En fjäril i söder

Astipalaia. Seglad distans 34 nm. Totalt i år 69 nm.

Astipalaia är ytterligare en ö som gäckat oss i några år. Lättaste sättet att korsa genom Kykladerna är att följa kusten norrut och sedan korsa snett från norr mot söder eftersom den ihärdiga meltemin blåser på norrifrån. Det betyder att Astipalaia borde ligga sist på rutten när man kommer västerifrån. Just nå råder dock några dagars bleke så vi bestämde oss för att gå söderut och göra några strandhugg på den otroligt ankringsvänliga ön. Astipalaia liknar en fjäril eller allra mest en modern spelkonsoll som jag faktiskt aldrig använt. De antika grekerna tyckte det liknade stjärtfenan på en fisk så till den grad att man trodde att ön var en leopard med fiskstjärt som Poseidon låtit förstena när Jason på skeppet Argo seglade förbi. Under antiken var ön bördig och vattnen runt omkring fulla av fisk. Plinius den äldre hyllade ön för sina musslor och de bästa tvättsvamparna i Medelhavet. Av allt detta finns inget kvar i dag. Ön är karg som ett månlandskap, havet är utfiskat och tvättsvamparna plockar man vid Afrikas kust.
Under medeltiden tillhörde ön först Bysans och sedan Venetien. Under denna tid användes ön till största delen av pirater som drog nytta av det strategiska läget. För att få lite ordning på läget skickade familjen Querini lite soldater till ön och byggde fortet på toppen av vad som i dag är choran. Efter att ha studsat mellan turkar och italienare blev ön så en del av Grekland 1947.

Vi färdades de 32 sjömilen söderut i totalt bleke. Av och till var det så blankt att vi trodde det var dimma föröver. Mitt i bleket dök några delfiner upp en stund. Här i östra Medelhavet stannar de aldrig särskilt länge. Fram på eftermiddagen ankrade vi upp i Maltezana, en av de otaliga vikarna på öns södra sida. Under antiken hette det Analipsi och var öns huvudstad. Av detta finns inget kvar. En bit upp på land ligger flygplatsen vars landningsbana sträcker sig tvärs över hela ön. Antagligen stör den inte så mycket för det kommer bara några flyg i veckan.

Dagen efter drog vi in till huvudorten som enbart kallas choran även om den sträcker sig över hela kullen från Skala ända upp till den egentliga choran. Högst över allt tornar så Querinis fort upp sig. Det såg vackert och inbjudande ut men med sina 34 grader i skuggan orkade vi inte ta oss upp. I stället lade vi oss vid badstranden som också finns inne i hamnviken och där blev vi liggande resten av dagen med var sin god bok. På kvällen föll temperaturen till 30 grader och vi passade på att handla.

Här finns en badstrand i hamnviken med riktigt klart vatten
Hamnen vid solnedgång

Här på ön hittar man inte mycket av utländsk turism utan det mesta handlar om det grekiska storstadsfolket sannolikt mest från Aten. Även om ön är karg är den ändå inte svår att tycka om. Någon gång kanske vi dyker upp igen och då förhoppningsvis i lite kyligare temeratur.

Nu går turen norrut igen.

Nu är vi igång igen!!

Levitha. Seglad distans 35 nm. Totalt i år 35 nm.

Nu har det gått en vecka sedan vi kom till Grekland. Inresan vållade inga som helst problem och ingen från vårt flyg togs ut för provtagning på flygplatsen. Det var munskyddskrav på flygplatsen men när man kom över gatan var det inte lika strängt. Vi övernattade på flygplatsens hotell för att ta morgonflyget (dagens enda flyg kl sju på morgonen) till Leros.

Väl tillbaka på båten såg det ungefär som när vi lämnade plus något extra ton röd sand. Eftersom det blåste 15-19 m/s hela tiden vi klargjorde båten var det lönlöst att försöka få bort all sand. Till gengäld kändes det väldigt behagligt att arbeta i värmen när blåsten fanns där. I tisdags var vi så klara att gå i vattnet och för en månad sedan hade jag bett varvet gå igenom motor och utombordare igen så att allt skulle fungera. Den biten hade man glömt bort så när vi skulle ut var startbatteriet dött. Ytterliga ett förbrukningsbatteri hade också gjort sitt visade det sig. Utombordaren var tvärdöd. Båtens startbatteri fick vi fixat men utombordaren som man nog glömt bort i sin helhet kommer vi inte att få igång i höst för det tar för lång tid att få tag på delar. Kanske köper vi en helt ny i Aten.

När de flesta våndorna var överstökade fick vi en fin läns på 11 nm ner till Lakki som är huvudbyn på Leros. Här fick vi en plats i Leros marina där det är är rent och välstädat och dessutom har man en fantastisk restaurang. Här blev vi ytterligare en dag för att handla och fixa till det sista på båten. Lyckades punktera ena däcket på cykeln också.

I går drog vi så ut på havet med sikte på Levitha. Ön har gäckat oss i tre år nu men nu lyckades det. Ön ligger mitt i det östliga meltemibältet och när det väl börjar blåsa här så fortsätter det i veckovis. Sjökortet varnar också för sundet mellan Leros och Levitha som har mycket hög och krabb sju vid kuling. Ön är egentligen bara en stenhög ute i havet så varför vill man hit? För maten och upplevelsen. Det bor bara en familj på ön, på vintern drar frun och barnen till Pathmos för att gå i skolan medan pappan och farföräldrarna är kvar och sköter ön. Så har man levt i åtta generationer. Huset har generatordriven el och gasspis. Men, man har lagt ut bojar i viken för seglarna och så serverar man mat där allt man äter kommer från ön eller vattnet omkring. Lamm, get fisk och lite grönsaker. Det var verkligen en upplevelse att få äta där, väl värt att vänta några år på. Ficklampa för att se alla småsten på vägen tillbaka är ett måste om man ska klara den turen. Alla barnen hjälper till så gott det går men det måste vara ett ohyggligt slitsamt liv. Här finns varken telefonsignal eller nät. Huset har en hög antenn så att man klarar att ringa.


I dag seglade vi vidare söderut men det får vi återkomma till