Skala Sykaminia – en spegling av Smyrna

Det är svårt att spendera tid i Mytilene utan att fundera på flyktingsituationen. Den påverkar alla här men inte så uppenbart polariserat som hemma. För att förstå det måste man blicka bakåt. Sapfo skrev en dikt om flyktingarna som kom till ön 600 f.kr men det är framförallt händelserna på andra sidan sundet för nästan 100 år som påverkar i stort sett alla här. Under det tredje året av grek-turkiska kriget invaderades Smyrna (numera Izmir) och Turkiet påbörjade en etisk rensning. Hundratusentals flydde massavrättningarna som fortsatte medan besättningarna från de franska, brittiska och amerikanska krigsfartygen i hamnen tittade på. Många som han flydd valde att bosätta sig på Lesbos. Trots att man var greker och delade samma religion tog det lång tid för dessa flyktingar att integreras i samhället på ön. I dag är en majoritet av öborna ättlingar från dessa flyktingar och i Skala Sykaminia är samtliga 150 invånare ättlingar från flyktingarna från Smyrna.

Flyktingar lämnar Smyrna 1922

Flyktingläger byggt uppe på kastellet med sten därifrån

Till Skala Sykaminia på öns norra sida har det i stort sett dagligen sedan 2001 kommit flyktingar över det smala sundet till Turkiet. Fyren på udden gör det lätt att hitta över vattnet. 2007 var man uppe på 100 flyktingar om dagen och man menade inte att det kunde komma fler. Tills 2015 då plötsligt 5-6000 per dag dör upp. De enda som tog tand om alla dessa flyktingar var lokalbefolkningen i Skala Sykaminia tills den dagen en bild av en döende pojk blev viral och massor av hjälporganisationer hittade hit. Plötsligt fanns det dock mer än 50 000 flyktingar i Mytilene som behövde en toalett och staden parker fick stå till tjänst. Ett ohållbart scenario där öborna på Lesbos har fått dra ett tungt ekonomiskt lass med utökad sophantering, polis, läkarvård, något man inte alls fått bidrag till.

2016 blev grekerna betydligt mer restriktiva med att ta upp flyktingar. Dessa båtar beslagtogs och ligger kvar i hamnen.

Problemet för de lokala var att mängder av journalister dök upp med färdigskrivna historier om antingen hjälp eller katastrof. Samtliga beskrev skräckscenerna och hela 80% av turistverksamheten dog på några veckor. Vi bland andra drog tillbaka vår reservation i marinan här. Sedan dess har läget normaliserats men det kommer ingen och berättar om så kvar finns en befolkning som lade ner hela sin själ i att hjälpa människor och nu står utan levebröd eftersom det var turism man levde på längs denna vackra strand.

För tre veckor sedan dök det plötsligt upp ett tjugotal båtar på stranden och möjligen som ett uttryck från den turkiska sidan att pengarna från EU inte kommer i takt som utlovat. Återigen stod lokalbefolkningen för den stora hjälpinsatsen innan Frontex internerade flyktingarna i Moria, det beryktade lägret strax norr om Mytilene. Här sitter alldeles för många i väntan på ett värdigt liv i Europa.

Frontex bevakar, Till vänster om kyrkan flyktingar som bara vill härifrån

Flyktingarna är naturligtvis påtagliga här i Mytilene. Många unga killar samlas ironiskt nog vid frihetsstatyn som resten 1919 som tack för att Grekland fick sin frihet från turkarna. Precis bakom staketet går färjan till Pireus och jag tror att många väntar på att bilköerna ska rulla upp så att man kan hitta ett obevakat ögonblick att ta sig ombord. Jag misstänker att det inte är alldeles enkelt.

Trots att hela situationen naturligtvis sliter på lokalbefolkningen finns inte mycket agg att notera mot de flyktingar som är här. Frågan är mer ekonomisk och det hat man möter hemma finns inte här. Hamnen här ar bara halvfull och 2014 var det kö för att ligga här över vintern. Det handlar både om att färre vill vara här och att det är mycket svårare att få flyg hit och härifrån. Med ett fall på 80% av start- och landningar är det inte som många direktflyg hit. De som fortsatt komma är tydligen holländarna för därifrån kommer två till tre flyg per dag. Enstaka från Tjeckien och någon i veckan från Skandinavien. Resen är inrikesflyg. Naturligtvis betyder det att tusentals arbetstillfällen försvunnit.

