Sjögång

Porto Kayio. Seglad distans 52 nm. Totalt 219 nm

Vid sjutiden var vi iväg. Redan vid hamninloppet började vi märka av dyningen som kom rullande in söderifrån och som absolut inte blev bättre ju längre dagen skred fram. 2-4 m/s rakt emot tillsammans med en enorm dyning gjorde livet surt. Vi tuggade på för motor men var tvungna att hålla låg fart för att inte stampa sönder båten fullständigt. Vi visste att vinden först skulle vrida mot väst fram på eftermiddagen men dyningen hade vi inte alls räknat med. Det var i stort sett omöjligt att läsa eller företa sig något förnuftigt alls så vi satt mest och tittade och pratade. Ju närmare udden Ák Tainaron vi kom, ju mer förvirrade blev vågorna. Väst och nordgående vågor mötte då den nya vinden som kom från väst och det kändes som att sitta inne i en tvättmaskin. Efter att ha rundat Europas näst sydligaste udde kunde vi dock lätt surfa med vågorna in till Porto Kayio. Vi har nu bra fäste på ankaret och det vill till för fallvindarna kommer i kulingstyrka.

Ankarplats i solnedgång

Ák Tainaron ligger bara 14 nm norr om Tarifa i inseglingen till Gibraltarsund. I Tainaron som under antiken kallades Matapan fanns en ena av två ingångar till dödsriket Hades, den andra fanns i Gibraltar. Det betyder att man måste ha haft ganska bra koll på att dessa platser hade i stort sett samma latitud och att ingen annan udde låg längre söderut.
I dag seglade (eller i alla fäll färdades för motor – med seglande intervall) vi längs hela Messiniaviken och för dig som är historiskt intresserad finns det en koppling till Messinasundet. När Sparta förlorat kriget mot Athen fanns det inte tillräckligt att livnära sig på här och i stället för att söka EU-lån emigrerade många till nordöstra Sicilien och slog sig ner i nuvarande Messina. Männen i Sparta tränades i att bli krigare från sju års ålder och kunde väl inte så mycket annat, kvinnorna skötte lantbruket och allt annat arbete.

Motorn har tuggat på bra hela dagen. Vi har fortfarande ett litet oljeläckage från en torr packning men det är så lite olja som tränger ut att detta hittills inte varit värt att plocka för mycket i. De delar som inte fungerade förra veckan är nu helt åtgärdade.

Annons

Kalamata

Motorn är lagad, drivremmen levererad så i morgon ger vi oss förhoppningsvis av österut. Det är dags att summera våra intryck av Kalamata. Stader är egentligen inte särskilt vacker men den växer för varje dag. Kolossalt förstörd av jordbävningar, 1953 förstördes det mesta av staden och 1968 jämnades den helt med marken. Man byggde upp den igen för att åter se den förstörd 1986. Den senaste gången fick man hjälp av flera andra områden i Grekland och av andra länder i Europa och nu är det en blomstrande handelsstad med 70.000 invånare även om antalet affärer antyder att det är betydligt fler men så är det dessutom en universitetsstad

Torget med cykelväg hela biten från hamnen

Här finns H&M, KostaBoda och Illum

Från stora hamnen går det en park upp mot innerstaden där det tidigare järnvägsområdet låg. De gamla lokomotiven står kvar i parken som förutom strövområde och lekplatser också är ett tågmuséum där man kan leka fritt på tågen. Det krävs inte många minuter här för att förstå att barnen älskar det.
Efter parken kommer den nyaste delen av stan och längre upp mot berget den lite äldre delen där man har plockat ihop alla hus som rasat och högt upp de sorgliga resterna efter et gammalt fort. Detta är i stora drag vad man kan förvänta sig att se här.

Barnen leker på tåget

Den äldre delen helt renoverad med bidrag utifrån.

Efter att Ioannis i fredags lyckats få fart på motorn började vi titta runt på stan. I lördags var det marknad och den var inte att leka med. Här fanns allt lokalproducerat man kunde tänka sig men förvånansvärt lite oliver. Vi höll oss till grönsaker och honung. Hittade några fina rödbetor som vi köpte men som visade sig vara ganska dyra eftersom det i stort sett bara var blast jag fick. Senare, när jag kastat blasten upptäckte jag att här är det blasten som gäller och att priset går ner om det sitter rödbetor på. Olika världar.

