Tillbaka på fastlandet, fast landet är detsamma

Fiumicino vid Rom. Seglad distans 157 nm. Totalt i höst 660 nm

I torsdags drog det ihop sig till hemgång från Bonifacio. Vi började med att ta en promenad uppe i gamla stan för att suga lite extra på karamellen. Vid lunchtid satte vi segel ute i sundet och styrde mot la Maddalena. Efter en fantastisk segling de 19 nm i lagom vind blev vi anvisade plats mellan två schweiziska båtar. Den ena hade vi redan haft som grannar i Cagliari.
I Bonifacio såg vi många charterbåtar med några av de absolut sämsta båthanteringarna vi någonsin mött. Hamnkillarna fick med dingen trycka in båtarna på plats medan de lekte carambole med alla andra. Tydligen är det lite så i La Maddalena också för även här ville ormeggatorierna vara med och bogsera in båtarna vilket för vår till fick till följd att vi med en bra placering in mot kajen fick se oss borttryckta in i en annan båt för att killen i dingen hade glömt att det fanns en båt på var sida. Nåväl, alla tycks vara vana.
Väderprognosen hade ändrat sig lite så att söndagens planerade lågtryck skulle dyka upp redan lördag morgon. Detta ville vi undvika och bestämde oss därför att ge oss av redan på fredagen vilket skulle ge oss ett dygn i la Maddalena men inte tillräckligt med tid för att tvätta. Det får bli i Fiumicino i stället. Efter att ha handlat fredag förmiddag gav vi oss iväg. Brått hade vi inte för bron i Fiumicino öppnar inte förrän lördag kväll och lågtrycket skulle inte nå fastlandet förrän söndag morgon. Vi seglade ut till en perfekt ankringsvik, Liscia di Vaccia för att ta ett sista dopp i Sardiniens glasklara vatten. Väl där trodde Marie att det var en plastpåse i vattnet men det visade sig vara ett beskedet exemplar av maneten Rhitzostoma Pulmo som kan bli upp till 90 cm i diameter. Dessa var ”bara” halvmetern men lockade ändå inte till bad. Inne på land ligger ett av Sardiniens bästa/dyraste hotell som smälter så väl in med naturen att gräsmattan är det mest iögonfallande. Vår engelska hamnguide beskriver det extremt dyra hotellet med ”where the casual drink is unobtainable”.
Efter några timmars ankring och en säkert lika bra men betydligt billigare lunch än på land satte vi kosan mot fastlandet. Det blev en riktigt behaglig översegling med en sydlig bris. Mellan månens uppgång vid elvatiden på kvällen fram till en timme före soluppgång var det bleke och vi fick gå för motor, i övrigt var det en mycket stabil vind. Vid tretiden närmade vi oss land och beslutade oss för att ta ner genuan och långsamt njuta årets sista seglingsdag. När det började bli svalt lade vi till i kanalen i väntan på broöppningen klockan åtta, någon timme efter mörkrets inbrott. Det är häftigt att gå upp genom kanalen när det är helt mörkt och folk sitter ute och äter på restaurangerna vid kajkanten.
Nu ligger vi förtöjda i Tibern hos Fulvio. I går packade vi ner segel och började städa. Rejäl blåst och höstens första helmulna dag. På eftermiddagen kom regnet och på kvällen kom åskan i samband med kallfronten. Det blixtrade det mesta av natten.
I dag har vi tvättat och ordnat lite småsaker på båten. På onsdag åker vi hem till Sverige.
I Bonifacio
Ringmuren
På väg ut.
Sista kvällen i la Maddalena
Vi njöt av utsikten mot det fina hotellet vid Liscia di Vaccia…
…medan de från grannbåten åke dit för att äta och se på oss.
Solnedgång över havet…
…medan jag börjar med kvällsmaten. Se det vackra ljuset utanför
I kanalen i väntan på broöppning. Lördagsnöjet tycks vara att fiska.
På väg upp för Tibern mot Fulvios varv.