Frontex

Jag hoppas innerligt att fler turister kommer tillbaka för detta är en helt underbar ö och en fantastisk stad. Här blandas det västerländska med Orienten på ett sätt som verkligen tilltalar mig.

Gågatan i Mytilene en fredagskväll. Som julskyltning hemma

Annonser

Sapfo och Dylan

Det går väl knappast att vara på Lesbos utan att skriva några rader om Sapfo.
Egentligen ganska enkelt för om henne och hennes liv vet vi i princip ingenting. Hon föddes i en förmögen familj, oklart vilken, här på ön ca 630 f.kr. i antingen Mithymna eller Eressos. Här på ön ledde hon en thiasos som kan ha varit kultgrupp, skola eller förening för kvinnor. Hon skickades av ytterligare en oklar anledning i exil till Syracusa på Sicilien ca 600 f.kr. och dog antagligen 570 f.kr. Hon hade en dotter och tre bröder, resten får man gissa sig till själv.

Sapho enligt samtida kostnär

Sapfo var en otroligt produktiv lyrisk poet, man räknar med att hon skrev omkring 10.000 rader varav 650 finns bevarade. Många kan ha varit beställda bröllopssånger för fragment finns bevarade som inskriptioner på krus för bröllop. Inget av hennes poesi var tänkt att samlas på skrivna blad i en bok utan att framföras till lyra. Likväl har många fragment hittats på papyrus men då nedtecknade av andra. Mycket av hennes dikter känner man därför endast till genom referat från andra diktare. Hon var den första kvinnliga diktaren och så stor på sin tid att Platon refererade till henne som den tionde musan och såväl Catullus som Ovidius var djupt inspirerade av henne.

Väggmålning till en juvelerarbutik i Mytilene

Endast en hel dikt finns bevarad om den dödslösa Aphrodite. Ordet efter det debatteras ivrigt för med en bokstavs skillnad kan det stå antingen färgsprakande skrud och mångfacetterat sinne. Och sådär håller det på. Tvivels utan handlar det dock om kärleken till kvinnan, som oftast i hennes diktning skriven i första person.

Många strofer handlar om hennes reservationslösa kärlek till kvinnan som hon upplevde otroligt fysisk. Några skildringar av kärlekshandlingar får man dock fortsatt leta efter. Rykten om hennes homoerotiska eskapader dök först upp under antiken och under den Viktorianska tiden ansågs hon varit rektor för en flickskola i poesi. Tidigare beskrevs kärlek mellan kvinnor som Sapfisk. Ordet lesbisk efter ön Lesbos dök först upp på 1890-talet.

Grannhotellen här i Mytilene

Dylan då? Sapfos diktning var aldrig tänkt att hamna i en bok utan till för att sjungas och har man fått Nobelpriset i litteratur för texter som aldrig var tänkta att hamna i en bok ligger ändå tanken nära. Våra vägar korsades senast i Fuengirola i våras men det är en helt annan historia.

Dylan riggar upp i Fuengirola

Avslutningvis, fragment 31 som anses vara en av de mest välkända kärleksdikterna i den västerländska litteraturen. Nedan återfinns den i svensk översättning av Emil Zilliacus:

Gudars like syns mig den mannen vara,

han som mitt emot dig kan sitta, han som

i din närhet lyss till din kära stämmas

älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid

i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.

Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,

stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden

löper elden genast i fina flammor;

ögats blick blir skymd och det susar plötsligt

för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper

all min arma kropp. Jag blir mera färglöst

blek än ängens strå. Och det tycks som vore

döden mig nära.

Mithymna eller Molivos på Lesbos

Vi var ganska oförberedde på Mithymna. Vi visste att det låg en borg högst upp men inte så mycket mer. Ganska snart insåg vi att det är den mest unika grekiska staden vi varit i och vi kom omedelbart att tycka mycket om den. Tyvärr blev inte uppehållet så länge som vi önskat men det återkommer jag till.