Rödbetornas blast som används som sallad här

På lördag eftermiddag tog vi oss en sväng upp till fortet eller slottet eller vad den nu är. Det kostade 2€ och för det fick man en lång trappa och inte så mycket annat. Man måste vara otroligt intresserad av Byzantinska fortifikationer om man skall få ut något av detta raserade byggnadsverk.
Fram mot kvällen var det Kalamatas svar på Spingtime, dvs 10 km stadslopp. Först startade de som skulle gå sträckan och en halvtimme senare löparna och direkt efter dom ett lopp på 1 km för barnen och de föräldrar som ville springa med. På så sätt blev det en upplevelse för alla kategorier och såklart för hela stan. På de 31 minuter det tog för vinnaren att springa runt hann vi precis ta oss över torget till en bar och beställa en öl. Vår gissning på vem som skulle vinna kom på skam men vi lyckades pricka in snabbaste tjejen.

Stadsloppet har just börjat

I går, söndag var det båtvård och läsning hela dagen och i dag var vi ute och handlade och tittade på affärer. Under dagen låg det också ett kryssningsfartyg i hamn som vi också tittade på.
Vår drivrem kom i dag så nu finns det inget som hindrar oss från att segla vidare.

Port Police granskar mina papper
Så här såg himlen ut på förmiddagarna

Motorn lagad

I går eftermiddags kom Ioannis Vardakas från Messinian Yacht Center tillsammans med två medarbetare för att hitta felet på motorn och man gjorde ett noggrant arbete, Först ut med förfilter och bränslefilter där det visade sig att förfiltret var ganska skitigt så tredjemannen fick krypa ner till tanken och rengöra botten som ändå visade sig vara i mycket bra skick. Det kunde inte göras i går eftersom sjögången i hamnen inte tillät. Andremannen skruvade på allt och Ioannis satt och pekade på vad som skulle göras. Drivrem spändes upp och impellern kollades av medan de grekiska ljudvågorna gick höga trots att de satt bara några centimeter från varandra. När allt det initiala var klart och tanken rensad provkörde vi i dag på morgonen och motorns stannade direkt. Då tog Ioannis själv över letandet och till sist hittade han en liten spricka i förfilterhuvudet. Volvo Penta har i sin iver att spara pengar när det byggdes som flest motorer i mitten på 2000-talet satt in konade nipplar i stället för de korrekta som låser innifrån. Om nippeln är hårt åtskruvad och det skakar tillräckligt länge riskerar godset att spricka vilket det gjort hos oss.

Sprickan vid pilen, den billiga konade nippeln och den korrekta
Nytt gods införskaffades och sedan gick motorn bättre än på det senaste året i alla fall. För allt arbete som tog en dag i anspråk för Ioannis och ytterligare en halv för de andra ville han ha 150€ plus material vilket bara var gjutgodset till förfiltret eftersom jag har en uppsättning filter i båten. Bara att se dom arbeta var värt den kostnaden. Två rejäla män i stort sett helt inne i vårt lilla motorrum.

Ioannis Vardakas
Nu väntar vi på en ny drivrem och passar på att se Kalamata under tiden.

Bloggaren utanför H&M

Motorhaveri

Kalamata. Seglad distans 44 nm. Totalt 167nm.

Med tanke på att drivremmen slirar bestämde vi oss för att mot eftermiddagen igår segla österut då det var enda dagen det skulle komma nordvästliga vindar denna vecka. Vi testade motorn på tomgång och varv utan belastning och allt gick bra. Så snart vi rundat piren och ökade varvtalet började drivremmen slira igen och vi drog ner till slirfritt varvtal. Efter en halvtimme dog motorn fullständigt. Den tvärstoppade inte utan stannade som av bränslebrist. Vid startförsök på tomgång gick det bra men direkt vid varv stannade den igen. Det var så bara till att sätta segel i den lätta vinden och göra ett krysslag utåt. Någon halvtimme senare kom den utlovade vinden och vi kunde sträcka ner mot Methoni och sedan sätta gennakern allt medan vinden ökade och gav oss god fart. Det var såklart lite trist att bara segla förbi Methoni som lär vara en underbart vacker stad men sådant måste man alltid ta med i beräkningen.

Methoni från sjösidan.
Söder om Cape Akritas, det första av Peloponnesos tre södra fingrar, ligger det två öar. Den stora, Benetiko, finns med på vårt plotterkort medan de södra öarna, Avgo, inte finns med alls. Trots risken för att hamna i stiltje bakom de höga öarna valde vi därför att ta sundet in mot land. Det visade sig vara ett bra val och med fallvindar från bergen på 8-10m/s gjorde vi dryga åtta knop norröver. Någonstans halvvägs in i Messinakosviken vred vinden plötsligt 180 grader och vi fortsatte på en halvvind från styrbord i stället och vid niotiden på kvällen tvärdog vinden när vi bara hade några sjömil kvar. När det såg som mörkast ut med att hitta styrfart mot hamnen kom två delfiner och visade vägen och muntrade upp oss och med bara en sjömil kvar testade vi motorn som såklart dog direkt men som faktiskt kunde ta oss på tomgång hela vägen in i hamnen även om det tog sin tid. Med tanke på omständigheterna får vi ändå säga att seglingen gick riktigt bra.
Sent omsider kunde vi lägga till och nu väntar vi bara på att det ska komma en mekaniker och hjälpa oss. Innan det inträffar kommer vi inte så mycket längre.