Annons

På Korsikan och tvärsikan

I dag tog vi oss en tur upp i bergen. På morgonen stod en hyrbil klar till oss och vi började med att åka upp längs Korsikas vilda västkust upp mot Ajaccio. På vägen passerade vi ett otal vackra vikar och bergsformationer så det blev ganska många stopp på vägen. I Ajaccio svängde vi upp mot bergen och Korsikas regionhuvudstad Corte. Vägen var underbart behaglig att köra trots att den blev allt brantare och kurvigare. Vid Bocognano svängde vi in på den gamla vägen som numera är turistvägen. Utsikten är bedårande med skogsklädda raviner och kala berg på över 2000 m. Vägen följer till största delen den klassiska järnvägen mellan Ajaccio och Bastia som är en ingenjörsmässig bedrift med mängder av tunnlar och broar. Högsta passet är på 1163 m och strax därefter hittade vi ett matställe som frekventerades av arbetarna på vägen, folk som kör en bra bit för att komma dit och så turister. Portionerna var gigantiska och vi förstod plötsligt varför så många var där.
Corte må vara Korsikas huvudstad men det har inte fört så mycket med sig. Den gamla staden var riktigt mysig men i övrigt var det inte särskilt mycket. Efter lite turistande och fika körde vi vidare österut och hemåt. Från Corte slingrar sig vägen mjukt ner mot havet längs en för närvarande ganska torr fors. Dalen blev bredare och frodigare och plötsligt var vi vid havet där vägen fortsatte söderut. Östra sidan är inte alls lika spännande som den västra men det finns en hel del vackra badstränder. Vi hann besöka en av dem, Anse Fautea, innan vi återände till Bonifacio vid solnedgång.
Vår Clio, en ovanligt behaglig hyrbil
Västkusten där den slingriga vägen skymtar till vänster
Kyrkogård på Korsika där man bygger små hus i stället för gravstenar
Bergsby
Ravin
Från högsta passet vid Vivariu
Vi tänkte direkt på ett Ravensbergpussel, 2000 bitar
Marie i Corte
En vägg i Corte
En hel bit av Corte
Anse Fautea

Bonifacio, en fantasivärld

Detta galleri innehåller 14 bilder.

Bonifacio på Korsika. Seglad distans 18 nm. Totalt 503 nm. På förmiddagen i går drog vi nordväst mot Korsika. Det är svårt att hitta en bättre seglingsdag. Jämn bris hela dagen och strålande sol.  Vi började med att gå till … Fortsätt läsa →

Costa Smeralda och skärgården.

