En rundtur bland öarna

Pirgos. Seglad distans 44 nm. Totalt 252 nm

Vi stannade kvar på Skiathos under några dagar eftersom det blåste ganska kraftigt på nätterna från väst vilket inte ger möjlighet till ankring på så många platser som är spännande. Skiathos kan vara ganska kul som omväxling. Det var ganska mycket folk på stan nu när badbåtarna ut till vikarna inte seglade på grund av blåsten. Dock tycker de lokala att det börjar bli ganska tomt på folk – och visst, det satt bara folk på kanske 5% av stolarna i restaurangerna. Då undrar vi hur det är i högsäsong. Det måste vara odrägligt att traska runt i denna lilla stad. Vi har lärt oss att säsongen varar mycket kortare här än i Jonien. Den sista september går årets sista flyg tillbaka till Sverige. Engelsmännen stannar två veckor till sedan är det definitivt slut.Marie och Skiathos gamla hamn. Till vänster kyrkoön Skiathos
Två grekiska forntidslämningar. Några pelare och en telefonkiosk
I stadens utkant
Här är man otroligt nära flygplanen. Vid start norrut blir man sandblästrad. All parkering på egen risk här

Vi hann se mycket av de yttre områdena av staden som faktiskt är ganska stor. På vintern bor här bara 4.000 men en genomsnittlig sommardag finns här 70.000. Det behövs naturligtvis många till att serva alla turister. Det ska bli spännande att se hur många fik som faktiskt är öppna om tre veckor.

Outhyrda fordon och tomma gator

Hamnavgiften är som vanligt löjligt låg, 6,50. 3€ om man har grekisk flagg som alla charterbåtar. Hamnkaptenen har inga kort till vatten och el, det måste man hitta på hamnförvaltningens kontor som på sedvanligt grekiskt manér ligger där nästan ingen kan hitta det. I en sidogränd till en matgränd, en liten dörr med minimal skylt och en trappa upp. Ett rum, några pärmar, en telefon och ett kvittoblock. Dataåldern känns avlägsen.


Detta har nog gjorts förr

Efter några dagar mojnade det och vi seglade över till Loutra på Skopelos i lagom vind men ganska gropig sjö på baksidan av lågtrycket. I Loutra hade vi ett mål – att åter få äta hos Agnanti innan säsongen är över. Loutra är en pytteliten by nedanför Glossa som är öns nordliga Chora. Hamnen är gigantisk eftersom färjorna lägger till där. Bryggan för seglare är pytteliten men det finns plats för ankring inne i själva hamnen. Bryggan var dock i stort sett tom så det var inga problem att få plats där. På kvällen tog vi taxin upp till Agnanti som är en av landets bästa tavernor med en meny som skiljer sig från alla andra även om det är grekisk mat. Det visade sig att de stänger för säsongen redan på torsdag då också det mesta av Loutra stänger. Den 15e släcker man ner hamnbyn helt (möjligen med undantag av kyrkan). Vi hann dock njuta av en underbar måltid och en underbar solnedgång över Sporaderna.
Färjan vänder i hamnen Den lilla bryggan i den stora hamnen Hamnen uppifrån Agnanti

I söndags seglade vi så tillbaka till Skiathos, denna gång till en vik på västsidan helt öppen upp ända upp mot Tessaloniki. Här fanns några badare när vi kom men fram mot solnedgång var vi de enda och efter mörkrets inbrott skymtades bara några enstaka lampor på fastlandet. Så nära men ändå så långt borta från all turism.

I går skulle vinden och åskan komma till öarna så vi satte kurs mot Pirgos i Volosviken på fastlandet. I hård nordostlig vid seglade vi snabbt med endast förseglet uppe. Även härifrån sägs Achilles ha avseglat till Troja efter att Odysseus uppmanat honom att delta i kriget. Det finns många som vill suga på de ärofyllda karamellerna. Pirgos är så här i slutet på säsongen rena spökstaden. Mängder av stängda tavernor, några som plockade ur det sista och några pensionärer med lite kaffe. Var tredje taverna var öppen på kvällen men vi såg inga gäster i någon av dem. På våren innan turisterna kommer är det i alla fall full aktivitet. Det känns som om alla bara åker tillbaka till sina hemstäder så snart sista turisten lämnat och tar nya tag nästa år.

I dag kommer vi att segla längre norrut i viken

Annonser

Skyros

Skiathos stadskaj. Seglad distans 104 nm. Totalt  höst 208 nm

I måndags lämnade vi Steni Vala exakt vid soluppgång. Lite tidigare hade vi vinkat av Julia Too. När vi närmade oss Peristera försvann solen igen bakom berget så vi fick två soluppgångar denna dag. Efter att ha tråcklat oss ut genom den yttre skärgården satte vi av österut mot Skyros. På vägen fick vi dessutom ta oss igenom den väldigt låglänta skärgården vid Skantzoura och gå mellan ön Valaxa och Skyros. Jag hade nog inte vågat mig på det om inte Michael sagt att det var minst 3,2 mellan öarna. Det visade sig senare att alla segelbåtar tog den vägen men det visste inte vi.

