Astipalaia. Seglad distans 34 nm. Totalt i år 69 nm.
Astipalaia är ytterligare en ö som gäckat oss i några år. Lättaste sättet att korsa genom Kykladerna är att följa kusten norrut och sedan korsa snett från norr mot söder eftersom den ihärdiga meltemin blåser på norrifrån. Det betyder att Astipalaia borde ligga sist på rutten när man kommer västerifrån. Just nå råder dock några dagars bleke så vi bestämde oss för att gå söderut och göra några strandhugg på den otroligt ankringsvänliga ön. Astipalaia liknar en fjäril eller allra mest en modern spelkonsoll som jag faktiskt aldrig använt. De antika grekerna tyckte det liknade stjärtfenan på en fisk så till den grad att man trodde att ön var en leopard med fiskstjärt som Poseidon låtit förstena när Jason på skeppet Argo seglade förbi. Under antiken var ön bördig och vattnen runt omkring fulla av fisk. Plinius den äldre hyllade ön för sina musslor och de bästa tvättsvamparna i Medelhavet. Av allt detta finns inget kvar i dag. Ön är karg som ett månlandskap, havet är utfiskat och tvättsvamparna plockar man vid Afrikas kust.
Under medeltiden tillhörde ön först Bysans och sedan Venetien. Under denna tid användes ön till största delen av pirater som drog nytta av det strategiska läget. För att få lite ordning på läget skickade familjen Querini lite soldater till ön och byggde fortet på toppen av vad som i dag är choran. Efter att ha studsat mellan turkar och italienare blev ön så en del av Grekland 1947.

Vi färdades de 32 sjömilen söderut i totalt bleke. Av och till var det så blankt att vi trodde det var dimma föröver. Mitt i bleket dök några delfiner upp en stund. Här i östra Medelhavet stannar de aldrig särskilt länge. Fram på eftermiddagen ankrade vi upp i Maltezana, en av de otaliga vikarna på öns södra sida. Under antiken hette det Analipsi och var öns huvudstad. Av detta finns inget kvar. En bit upp på land ligger flygplatsen vars landningsbana sträcker sig tvärs över hela ön. Antagligen stör den inte så mycket för det kommer bara några flyg i veckan.


Dagen efter drog vi in till huvudorten som enbart kallas choran även om den sträcker sig över hela kullen från Skala ända upp till den egentliga choran. Högst över allt tornar så Querinis fort upp sig. Det såg vackert och inbjudande ut men med sina 34 grader i skuggan orkade vi inte ta oss upp. I stället lade vi oss vid badstranden som också finns inne i hamnviken och där blev vi liggande resten av dagen med var sin god bok. På kvällen föll temperaturen till 30 grader och vi passade på att handla.


Här på ön hittar man inte mycket av utländsk turism utan det mesta handlar om det grekiska storstadsfolket sannolikt mest från Aten. Även om ön är karg är den ändå inte svår att tycka om. Någon gång kanske vi dyker upp igen och då förhoppningsvis i lite kyligare temeratur.
Nu går turen norrut igen.