La Maddalena. Seglad distans 49 nm. Totalt 485 nm

Vi lämnade la Caletta i strålande sol. Vår trevlige holländske båtgranne vinkade av oss. Den första timmen med landbris kunde vi segla bra, resten av dagen motorseglade vi i lätta vindar.  Norr om Cabo Figari börjar Costa Smeralda, den fina och mycket dyra delen av Sardinien. Vi ville bägge se den omtalade viken Cala de Volpe och där var verkligen vattnet smaragdgrönt. Vi ankrade där en stund och badade i det klara vattnet. Innan dess fick vi vara med om starten på en av seglingarna i VM för Melges 32 som gick i viken utanför.
Efter badet gick vi mot Porto Cervo, världens dyraste hamn som ägs till största delen av Aga Kahn. På väg dit passerade vi den ena vackra villan efter den andra med det gemensamt att de hade böljande gröna gräsmattor som om de låg i New England. Detta i ett land som saknar vatten. Ett av husen ägs av Berlusconi. Porto Cervo må vara dyrt, eller vad sägs om att ligga på boj för 700 i timmen om sommaren, men särskilt mysigt är det inte. Villorna är helt fantastiska och man har ansträngt sig för att det inte ska finnas ett enda fult hus eller container men allt liknar mest en kuliss. Hamnen var i stort sett tom för ingen vill betala när ingen kommer för att titta på dig.
Efter att vi gjort den obligatoriska hamnloopen drog vi vidare norrut mot skärgården mellan Sardinien och Corsica. Det är som ett Bohuslän i miniatyr med trånga passager och sten överallt. Enormt vackert dock. Vissa ställen ligger privata småbåtar på upp till 120 m ankrade, det är väl den stora skillnaden mot hemma.
La Maddalena är den enda ön med ett riktigt samhälle. Stan är väldigt mysig och trevlig. Här finns flera hamnar och hade jag gissat hade hamnen mitt i stan varit dyrast men från olika hemsidor fick vi reda på att den var billigast. Flera båtar före oss kallade upp på VHF och där förstod vi att många var fastliggare som bara ville ha hjälp med att förtöja. Två ormeggatoris möter upp i en rib, en hoppar av på kajen och hjälper till med förtöjning medan den andre dirigerar in nästa båt. Den servicen hade varit trevlig i Helsingborg.  Priset för en natt är 31 euro nu när det är mellansäsong. Vi ligger fint med aktern in mot centrum och kan njuta av utsikten. Från och till tutas det överallt eftersom kyrkan i stan tydligen är populär att gifta sig i.
I dag ska det blåsa lite i Bonifaciosundet men om allt går som tänkt drar vi vidare mot Bonifacio på Corsica i morgon och får för en stund byta den italienska gästflaggan mot den franska. Här på Sardinien har vi faktiskt två gästflaggor, den italienska och den sardiska. Sarderna är liksom skottarna enormt patriotiska och accepterar inte sin nationalstat.
Vi har spenderat dagen med att gå en lång promenad upp på berget och njutit av utsikten över ön och skärgården bakom. I dag sprang man en halvmara här och det drog naturligtvis mycket folk. På torget däremot var det visserligen en hel del människor men det kändes verkligen som ett stort lugn. På eftermiddagen satt vi i båten och tittade storögt på alla ganska stora charterbåtar som försökte studsa sig in på plats medan ormeggatorin körde sin dinge imellan så att allt för stora skador inte skulle uppstå medan han ivrigt ropade åt kaptenerna att backa, gå framåt svänga osv. Som tur är har vi en privat båt precis vid sidan om med tre väldigt erfarna seglare.
På väg ut från la Caletta
Start för VM i Melges 32. Den svenska båten är nr från höger
Cala di Volpe
En vanligt dag skulle båten till vänster varit ganska stor.
Lite udda segelföring på denna kanot. Vi såg något liknande i Skottland
Litet hus i hamnen i Porto Cervo
På väg in i la Maddalena
Förtöjda vid bryggan som första segelbåten till vänster
Bröllop i kyrkan. Man klipper av banden till ballongerna och de får stiga till luften. Det var så vackert när de kom en bit upp. Detta medan gästerna kastar tallrikar i marken.
Sardisk favoriträtt. Tunnbrödsrulle och öl. Inte så olika Norrland faktiskt
La Vitelloni och dess ägare. Bra ställe med underbar hamburgare.
Bilden på skylten. En travesti på den sardiska flaggan
Den italienska och sardiska gästflaggan
Hamnen sett från berget…

