Höstens klargöring påbörjad.

Medan andra fixar till sin båt för vintern har vi just avslutat sommaruppehållet på land. Allt på utsidan och under vattenlinjen är klart och i morgon ska vi i vattnet. Här kommer lite bilder från mina första dagar på Evia.


Redan på väg från flygplatsen blev man påmind om att det lätt tänder till i Grekland i år. Det är lite kallare men betydligt torrare och blåsigare än förra året. Alexandros hämtade mig på flygplatsen för en fyra timmar lång transfer till Orei på Evia.

Orei när det är som vackrast

Polerad och fin. I morgon blir det sjösättning.

Och så en stor Kalmari

Annonser

Kartor

För den som är lite kartnörd lägger jag både in vårens faktiska segling och höstens planerade.

Våren blev inte helt som vi planerat. Tanken var att segla till de kykladiska öarna i mitten men en ihållande sydostlig kuling i kombination med kyla gjorde att vi valde en nordligare rutt. Nu satsar vi på att komma dit nästa vår i stället.


I den planerade rutten för hösten tänkte vi att börja med att gå norrut mot Thessaloniki. Hur utfallet blir får vi se. På söndag bär det av

Chalkida till Orei på Evia

Detta var sista etappen på vårens segling. Nu ligger vi i fas igen.
Det blev mer bilder än text

Chalkida tillhör våra favoritstäder i Grekland. Det är mycket oljud och dålig luft men otroligt charmerande. Det är en stad som växer inpå en.

Vårt favoritlunchställe. Pita gyros mitt i en rodell. Rörigt och mycket oljud.

Som tidigare fick vi plats i segelklubben som normalt inte tar emot gäster. Vi påminde om att vi hjälpte till med den trasiga bryggan sist. Plötsligt såg vi på samma plats som förra gången efter en noggrann kontroll av att vi lagt till sjömansmässigt.

Bakom lastfartygen ligger marinan. Bilden tagen av ett trevligt franskt par som imponerats av att vi seglat hela vägen hit

Vi hann med att tvätta och köpa gas och annat som var slut. Dessutom massor av tid att traska runt i staden och bara titta. Min Tepai (den grekiska båtskatten) skulle också betalas. Vi hade provat i Aliverion men trots att det är en e-faktura måste den skrivas ut och sedan stämplas när man betalat. Detta land klarar sig inte utan stämplar. Nu hjälpte Medborgarkontoret oss med en ny faktura (den gamla skrevs av ord för ord) och slutligen efter en halvtimmes köande i bank fick vi betalat.

Presenningen jag köpte

När det var dags för avresa flyttade vi båten till stadskajen utanför brokontoret och efter besök på två kontor fick vi både betalat och sedan tillåtelse att gå igenom. Sundet här är bara 34 m brett (det ser smalare ut) och tidvattensströmmen är enorm så bron öppnar endast vid slack (strömfritt) mellan 10 och 04 på natten. Aristoteles lär ha kastat sig i vattnet här för att han inte kunde förklara fenomenet. Han dog här 322 f kr möjligen av förkylning. Nu står han staty utanför rådhuset.


Här ligger vi i skydd av strömmen

Väl igenom bron stannade vi det mesta av nästa dag också på norra stadskajen för att njuta ytterligare en dag. Fram mot eftermiddagen ångade vi norrut mot Ormos Skorponeriou på fastlandssidan. Här var det fram till för några sedan i stort sett obebott men sedan har man anlagt några serpentinvägar längs hela bergssidan och sedan börjat bygga sommarstugor i den dyra änden sannolikt med Atenare som målgrupp. Ännu hade inte många sommargäster anländ utan nu var det mest städare och trädgårdsfolk rund husen. Helt stilla på natten.

Snöklätt Dirfi höjer sig ovanför lastfartyget som gick igen bropassagen samtidigt med oss.


Därefter var det full fart norrut mot Orei i lätt till hård vind från alla riktningar. Det blev mycket seglat denna dag. På bägge sidor låg snön kvar ganska långt ner – gissningsvis 7-800m. Parnassos på fastlandet och Dirfi på Evia.

Stiltje innan vinden kom.

Orei bjuder alltid på fantastiska solnedgångar

I Orei såg allt ut som vanligt. Vassilis kom och tog emot tamparna och Hamnfogden konstaterade att vi fanns med i systemet och först behövde betala när vi visste vilken dag vi skulle upp på land. Det blev tid för arbete med båten men också tid att återuppta alla sociala kontakter med folk vi inte sett på ett år.

När vi packade upp presenningen vi köpt i Chalkida visade den sig inte alls vara grå utan orange. Den får en livslängd på endast denna sommar.

Efter några härligt varma och avslappnande dagar var det dags att lyfta upp båten på land och morgonen efter kom Alexandros och hämtade oss för en fyra timmars bilfärd till Atens flygplats.

Dimitrios ser till att vi ligger rätt i vaggan

Med traktor och några förlängningsarmar kan vi dras upp på land

Bilarna får vänta medan vi rullar upp på land

Vårens sista middag vid kajkanten

Plötsligt var vi hemma.