Vi närmar os Mithymna
 

Nedanför staden finns hamnen, dels en fiskehamn, dels en större yttre hamnbåda kantade av söta tavernor. Här är känt dåligt fäste för ankare och tidigare har man alltid legat för ankare längst in och sedan långsides längre ut. Nu är dock det mesta av hamnen upptaget av två patrullbåtar, en grekisk och en kroatisk, samt en trålare. Det blir till att ligga på ankare längst ut och vi var noggranna här att verkligen backa fast ankaret.

En patrullbåt längst ut vid sidan av oss och en längst in där fästen är bäst.

Den här lilla båten drog var dag ut fiskebåten tvärs och krokade sedan fast i den


Militärförläggning, patrullbåt i sundet och Turkiet i bakgrunden

Mithymna har under lång tid varit en rik handelsstad eftersom man kontrollerade den västra delen av det smala sundet mellan Lesbos och Turkiet, samma sund som nu ger grekerna i allmänhet och de lokala i synnerhet så mycket bekymmer. Man har här inte bara att ta emot flyktingar utan också se hela turistverksamheten falla ihop som ett korthus. Staden hade sin första storhetstid 600-400 f.kr då man till skillnad från alla andra byar på Lesbos slöt sig till Aten och inte Sparta i det Peloponnesiska kriget. När Aten vann var lyckan gjort. Borgen på toppen började byggas och byggdes sedan ut under den Bysantiska eran. Det var också då staden fick namnet Molivos som lever kvar hos öborna. 1355 var det Genuas tid att ta över och Gattelusi (Genuas svar på vår egen borgbyggare Gustav Wasa) satte sin prägel på borgen. Under den ottomanska perioden 1450–1912 gjordes den om till en muslims borg.

Vägen upp till borgen går från hamnen och vindlar sig sedan upp genom staden. Huvudgatan är övertäckt av vinrankor så att man kan gå i skugga närhelst på dagen. Vi hann med de flesta gator och trappor. Allt är så otroligt välvårdat och vackert. Här var till 2015 öns huvudsakliga turistområde. Nu är det mest holländare kvar.

Huvudgatan. Här samsades både fotgängare, mopeder och bilar.

För att köpa ett enkelt bröd eller lite grönsaker måste man från hamnen antingen traska upp längs huvudvägen till där byn börjar och sen ner på andra sidan eller fortsätta upp i byn. Fördelen med det sista är det är nerför hela vägen med varorna.


Marie badar vid den härliga stranden

De flesta husen har träbalkonger påhängda. Alla ser inte helt stabila ut

Efter två dagar av fem vi tänkt oss släppte vårt ankare i en kombination av sidvind och en kraftig gir från en av patrullbåtarna. Något nytt bra fäste fick vi inte så vi tvingades lämna byn. Lyckligtvis hann vi se alla sevärdheter, oturligt nog hann vi inte bli hemmastadda.

Varken analoga telefoner eller pipor har jag sett i Sverige på ett tag

Hit kommer vi gärna igen

Ankaret släppte

Mytilene, Lesbos. Seglad distans 33 nm. Totalt 502 nm

Så släppte vårt ankare för första gången och hux flux är vi i Mytilene eller Mitilini eller hur man nu vill stava det.
Heikell skriver i sin hamngiude att botten i Mithimna är så lös att det är svårt att få fästen med plogankare. Vi har aldrig upplevt problem med vårt Delta tidigare och även här i Mithimna tyckte vi att vi satt hårt när vi backade fast ankaret. Problemet är dock att man måste ha det ganska stramt eftersom det är så mycket båtar som far in och ut ur hamnen. Natten till i dag blåste det oväntat upp 10-12 m/s från sydost inne i hamnen, direkt tvärs kättingen. När så den kroatiska polisbåten kom in blev kombinationen vind, svall för stort och vi började dragga tvärs. Lyckligtvis hade vi vaknat av vinden så vi var uppe. Vi släppte ut och ankrade om, åter utan fäste och upprepade detta tre gånger innan vi gav upp och lade oss långsides längre in. Det är dock platsen för den grekiska Frontexbåten så jag gick till Port Police som är bemannad 24/7 här på Lesbos. Jag fick avslag på min förfrågan att ligga långsides så kl två drog vi mot Mytilene i sydost. Här ankom vi i morse strax efter sju och somnade. Väcktes efter en timme av en marinero som anvisade oss en korrekt plats. Nu blir vi här lite längre i stället.

