staden kontrollerar all sjötrafik runt Peloponnesos har många länder haft intressen här. Venetien byggde det imponerande fortet som är ett av världens största. Fortet är skyddat av havet på tre sidor och två djupa vallgravar på den fjärde. Tillsammans med fortet byggde man även piren för att ge skydd åt flottan och den piren ger oss skydd än i dag. Turkarna tog över och gjorde om alla kyrkor till moskéer och byggde samtidigt ett fängelsetorn längst ut på udden. Här satt Cervantes några år efter att ha blivit tillfångatagen vid Lepanto som jag skrivit om tidigare. Det sägs att fängelsescenerna i Don Quijote kommer härifrån.

Ingången till fortet. I bakgrunden Synapsen och den lilla båten man senare skulle elda upp.

Vi tog jollen iland och gick bort till fortet. Till vår förvåning var det lång kö av folk som ville in. Väl inne är dock området så stort att det möjligen är lite trängsel längst ut i fängelsetornet på udden. Efter rundturen på fortet satte vi oss på byns enda lilla torg vid viken och åt de bästa hamburgare vi fått. Tre små minihamburgare var men smaken var himmelsk. Passade också på att fråga om lamporna, scenen och högtalarna var till första majtal men nej, det var till kvällens musik och dans. Trevligt att man firar Valborg här tänkte vi.

Den här nyckelstenen litade jag inte helt på

Tillbaka i båten hade vi första parkett på festen men det var lite udda och gammeldags musik även för att vara Grekland. Musiken varvades även med diktläsning. På kvällen sattes en symbolisk träbåt med segel i brand ute på vattnet och ett enormt fyrverkeri startade synkront med musiken. Vackert var det. Då lärde vi oss också att det inte alls är Valborg man firar utan vinsten i sjöslaget mot Egypten 1825. Därav den brinnande båten. Medan vi låg ankrade i viken dök drygt ett dussin andra segelbåtar upp, de flesta med äldre engelska par så alla ankrade på perfekt säkerhetsavstånd. Det är ovanligt med så många båtar på samma plats under våren. Normalt är man ensam eller möjligen några båtar till. Just nu är dock Korinthkanalen stängd vilket tvingar alla båtar mellan Jonien och Aten att ta vägen runt hela Peloponnesos.

Krutröken lyste upp som norrsken

På morgonen den första maj vräkte regnet ner och på natten skulle det komma en kuling över hela området vilket är ovanligt. Normalt är det i stort sett alltid stiltje inne i Kalamataviken även om vågorna som rullar in kan vara nog så besvärliga. Vädret gjorde att vi motorseglade mot Kalmata för att spendera en natt eller två inne i hamnen. Strax innan vi skulle runda det smala och vindrika sundet mellan sydspetsen och ön utanför gick motorn helt ner i varv och började ryka. Det lät som om bränsleslangen satts igen men motorn fortsatte att gå på lågvarv. På tomgång lade den av direkt och back var inte att tänka på så det blev andra gången (av två) som vi fick ta marinans marineros till hjälp för att kunna lägga till. Vid kontroll visade det sig att förfiltret var helt igensatt med smuts så uppehållet i Kalamata blev betydligt längre än beräknat men det återkommer jag till.