Vårseglingen från Pireus till Chalkida

Det här hände redan i maj men jag har varit för lat för att skriva. Nu är vi åter på väg till båten och jag vill summera upp våren så att vi kan börja på ny kula i höst.
Detta skrivs medan elden rasar på Evia längs den väg vi måste ta för att komma till båten. Den delen återkommer jag till.

Efter att Marie och jag kommit tillbaka från Malaga stannade vi kvar en natt extra på Zea Marina då det fanns en hel del att göra ombord. Bland annat hade en Whale-koppling till varmvattensberedaren sprungit läck. Det finns alltid nåt att göra.

På onsdagen seglade vi dock söderut mot Kea. En bit ut kom så Wally 38an Barong D tuffande om oss om lä. Den har en 355 hk motor så det var inte så svårt. Strax efter de passerat oss gick de upp i vind för att sätta segel. Hade det inte mojnat just då hade vi seglat in i dem. Tydligen krävs inget sjömanskap om man har tillräckligt stor båt.

Omkring Sounion mojnade vinden och vi kunde i lugn och ro titta på detta vackra tempel som alla sjöfarare stannade upp vid i antiken. Från Sounion kunde man se den gyllene Pallas Athena glänsa i solen på Parthenon.

Efter udden återkom vinden och vi hade en fin seglats till Kea där vi tänkt droppa ankaret. Det visade sig dock svårare än tänkt och vi fick ankra om fyra gånger innan vi kom igenom gräset och fick fäste i leran.

Efter vi fått fäste kunde vi njuta utsikten


Vyn från Kea mot Sounion i horisonten blir jag aldrig trött på.Tredje gången här.

På torsdagen var det så dags att segla norrut igen, denna gång öster om Attika. Vi ställde in siktet på skärgården omkring Nisos Megalo och ankrade slutligen i en vik på Xero. Det bor inga människor i hela denna skärgård, vattnet är turkost och det är helt underbart här. Fram mot kvällen var vi fyra båtar. I land kom vi aldrig utan nöjde oss med den fina viken och den fina utsikten.

Dagen efter drog vi oss ytterligare några sjömil norrut, nu till Voufalo som är en väl skyddad vik med några enstaka hus och två tavernor. Den ena hade en stor skylt ute att man hade washing machine så vi satte strax dingen i vattnet och lämnade in lite kläder till tvätt medan vi själva fick en eftermiddagsfika. Torkning fick vi fixa själva ombord och det gick ju alldeles utmärkt i solen och vinden. Vi sidan om oss låg två fransmän från Bretagne. På den ena, en äldre kutter, var skepparen mycket noga. Den franska flaggan fick sitta kvar i häcken medan Bretagnes togs ner för kvällen och kom sedan inte upp igen förrän skeppet var klart om morgonen.

Hade inte maten börjat sina hade vi säkert varit kvar i Voufalo någon eller några dagar till. Karavos är närmaste by så det var dit vi begav oss. Eller, Karavos är egentligen bara en hamn och några hus. Själva byn heter Aliverion och ligger några kilometer bort. Hamnen här i Karavos är riktigt stor men den är full av gamla mooringkättingar, och några utspridda fiskebåtar så det finns egentligen bara plats till tre båtar långsides i hela hamnen. Piren har massor av el och vattenskåp men dessa är – inte helt ovanligt –  ännu inte inkopplade (det var de inte heller för två år sedan). Ett sånt otroligt spill på vad som kunnat vara en fin hamn men det finns nog helt enkelt inte underlag för en hamn här. De flesta båtar som kommer in är på väg till eller från Sporaderna, få är här för att segla i detta område vilket faktiskt är synd för det är ett härligt område.

Jag vet att man inte ska ha förutfattade meningar men denna båt dömde jag ut som ett flytande vrak. Det var den enda båten som var ute och seglade under helgen.

Till Aliverion tog vi cyklarna några gången och så en promenad över bergen bakom hamnen. Vi hade tänkt oss lite fin utsikt där uppifrån men det var hela tiden tät sly från vägen ner mot branten över hamnen. Vi hann också med en lång cykeltur norrut längs vattnet på den många ställen ganska risiga landsvägen.

I Aliverion fick vi också tag på en ny fenderplanka efter den som knäcktes på Tinos. Det var stor upplevelse att köpa planka. Virkesaffären var ett hål i väggen där det satt en 90+årig man. När vi kom in ledde han oss till affären vid sidan om där köpet gjordes upp med hjälp av en yngre man som kunde lite engelska. Vi fick betala för en full längd på 4m, totalt 7€. Sedan tillbaka till hålet i väggen där mannen försökte mäta med en knäckt tumstock och sedan kapa med en rostig japansåg. Det blev inte bra och inte rätt men vi fick en planka som var lite för lång så den fick jag själv fixa till i hamnen.

Efter några underbara dagar i Karavos drog vi så vidare mot Chalki som är huvudorten på Evia. Har fick vi som tidigare en plats i den privata segelklubben eftersom alla båtar ännu inte hunnit sjösättas. Chalki är Greklands tionde största stad och Evia är landets näst största ö. Mer om Chalki senare.

Marinan i Chalki