Kalamata. Seglad distans 87. Totalt 299 nm
Vi stannade kvar i Porto Kagio i två nätter. Det första blev ganska rullig när vinden vände mot ost och vågorna kom rakt i viken. Dagen efter ankrade vi om och låg betydligt bättre. Flera nätters brist på sömn i kombination med väldigt kyligt väder gjorde att vi ingen lust hade att gå iland utan njöt bara av att läsa och slappa. På morgonen kom tre delfiner in och fiskade mellan våra ankarkättingar. Ett trevligt inslag till frukosten.
Tavernorna i Porto Kagio
En delfin till frukost. De grå maniotiska husen är extremt svåra att se på avstånd.
I lätt vind lämnade vi ankringsviken, rundade fastlandseuropas näst sydligaste spets Kap Tainaron och seglade rakt över Messiniakosviken mot Peloponnesos västligaste finger, Messinia. Vi började med att gå till ön Sapienza som är ett naturreservat med en massa unika företeelser. Här hittar man smultronträd som når över tio meters höjd och som gjort ön till ett Natura 2000 reservat. Här finns också världens enda helt vilda flockar av både bergsgeten kri-kri och mufflonfår. Av djuren såg vi ingenting men desto mer skräp på stranden i ankringsviken. Här har legat en fiskfarm som nu är nerlagd och alla delarna har bara spridits på stranden. Så synd. Det är förbjudet att gå iland på hela ön som är väldigt stor men just dom skyltarna valde vi att missa. Andra har missat före oss. Det är ändå inte så lätt att ta sig runt för underlaget av vulkanisk sten är allt annat än lätt att gå på. På avstånd ser den skapligt låga ön ut att vara en sandö men med tanke på att djupet precis väster om ön är dryga 5200 meter borde jag ju förstått bättre.
Kap Tainaron. Bara 14 nm sydligt från Tarifa vid Gibraltar. Detta visste man redan på antiken för Hades hade enligt sägnen två ingångar. Den ena vid Gibraltar och den andra vid Tainaron
Här känns det ofattbart att vi seglar med 1000 m under kölen
Stranden på Sapientza
Soluppgång Sapientza
Så när Skottland man kan komma i Medelhavet.
Lite liv finns överallt mellan stenarna
Efter en natt i total ensamhet gick vi den korta sträckan till fastlandet och ankrade upp precis under det venetianska fortet i Methoni. Methoni har en lång och spännande historia som i litteraturen börjar med Homerus stad Pedasus som enligt honom gör det bästa vinet och som Agamemnon erbjuder Achilles för att stilla dennes vrede. Under antiken tillhörde staden Sparta men efter tsunamin 365 där man hittade båtar många kilometer upp på land blev man tillsammans med resten av Messinia en fristående stat.
Eftersom staden kontrollerar all sjötrafik runt Peloponnesos har många länder haft intressen här. Venetien byggde det imponerande fortet som är ett av världens största. Fortet är skyddat av havet på tre sidor och två djupa vallgravar på den fjärde. Tillsammans med fortet byggde man även piren för att ge skydd åt flottan och den piren ger oss skydd än i dag. Turkarna tog över och gjorde om alla kyrkor till moskéer och byggde samtidigt ett fängelsetorn längst ut på udden. Här satt Cervantes några år efter att ha blivit tillfångatagen vid Lepanto som jag skrivit om tidigare. Det sägs att fängelsescenerna i Don Quijote kommer härifrån.
Ingången till fortet. I bakgrunden Synapsen och den lilla båten man senare skulle elda upp.
Vi tog jollen iland och gick bort till fortet. Till vår förvåning var det lång kö av folk som ville in. Väl inne är dock området så stort att det möjligen är lite trängsel längst ut i fängelsetornet på udden. Efter rundturen på fortet satte vi oss på byns enda lilla torg vid viken och åt de bästa hamburgare vi fått. Tre små minihamburgare var men smaken var himmelsk. Passade också på att fråga om lamporna, scenen och högtalarna var till första majtal men nej, det var till kvällens musik och dans. Trevligt att man firar Valborg här tänkte vi.
Den här nyckelstenen litade jag inte helt på
Tillbaka i båten hade vi första parkett på festen men det var lite udda och gammeldags musik även för att vara Grekland. Musiken varvades även med diktläsning. På kvällen sattes en symbolisk träbåt med segel i brand ute på vattnet och ett enormt fyrverkeri startade synkront med musiken. Vackert var det. Då lärde vi oss också att det inte alls är Valborg man firar utan vinsten i sjöslaget mot Egypten 1825. Därav den brinnande båten. Medan vi låg ankrade i viken dök drygt ett dussin andra segelbåtar upp, de flesta med äldre engelska par så alla ankrade på perfekt säkerhetsavstånd. Det är ovanligt med så många båtar på samma plats under våren. Normalt är man ensam eller möjligen några båtar till. Just nu är dock Korinthkanalen stängd vilket tvingar alla båtar mellan Jonien och Aten att ta vägen runt hela Peloponnesos.
Krutröken lyste upp som norrsken
På morgonen den första maj vräkte regnet ner och på natten skulle det komma en kuling över hela området vilket är ovanligt. Normalt är det i stort sett alltid stiltje inne i Kalamataviken även om vågorna som rullar in kan vara nog så besvärliga. Vädret gjorde att vi motorseglade mot Kalmata för att spendera en natt eller två inne i hamnen. Strax innan vi skulle runda det smala och vindrika sundet mellan sydspetsen och ön utanför gick motorn helt ner i varv och började ryka. Det lät som om bränsleslangen satts igen men motorn fortsatte att gå på lågvarv. På tomgång lade den av direkt och back var inte att tänka på så det blev andra gången (av två) som vi fick ta marinans marineros till hjälp för att kunna lägga till. Vid kontroll visade det sig att förfiltret var helt igensatt med smuts så uppehållet i Kalamata blev betydligt längre än beräknat men det återkommer jag till.
Synapsens blog 