Det finns inte plats för så många båtar i Mithimna. Tidigare ankrade man längst in där botten är bättre och låg långsides längre ut. Nu tar två Frontexbåtar och en trålare upp det mesta av den tillgängliga platsen

Ovanpå allt detta kom hösten i dag också. 17 grader var det när vi seglade och nu vräker kalluften ner i båten. Hade nästan glömt var tröjorna låg.
Om Mithimna och Mytilene återkommer jag.

Ett tomt hav

Mithimna, Lesbos, Seglad distans 143 Nm. Totalt 469 nm

Måndag morgon vid soluppgång lämnade vi Porto Koufo. Det var många som hade satt väckarklockan på samma tid som oss för vid kvart i sju var vi fyra båtar på väg ut. Efter någon timme såg vi inte till de andra mer och ingen annan heller på hela överfarten till Limnos.

På väg in i hamnen dock kom en annan båt norrifrån. Plats fanns det gott om marinan. En stackars tysk charterbåt lyckades dock med det till synes omöjliga att inte lyckas komma in på en plats öppen för sju båtar. Efter en stund kom en turk och lade sig vid sidan om oss och vi behövde inte bry oss mer om tyskarna. När vi kom tillbaka på kvällen hade de lyckats komma in.

Hit kom man först efter 20 försök och ett korsat ankare.
I hamnen finns flera skyltar att man omedelbart skulle infinna sig på hamnkontoret så jag traskade dit. Det var stängt och nerrullat. Medan jag drog i dörren kom en dam i uniform och frågade dag jag ville eftersom hon arbetade på port police vid sidan om. –”Betala” sa jag. –”Dom har inte öppet förrän i morgon förmiddag.” –”Hmm, vi tänkte gå vid sjutiden.” –”Good for you” sa hon och traskade vidare.

Utsikten från båten

Det gäller att välja rätt båtgrannar

Myrina är en helt underbar stad. Vi var här några dagar 2017 och hade hoppats på att få några dagar nu också. Så blev det dock inte eftersom det ska komma sydliga vindar på onsdag. Dock hann vi med att traska runt på stan och bara njuta. Många affärer öppnar inte förrän klockan sju efter siestan och vid mörkrets inbrott är halva staden ute och promenerar.

Fiskehamnen

Sundowner

Gågatan

Tisdag åter väckning vid halv sju och åter avgång tillsamman med grannbåten som dock skulle söderut. Denna dag stilla i dubbel bemärkelse eftersom det dessutom var bleke i stort sett hela vägen till Lesbos. Strax före ön passerar man skepprutten till och från Istanbul. Nio båtar söderut och en båt norrut missade vi utan att gira. Med tanke på antalet måste Istanbul vara avfolkningsbygd. I bleket passade jag på att nödtorftigt reparera hålet i dingen med Tec7 och en gummilapp. Får se om det håller tills jag får tag i ett riktigt reparationskit.

Här på Lesbos gick vi till Sigri, en liten by på öns västra hörn. Byn är vacker från havet med ett pyttelitet fort längst ut på udden. Någon särskild lust att gå iland infann sig dock inte trots att dingen såg ut att i alla fall behålla skapligt med luft efter min primitiva reparation.

I dag seglade vi så nordost mot Mithimna. Vi började med utlovad sydlig vind 8-9 m/s men när vi kom in i Muselimkanalen hade vi hoppats på halvvind. Där trycktes dock vinden hela vägen runt Lesbos och vi fick motvind på 7-8. Det blev mycket stampande i den krabba sjön.

Om Mithimna finns mycket att berätta vid ett senare tillfälle.