…och vi tillsammans i skärgården

Det blev mycket bilder i dag. Vi hörs

Kvarglömda sjöben

La Caletta. Seglad distans 43 nm. Totalt 436 nm

I går  började det bra. Vi gick strax efter tio i en slör/ halvvind på 4-5 m/s och följde klipporna så nära vi vågade. Det är ett fantastiskt natursceneri här. Ute i Golfo di Orosei började vi känna av mistralen som har blåst de senaste fem dagarna. Efter någon timme ökade vinden till kuling och ytterligare någon timme senare växlade vinden mellan bris och storm. Det är inte särskilt lätt med segelsättningen då. Till en början försökte vi hänga med och revade och revade ut minst tio gånger den första timmen. Sen fick vi finna oss i att ha för lite segel uppe den största delen av tiden och alldeles för mycket ibland. Helt uppenbart blev det också att vi slöseglat så länge att vi nästan glömt sjöbenen hemma. Till sist hittade vi i alla fall sjöbenen i en vrå och på slutet kändes kulingen ganska behaglig.
Något svar på anrop från La Caletta fick vi aldrig så vi övernattade på utsidan av inre piren. Allt här är sedvanligt italienskt. Inne i hamnen finns en stor t-formad pir. Segelklubben ligger på ena sidan och tar ett pris och kommunens hamn ligger på andra sidan med ett annat – i detta fall högre pris. Mitt i ligger utsidan av piren som inte ägs av någon och därmed gratis. Båtarna på andra sidan bryggan där vi ligger får betala. Logik – nej.
I dag skulle vi segla i lätt bris mot Cala de Volpe men när vi kom tillbaka efter att ha handlat blåste det kuling igen. Talade med två charterskeppare i dag och båda var överens om att det varit ovanligt svårt i år att få rätt prognos. Gårdagens storm fanns inte med på någon av våra väderfiler.
Vi har bestämt oss för att stanna till i morgon och då ta oss upp till norra kusten. På söndag kommer det att blåsa lite mer igen och då vill vi ligga i en skyddad hamn.
Find väder i skydd av bergen. Longa Pedra på Sardiniens ostkust.
Med denna segelföring loggade vi 7,5 knop. Trots vind i stormstyrka fanns i stort sett inga vågor så här nära land.
I total våglä vid Capo Comino och efter det mojnat drog detta flyglan ner omkring oss var femte minut. Såg en rök längre bort och misstänker att flyget tankade vatten för att släcka en skogsbrand.
Piren i La Caletta. Gratis för oss på höger sida, dyrt på vänster.

En tur i bergen

I dag fortsatte det att blåsa så vi hyrde en bil och tog oss upp i bergen. Man kommer inte så långt för snitthastigheten på landsvägen i bergen är max 40. Vi rundade det mäktiga och ödsliga Gennargentumassivet som är på dryga 1800 m höjd och sedan det mer dramatiska Supramonte. Två gånger körde vi över pass på 1000 meter så vår lilla Twingo fick jobba hårt. På vägen fick vi de berömda korkekarna, kastanjer, vinodlingar  och en massa vilda djur (ok, mest hundar). Det här den mest ursprungliga delen av Sardinien, mycket otillgänglig. Fram tills dess att agriturismen började för några år sedan fanns knappt några turister alls.
Vi stannade för lunch i den pittoreska staden Gavoi där vi fick så mycket mat att vi knappt orkade oss upp ur stolarna. Gavoi ligger på en klippa och gatorna är smala och branta med många trappor men på något vis är alla gator ändå fulla av bilar.
Inne i den mest avlägsna delen av Supramonte ligger den lilla staden Orgosolo. Den blev ”berömd” på 60-talet då det mördades 414 människor och otaliga kidnappades. Det var familje- och herdefejder som utlöste det och någonstans känns det som om polisen absolut inte ville klara upp någonting. Stadsskylten är ny men redan sönderskjuten och själva stan är väl inte så mycket att se på. Jag hade förväntat mig en rejäl brist på män men det var svårt att få en uppfattning om det i dag för ett veteranbilsrally stannade till i stan. Det var en herrans massa Citroën Traction Avant (från 34-57) som är på väg från Kapstaden till Paris.
Efter Orgosole körde vi ner till kusten vid Porto Gonone. Det ligger bara  fyra mil fågelvägen, dryga nio mil bilvägen med ett pass på 1017m , från Santa Maria men vädret här är helt annorlunda. Mistralen svepte ner från bergen med över 20 m/s och drog upp rejäla virvlar av sjörök i vattnet.
En stund efter solnedgång var vi hemma i hamnen igen och kunde bara lämna in nycklarna i receptionen. Nu njuter vi en varm kväll i sittbrunnen.
I morgon hoppas vi på att det slutat blåsa så att vi kan bege oss norrut.
Cannonau-druvan är snart redo att skördas
Korkek. Man skalar trädet en bit upp och målar på något så att det inte ska dö. Efter en tid växer barken ut igen. Barken lyfts av i stora sjok.
En av kyrkorna i Gavoi
Sönderskjuten skylt i Orgosolo
Dalgång i Supramonte
Marie och twingon strax efter solnedgång. Några minuter senare var det bäckmörkt.