Soluppgång Steni Vala

Gattet mellan Skyros och Valaxa. På 10 m djup kunde man se varenda sten. Något av det klaraste vatten vi sett

Hamnen i Linaria visade sig vara lite annorlunda än andra grekiska hamnar. Visserligen kostade det 16€ men då fanns det finna mooringlinor, hjälp att lägga till, bibliotek, datorrum, tvättstuga, duschar och toalett. Dessutom kom hamnfogden direkt med den finaste landgångsplanka vi sett. Han var vänligheten själv och hjälpte oss med allt vi behövde. Biblioteket fanns på hamnplan i fina hyllor indelade efter språk. Det var bara att ta några böcker och lämna några man redan läst. På dörren till duschen stod det att det var discodusch efter kl 20. Vi fattade inte vad det betyder men precis kl 20 slocknade den vanliga radiokanalen och det kritvita ljuset försvann och ersattes av discokulans kulörta fläckar på väggar och golv. Despacito spelades på max och jag upptäckte att jag stod och dansade i duschen.
Bokhyllorna på kajen och en del av landgången vi lånat Linaria. så våldsamt stort är det inte  När färjan kom in fick vi alla tomtebloss av caféägaren. Så vinkade vi med dem medan Wagner spelades högt så att alla på däck vinkade. Bra marknadsföring.

Inte bara duscharna var moderna utan hela hamnen. Det gjordes mycket för att locka hit fler seglare och turister. Mängden fisk i det blåa ljuset var nästan overkligt.

I tisdags hyrde vi bil och körde runt ön. Eller kanske öarna?  Ön är delad i två av ett låglänt område på bara någon meter över havet. Den södra delen är helt torr och stenig och den norra är lummigt grön. Vi började på den södra delen och körde upp till Ari som är en högplatå med en av Europas få bestånd av vilda hästar, en ponnyart avlägset besläktad med shetlandsponnyn. I den rejäla värmen såg vi inga hästar men när vi tittade närmare efter upptäckte vi en get i skuggan av nästan vartenda träd. Efter Ari fortsatte vi till vägen tog slut, ett kanske lite överilat tilltag eftersom den sista kilometern var väldigt brant utför en klippa ner till en väderstation. Inger särskilt att se där. När vi så kom tillbaka till det låglänta som delar ön såg vi plötsligt en hel drös av hästar.
På sydsidan i vår något blodfattiga bil som vi hyrt av Anemos Sista biten mot havet

Efter sydsidan åkte vi till huvudortens sjösida, Molos. Lågländ terräng med utspridda små hotell och studios. Området liknade mest av allt Skagen. Härifrån avseglade Achilles till kriget i Troja. Odysseus tittade förbi på vägen dit och övertalade sin rival att åka dit väl medveten om hans förväntade öde. För att få lite rättvisa på slutet tog det så Odysseus tio år att komma hem till Ithaka. Ute på udden tittade vi också på kyrkorna, uthuggna direkt ur stenen.

Efter udden tog vi nordsidan och den vackra skogen. Av och till är vägen så smal här att man undrar om det verkligen är en huvudväg eller om man hamnat fel. På hela dagen mötte vi tre bilar. Det är totalt öde de flesta ställen och enligt en servitris berodde det på ”krisen”. Det betyder antingen att de har mest grekiska turister här eller att östeuropéer har mindre pengar. Skyros har nog aldrig varit stort bland skandinaver

Huvudväg?

Dagen avslutades med en tur upp till Choran som var ganska annorlunda från andra vi sett. Här fanns knappt några affärer, inga torg och inga öppna café. Vi hittade ett men de serverade bara grekiskt kaffe. Högst upp låg ett venetiansk fort som under åren förvandlats till ett kloster. Vi tröttnade ganska fort på detta gytter av trappor med enbart stängda dörrar, handlade på öns enda stora affär och åkte tillbaka till Linaria.
Man på åsna på väg mot choran, 2017 Klostret 
Rejäla druvor växte det i choran i alla fall

Molos uppe från byn. Kyrkorna längst ut på udden

Det var meningen att vi skulle stanna ytterligare några dagar men när vi vaknade hade prognosen ändrats så att det skulle bli väldigt skvalpigt i hamnen på torsdagen så vi bestämde oss för att gå. Resten av byn får vi se vid ett annat tillfälle. Tillbaka till Skiathos växlade vinden så att vi fick allt från slör till kryss och däremellan stiltje. Mer om Skiathos senare.

Höstsegling – nej, vi hade inte försvunnit

Steni Vala, Alonnisos. Seglad distans 104 nm.