Ibland blir inte allt som man tänkt sig

På ankare i Porto Koufo som ligger på Sithonias sydspets. Vi kom i onsdags och hade tänkt oss stanna här en natt eller två och sedan dra nordpå till Kavala. Nu är det ju inte vi som skruvar ihop vinden och någon dag med under 13 NE vid Athos södra udde dök inte upp förrän i morgon. Då visade det sig att det därefter blir sydlig vind följt av en meltemi från nordost. Vi får helt enkelt strunta i det nordöstra hörnet eftersom Marie flyger hem den 25e. Nu blir det i stället så att vi i morgon seglar mot Limnos och därefter vidare till Lesbos.

Porto Koufo ser ut som tidigare – eller vänta. Nu har det komit en 4G mast. Tidigare fanns inget nät här alls.

”vår egen dingeplats”

Lugnt tempo i Porto Koufo

I torsdags tog vi först en promenad runt viken där vi är ankrade och senare gick vi till Toroni på den andra sidan udden. Där visade sig att det faktiskt finns en stig längs hela udden. Förra gången vi var här funderade vi mycket på hur man kunde komma över bergskammen. Det visade sig att man måste går runt om i stället. Nu fanns det dock inte tid eftersom vi ville hinna tillbaka också innan det blev mörkt.

Ankringen i viken. Hela berget bakom var tidigare ett Akropolis


Kastellet i Toroni från 500 f.kr

Fredagen den trettonde började med att vi blev påseglade av en katamaran som med sitt ankare i vårt därefter kretsade 360 grader omkring oss för att göra saken värre. Till sist backade de in i oss med sin dävert och slog sönder pulpit och Furlex. Efter att jag hoppat ner i dingen och befriat oss från den – eller tvärtom satt jag resten av förmiddagen med telefonsamtal och skriftlig rapport till uthyrningsbolaget som var väldigt lätta att ha att göra med. Dom håller väl bara tillbaka självrisken på försäkringen och låter denna göra sitt jobb. Det stör mig bara lite att vem som helst kan hyra en väldigt stor båt helt utan kompetens.
När allt detta var klart visade det sig att kulingen blåst ner förluckan så hårt att den spruckit. Nu blev den limmad med silikon och sedan får den bytas ut i vinter. Vi gjorde inte så mycket mer vettigt på fredagen för luften gick liksom ur oss efter allt detta.


Så här mycket for vi runt i blåsten

I går tog vi tag i turen runt udden och traskade först till Toroni och sedan vidare ut till spetsen av udden. Väl där visade det sig att stigen inte alls gick ner till vattnet utan upp 100m eller så till ett kanonbatteri. Det ver ett tufft avslut i värmet men utsikten där uppifrån var värt hela turen. Det fanns 120 tyskar här under andra världskriget och dessa hade att beskydda några båtar i viken från grekiska ubåtar. Vilket slit att släpa upp betong till bunkrar som man sedan i fukten bodde i. Usch.
Efter promenaden stärkte vi oss med en pita gyro i Toroni och sedan promenerade vi tillbaka till båten.

Man missade inte skyltningen för det satt en var 50e meter

På sista stigningen hade man bytt ut skylten med kanonerna. Akropolis till höger

Utsikten över den smala inseglingen till viken. Ankringen ligger bakom berget till vänster


Bra karta över Porto Koufo

Toroni Beach, Här hittar man i stort set enbart folk från Balkan

I dag började vi dagen med båtvård och sedan tog vi busen till Nea Marmara för att se något nytt. Det är attan så mycket obebodd skog det finns här. Som att köra i Norrland. Efter kaffe och glass tog vi bussen tillbaka igen. Det fanns inte så mycket val för det går bara tre bussar om dagen. Vi trodde så klart att röda siffror i tidtabellen betydde söndag men det betyder här att den inte går på lördagar. Grönt betydde att den inte går på söndagar. Naturligtvis helt logiskt – eller.


Snyggaste Port Police-hus vi sett-

Tillbaka vid dingen visade det sig att golvet punkterat. Shit. Otroligt nog hittade jag direkt hålet men vi saknar fräsch gummiblandning, Får handla detta på Lesbos och klara oss utan dinge till dess, eller bara ta med pumpen.

Nu är vi klara att gå i morgon bitti