januari | 2016 | Synapsens blog

I dag var Rie och Sten på besök från andra sidan ett regnigt och kyligt Öresund. Vi pratade om året som gått och våra planer inför detta år. Då kom jag på att jag ju faktiskt lovat mig själv att skriva om vår gemensamma resa upp i bergen på det grekiska fastlandet.

Sten och Marie vid Korinthviken

Rie och jag på bar i Kalabaka

Vi hyrde en bil för ett par dagar i marinan och drog iväg rakt österut mot Nafpaktos som vi ju faktiskt missade när vi sträckseglade genom Korithviken. Vid inspektion av hamnen i Napfaktos kom vi fram till att staden nog bäst besöks med bil för så mycket plats fanns det inte. Däremot är det en helt fantastiskt vacker by som vi gärna skulle återkomma till. Nu blev det en förmiddagsfika i hamnen och sedan vidare österut mot Delphi. På väg dit såg vi att höstens första snö fallit över Parnassos vid vars fot den klassiska staden ligger.

Stadsmuren i Nafpaktos

Den otroligt lilla hamnen

Hamnen från västra piren. Plats för max tre gästbåtar men då får det inte komma in någon dyning. Högt ovanför ligger borgen.

Vad gör Cervantes i Nafpaktos? Han var med vid slaget vid Lepanto, nuvarande Nafpaktos, 1571. Han var då 23 år och med i det spanska infanteriet.

Snö på Parnassos

Delphi lär ha grundats när Zeus på 800-talet f. kr. släppte två örnar från var sig ände av jorden och där de korsade varandra ansågs ”Omphalos” dvs moder jord Gaias navel vara. Zeus släppte så ner en sten på denna jordens mittpunkt. Någon större fantasi kan kan han dock inte ha haft eftersom just denna plats redan var ett religiöst centrum redan 100 år tidigare. Orakel fanns lite överallt i Grekland men den mest exakte lär ha funnits hör i Delfi och alla som ville ha lycka med sig i livet och hade pengar nog att betala, tog sig dit för att fråga om råd. Oraklet eller Pythia höll till i Apollons tempel som byggdes på en svavelhaltig källa. Till Pythia valdes en lantbrukarflicka som sedan behöll titeln hela livet. När van ville ha råd ställde man sig fråga till prästerna i förhuset som redan gick vidare till oraklet. Hon brände lite lagerblad, andades in en massa svavelångor och började prata fullständigt osammanhängande. Prästerna tolkade och gav sedan svaret till frågaren. Egentligen kan väl det hela ses som ett trendinstitut. Prästerna hade en hel stab kunniga medarbetare som ganska väl visste vad som höll på att hända i (den grekiska) världen. Spännande är det dock onekligen.
I Delphi hölls också de Pytiska spelen var fjärde år, en olympiainspirerad sak där man till skillnad från de olympiska spelen även tävlade i musik. Lite som en tidig Eurovision kanske. Arenan högst upp i Delfi var fortfarande mäktig att se på.
Delphi i natursköna omgivningar
Omphalos, den obearbetade stenen. Ovanför templet man byggde här gjorde man senare en vackrare dekorerad sten

Efter Delphi for vi norrut mot Thermopyle, den stora slätten där grekerna förlorade slaget slaget mot perserna 480 f.kr men till priset av så stora förluster att grekerna hann bygga upp en enorm armé för att senare ta tillbaka hela området.

Sten vi en utsiktspunkt

Mot skymningen kom vi fram till ett mycket kylslaget Kalabaka där vi tillbringade natten nedanför ett av Greklands märkligare områden, klostren i Meteora. Vi kunde se ljusen glimma högt ovanför staden.

Kalabaka med Meteora högt bakom
Nästa morgon tog vi bilen upp detta speciella område. Precis där bergen slutar i en stor platt dal ligger en mängd små, små berg med lodräta väggar och på toppen av varje ligger ett kloster. Några kloster ligger även som grottor mitt i bergväggen. När dessa kloster började byggas i mitten av 1300-talet måste de första munkarna ha varit riktigt duktiga bergsbestigare. Kloster efter kloster byggdes sedan under i det närmaste omöjliga förhållanden fram till slutet av 1500-talet. Vägar och trappor upp till klostren saknades helt, vilket gjorde att såväl människor och material samt mat antingen hissades upp eller kom upp via stegar. I början av 1900-talet anlades vägar och trappor så att klostren blev lättillgängliga. Vid ett kloster såg vi delar av den ursprungliga stegen som bara är trästeg inhakade i varandra. Det måste ha varit en slags häxprocess från början. Höll stegen hela vägen upp var man välkommen.
Del av en trästege som avvändes innan trapporna kom till i början på 1900-taletLastvinschen Klosterträdgården hos nunnorna

Kjol för damerna var ett krav men det löstes enkelt.

I dag är allt lite lättare med vägar som går förbi klostren och sedan trappor upp. På några ställen har man anlagt linbana för materialet och någon har en hängbro från närmaste klippa. Det ser forrfarande tillräckligt skrämmande ut för att fantasin ska få fritt spelrum. Vi besökte två koster, ett nunne- och ett munkkloster. Båda var verkligen välhållna. De ursprungliga kyrkorummen finns kvar men de egna bostadsutrymmena fick vi inte se.

Ny hängbro över den smala men djupa ravinen

Utsikten från munkklostret…………….

………….där man just byggde ett räcke. Jag skulle inte vilja jobba där men jag misstänker att de hade Guds beskydd

Efter Meteora körde vi åter söderut vilket betydde att vi först måste norrut längs smala bergsvägar för att komma runt den bergiga nationalparken Tzoumerka. Vi stannade till för lunch i den lilla skidorten Metsova som liknar alla andra skidorter i Italien eller Österrike. Nationalparken är känd för sina väldiga stenbroar över floden Arachthos. Dessvärre rasade Plaka, den största bron med ett spann på 40 m, i februari 2015. Nu spelade det inte så stor roll för vår del eftersom tiden blev mes knapp än vi trodde så vi fick köra på för att hinna till Messolonghi innan mörkret föll på. Det var utan tvekan två spännande dagar som vi gärna skulle vilja göra om fast med ytterligare två dagar.

Alpkänsla i Metsovo

Tillbaka på låglandet vid solnedgång