Tre bilder från Pylos hamn där vattnet var klarare än vi sett i någon annan hamn. Stenarna vid kajkanten under rodret ligger tre meter ner.

Fortet i Pylos

I dag har det blåst mycket så vi har legat kvar här i Pylos. Det är mysigt i staden och vattnet i hamnen är otroligt klart. Blåsten har varit kall trots solskenet så vi har suttit mest i båten och läst. På eftermiddagen tog vi en cykeltur upp till det venetianska fortet som är otroligt välbevarat, sannolikt för att det genom århundraden använts till olika ändamål. Senast som stab för de grekiska och tyska trupperna under andra världskriget. På muséet finns lite föremål man hittat bland sjunkna fartyg, det första från vår tideräknings början då ett romerskt fartyg sjönk med plundringsgods från ett helt mycenskt tempel, med pelare och allt. Det kanske helt enkelt var för tungt lastat men romarna måste ju ha kunnat skeppa mycket sten eftersom dom stal alla egyptiska obelisker som nu pryder Rom.

Efter fortet blev det också tid till en fika på det mysiga torget. På väg dit mötte vi den äldre herren som mot en lättare avgift tog emot oss i hamnen.. Han kan inte så mycket engelska men vill ändå hjälpa oss med en historielektion värd att kunna. Han pekade ut mot viken och sa; Turks – bom, bom, Navarino. För honom sade det allt och vi förstod vad han menade. Tidigare i dag kom han förresten förbi i hamnen. Marie satt i sitt brunnen och jag nere i båten. – Can I speak to the captain? Javisst sa Marie och ropade upp mig.
– Everything OK? frågade han så mig och jag nickade och han log och gick vidare.

Peloponnesos en bit ovanför masthöjd

Leta Poulopoulou som hyrde ut bilen avslutade med orden; Be careful with the roads, they are very – – greek.

Tanken var ju att ta tåget från Kátakolon till Olympia men i stället hyrde vi en bil här i Pylos och bestämde oss för att se en större bit av Peloponnesos och samtidigt höra efter i Kalamata om någon kunde ordna fram en fläktrem.

Utsikten från övre delen av Pylos

Efter att tankat bilen som vi fick i stort sett helt tom åkte vi norrut mot Olympia. Vägarna var som Leta sagt, mycket grekiska där delar ofta sjunkit bort helt. Man får ta det lugnt helt enkelt. Där det inte är backigt ligger det byar så det är sällan man använder några högre växlar. Överallt i denna region växer det olivträd, några med väldigt välskött mark helt utan ogräs under, några lite mer vildvuxna. Det är ett stort arbete att hålla rent omkring träden så att dessa får all vatten och näring.

1000 nyanser av grönt men vår röda lilla hyrbil som klarade två dagars körning på mindre än en tank. Under det en plantskola för olivträd.

Olympia är som ett gigantiskt pussel där de stora stenarna som en gång utgjort pelare och väggar ligger kvar ute på utgrävningsområdet och finliret har samlats ihop i tillhörande museum. Det är en imponerade samling saker man har hittat från ca 1000 f.kr och framåt då platsen helgades åt Zeus. Det är svårt att inte ryckas med i den fantastiska samling konstföremål man har hittat här. Från ca 800 f.kr hölls de olympiska spelen här vart fjärde år i mer än 1200 år. Det är något mer imponerande är dagens dryga 100-årika cirkus. Vinnarens ära, hans familjs och stads var så stor att den inte kunde kompenseras av varken pengar eller högre tjänst vilket väl i praktiken betydde att man inte fick något alls utom möjligtvis det att få välja stadens vackraste flicka. En stor del av Olympia utformades med hänsyn till de olympiska spelen. Efter att kejsare Konstantin konverterat till kristendomen och nästa kejsare Theodosius I skulle visa sig än mer kristen, förbjöd han spelen eftersom de hyllades guden Zeus. Senare beordrade han att hela området skulle förstöras precis som han beordrade att biblioteket i Alexandria skulle brännas ner. Kanske något att ha i åtanke när vi i dag förfasar oss över Al-Quaida och ISS´ massförstörelse av tidigare kulturföremål.