Nu har vi varit ute en vecka och det är dags att skriva några rader. Den första veckan har vi haft mycket att göra praktiskt och dessutom varit väldigt sociala. Nu försöker vi gottgöra  dem som läser denna blog med lite extra bilder. Vi avslutade heller inte våren ordentligt men det får vi återkomma till.

Vi kom ner förra måndagen från 15 grader småregn i Sverige till 37 grader och sol i Grekland. Vi var lite oroliga att SAS skulle strejka men allt gick bra och vår hyrbil stod klar på flygplatsen. Resan från Aten till Orei på Evia tar 3,5 timmar. Den första halvan på motorväg till Chalkida tar en kapp timme och sen är det 100 km kvar på norra delen av ön som tar resterande 2,5.

Vi hann in i varvet och fixade det mesta på båten inför sjösättning på tisdagen som var lite svalare. Eftersom vi inte ska var ute så länge blev det inga större förberedelser. När vi kommit i vattnet blåste det ganska mycket sidvind så vi lade oss långsides på piren några timmar. Där fanns också svenska Aquila som var på väg upp på land. De har också seglat från Preveza i våras. Under kvällen mojnade det och vi kunde backa in på traditionellt medelhavsvis.

En sedvanligt risig trottoar i Orei

Slaktaren i Orei. Inga köttbitar framme, men väl en handskriven prislista längst i i lokalen. Det var bara att peka på sig själv och beställa. Han tog fram två olika bitar var gång så kunde vi välja. Fantastisk kvalitet men det att inte kunna se hade inte funkat i Sverige.

I torsdags kändes båten klar för avgång och vi gick för motor i motvind mot Milina i det sydöstra hörnet av Volosviken. Oavsett åt vilket håll vi gick var det rakt emot hela tiden, mot slutet 9 m/s. Söder om Milina i en vik skyddad av ön Alatas kastade vi så ankare. Några enstaka ljus på land och några ankarlanternor från båtar var allt vi såg så det blev en perfekt första natt ute med goda möjligheter att titta på Vintergatan.

Ormos Vathoudi i Volosviken

På fredagen kom ett mail från Michael och Julia på Julia Too att Michael var bättre i sin rygg och gärna ville att vi mötte upp dem på Alonnisos. Tidigare var han så dålig att han inte kunde gå och trodde sig bli tvungen att be Dimitrios på varvet komma och hämta båten. Även om vi nu var längst inne i Volosviken satte vi full fart ut mot öarna. Det var bara 11 nm fågelvägen till Skiathos men blev till sist 38 nm eftersom vi ännu inte lärt oss flyga. Det blev en perfekt segling, initialt med kryss men senare halvvind och slör.
Vi ankrade som vanligt söder om staden och tog oss in till stranden. Återigen dog vår utombordare även om Dimitros försäkrat oss att den nu var i fint skick. Ingen höjdare och jag var ganska sur. Skiathos stad kändes inte lika gästvänlig som i våras men jag misstänker att man börjar tröttna på turister så här i slutet av säsongen.

På lördagen seglade vi i en perfekt bris österut mot Steni Vala på Alonnisos. Från Skopelos kom en hel armada med hyrbåtar för motor på högsta varv medan vi i den perfekta halvvinden seglade förbi hela gruppen. Man undrar ju varför folk hyr en segelbåt. Strax efter lunch blev vi mottagna av Michael och Julia som hållit en plats åt os på den lilla kajen. Det blev ett kärt återseende och vi satt tillsammans hela eftermiddagen på Kostas fik, gick och badade och mot kvällen tog vi en taxi upp till öns Chora – gamla staden för att äta. Vi hade så kul att det blev mycket, mycket sent
Steni Vala

Med Michael och Julia i Choran

Mysig turistaverna i gamla staden. Vi gick i stället till en landsväg ut från en sidogata och där låg öns bästa restaurang i stort sett omöjlig att hitta utan förkunskap.

Dagen efter traskade vi alla upp till Kostas vid tiotiden och där fortsatte vi att prata till fyra. Sen blev det bad och åter gemensam middag. Det är länge sedan vi pratat så länge med andra seglare men vi har mycket gemensamt. Under måndagen segade de så tillbaka till Orei för att lägga upp båten på land. Vi seglade vidare mot Skyros men er om det i nästa blog.
Den lilla hamnen i Steni Vala. Till vänster Kostas fik.

Med Dough, Michael och Julia. Dough bor här hela året, är pensionerad ambulansförare som hjälper till frivilligt på ön när det behövs sjuktransport. I vintras kom det två meter snö i Steni Vali. Alla var insnöade och saknade mat. När taket rasade in på för vintern stängda affären kos Kostas traskade byborna dit och hämtade burkmat och skrev ner på en lapp vad man tagit.
Ovanför hans huvud hänger några flygplan av ölburkar. om har han byggt och sålt ritning och prototyp till Red Bull så nu får han bara göra och ge bort. Dom glisslar lite och ska så vara för set håller myggen borta.
Julia Too lämnar i soluppgång