Från Olympia åkte vi upp i Menalobergen där vägen slingrar sig uppåt till över 1000m. Precis innan ett av bergspassen stannade vi för att fika i Lagkadia som var en underbart välskött liten bergsby. En söt flicka som förklarade att hon kunde väldigt dålig engelska erbjöd oss en Willnotcake och en typisk grekisk tusenbladskaka med honung. Vi tog en sak var och insåg som alltid i detta land att vi borde delat. Men vi lät lite stå kvar i stället. Valnötskakan var fantastisk. Efter kakätandet åkte vi till bergsbyn Dimitsana och vidare mot klostret Promodrou. En skylt pekade ner från huvudvägen och vi kom till den hiskligaste bergsväg vi någonsin kört på – och förhoppningsvis kommer att köra på. En gropig, smal serpentinväg utan plats för möte med utsidan helt öppen mot stupet och full av stenras. Jag förbannade vårt val långt bort. Normalt sett tycker jag att man betar av ganska många höjdmeter i varje sväng men här tycktes ingenting hända. Kanske är 1000 m bergsvägg mer än jag någonsin försökt köra nerför. Efter ytterligare en avfart ner på en grusväg parkerade vi och gick den sista halvkilometern till klostret som hänger som ett svalbo under klippväggen. Jag har svårt att förstå hur man kan bli mer kristen av att bo däruppe ovanför avgrunden men det ska ju inte jag avgöra.

Lagkadia mitt på en bergsväg.

I väntan på Willnotcake och kaffe

Prodromou som ett svalbo under klippan: Pinnupphängningen av rummen ser minst sagt tillfälliga ut.

Från Promodrou visade det sig finnas en ännu mindre väg nedåt som vi valde så att vi slapp köra uppför samma väg vi kommit. Det var ett bra val och snart var vi nere vid Louisafloden och kunde fortsätta mot Megalopolis. Den staden var ingen skönhet så vi beslutade raskt att åka vidare på motorvägen mot Kalamata och hyra in oss på ett vettigt strandhotell som ändå inte är särskilt dyrt så här före turistsäsongen. Vi stannade till och bokade på Mantinia Beach via Hotels.com. Smidigt. Hotellet var bra, middagen med utsikt över Messiniaviken lika bra.

Med endast tvättpåsen som bagage checkade vi in på hotellet.

I går efter frukost åkte vi in tilt Kalamata och Messinian Yacht Center som missat vårt mail men som strax gick igång och beställde ny fläktrem. Den kommer om någon vecka, vi får klara oss fram till dess. Efter detta tog vi oss en titt på marinan och sedan bar det av mot Sparti genom stadens centrum. Det är första gången jag sett filmarkeringar i gatan som faktiskt är smalare än en bil. Inte ens de lokala fick plats innanför markeringen utan alla trängdes och försökte hitta en plats i kön. Högerregel, huvudled och alla andra fina uttryck kändes som rena grekiskan här. Väl ute ur stan började klättringen direkt på en ganska ny och fin väg. Det står i alla turistbroschyrer om Peloponnesos att vägen Kalamata-Sparta är ett måste och vi förstår varför. Det är osannolikt vackert på ett sätt vi bara tidigare sett i amerikanska nationalparker. Vägen slingar sig över ett berg och ner i nästa dal. Där tar en smalare bergsväg vid som är i klart sämre skick oss upp till ett pass på över 1300m för att sedan slingra sig ner mot Sparta. I Wikipedia har någon lokal patriot skrivit att besökare blir ”highly impressed” av det centrala torget och de vackra gatorna och sen är det en bild som till stor del fylls av en papperskorg. Nåväl, vi blev inte särskilt imponerade av en stad i halvt förfallen betong med för mycket bilar som trängdes överallt. Av äldre byggnader finns det bara ett rådhus från 1800-talet.

Väg som en modellbilbana
För tre veckor sedan var det helt vill på topparna, nu är det bara lite snö kvar

En otroligt vacker bergsväg som av och till ser lite farlig ut

Efter en mycket god – och grekiskt överdådig lunch i rådhuset åkte vi tillbaka till Kalamata
igen där vi passade på att besöka Lidl och Carrefour och handla lite skrymmande varor som är lättare att frakta med bil.

Rådhuset i Sparta, det enda huset värt att titta på har gjort om till restaurant

På vägen tillbaka mot Pylos stannade vi vid vattenfallen, Polylimnia, ett väldigt vackert naturområde omgivet av ett lika vackert kulturlandskap. Messinia när det är som bäst. Vägen ner var dock i så dåligt skick och så brant att vi faktiskt valde att gå den sista kilometern.

Vi valde att gå i stället för att köra sista biten.

Tillbaka i Pylos gick Leta ett snabbt varv runt bilen och eftersom vi betalat den kontant och utan initial bensin var så den inspektionen avklarad.