Mer hoppor än gräs.
Agios Efstratios. Seglad distans 113 nm. Totalt 802 nm
I tisdags lämnade vi Thassos i gryningen för att ta oss söderut till Limnos eller Lemnos som det verkar skrivas varannan gång på både kartor och broschyrer. Andra bokstaven är ett H i det grekiska alfabetet och uttalet ligger mellan våra i och e. Det första man lägger märke till när man närmar sig ön är att den är ljusgrön och den till skillnad från Thassos, i stort sett saknar träd. Öns huvudstad Myrina ligger mellan två strandremsor vid foten av en hög klippa mot havet krönt av ett ottomanskt fort. På den norra stranden låg den tidiga staden och här ser man tydligt Genuas avtryck på arkitekturen medan den södra sidan anlagts av turkarna och har mer klassisk egeisk arkitektur. Mellan stadsdelarna vindlar sig en massa små gränder och en av de vackraste shoppinggator vi sett helt övertäckt av grönska. Trots fina stränder, en vacker stad och flygplats har ön dock inte lyckats etablera någon större turistindustri. Skönt för oss, trist för befolkningen. Den militära närvaron är dock påtaglig med bara 30 nm till närmaste turkiska ö. Nu finns 10000 soldater och ett tiotal större militära fartyg stationerade på ön. De provocerande turkiska överflygningarna är många och spänningen märks under den lugna ytan.
Militärfartyg i Limnos
Gågatan
Vi hade inte förväntat oss att se särskilt många båtar i hamnen eftersom ön ligger ganska off men det fanns faktiskt bara plats för två båtar till vid kajen när vi kom in. Markant var att de flesta här var långseglare på ett annat sätt än de man möter längre söderut. Vi fick för fösta gången i vår prata svenska när Konstantia lade sig vid sidan om oss. Här mötte vi också norrmannen Jan från Astra of Hamble som vi träffat regelbundet sedan Chalkis. När vi kom in såg torget vid hamnen ut som om det hämtats ur en film med John Wayne. Inte ett öga i sikte. Det ändrade sig dock framåt kvällen när torget långsamt fylldes med folk.
Vi promenerade upp till fortet där man kunde se ner över staden och de mjuka vackra kullarna runt omkring. Samtidigt var det spännande att få en inblick i öns historia. Här hittar man Europas första stadscivilisation från 5000 f.kr och sedan genom årtusenden fram till Turkiet som ägde ön från 1479 till 1912. Limnos ligger ju strategiskt halvvägs upp mot Bosporen. Mot kvällen gick vi ner för att ta en sundowner på den nordvästra stranden.
Norrut 
Hamnen och den södra delen av Myrina
Dagen efter tog vi en cykeltur upp över kullarna för att se en varm källa och lite väderkvarnar. Det är inte särskilt trafikerat på ön så det blev en behaglig cykeltur – i alla fall i början. Efter källan gick något sönder i min bakväxel och hjulet låste sig helt. Vi traskade tillbaka till en mack vi hade sett och där hjälpte en bilmekaniker mig med att koppla bort växeln och få hjulet att rulla. Allt väl igen förutom att den nu var låst i högsta växeln och svårligen kunde cyklas upp för backar så vi vände tillbaka mot staden. Så snart vi passerat stadsskylten punkterade mitt bakdäck och sedan vara det bara till att gå igen. Lite udda cykeltur men vi hann ändå uppleva hur vacker ön är. På kvällen traskade vi åter ner till nordvästra stranden för att se solnedgången.
Cykling bland vackra kullar
Reparation i lika vacker omgivning
Solnedgång över Athos
I torsdags gick vi runt lite och tittade på affärerna och sedan kastade vi loss för att segla till den stora viken i mitten av ön. Viken delar ön där den västra delen är högre och torrare och den östra är mer låglänt och frodigare. Här är i stort sett allt uppodlat med spannmål, frukt och vin. Däremot bor det endast ett fåtal människor på denna östra sidan. I byn Moudros ligger en stor militärförläggning och här finns även några större militära båtar. Det är dock ingenting i jämförelse med de 500 båtar som ankrade upp i viken inför det katastrofala slaget vid Gallipoli under första världskriget. I dag är denna vik något av det tystaste vi varit med om. Förutom en enstaka landning på flygplatsen och några getters bjällror vid solnedgång hörde vi inte ett ljud. En av de få helt tysta ankringar vi varit med om. Vind eller vågor fanns det inte heller något av.
Ankring i det tysta 
Nisos Kombi
Fredag lämnade vi denna fridfulla plats och seglade söderut mot Agios Efstratios i lätta vindar. Ai Strati som lokalbefolkningen kallar den lilla ön har bara 300 invånare, alla boende i fiskeläget. Under åren 1928-68 användes ön som deportation för politiska fångar. Som mest bodde det 4000 fångar och fångvaktare på ön separerat från lokalbefolkningen. 1968 totalförstördes i stort sett alla husen utom några enstaka vid hamnen i en stor jordbävning. Militärjuntan förbjöd sedan återuppbyggnad på stadens ursprungliga plats utan förvisade alla ner till hamnen där byn i dag ligger.
Vi brukar vara ganska väl förberedda när vi kommer in en hamn men denna gång var det en överraskning att komma innanför piren. Inget såg ut som varken hamnguiden eller sjökortet som är uppdaterat för 2017. Det tog ganska lång tid innan vi förstod vad som nu var gästbryggan, i inseglingen till fiskehamnen. Att vi valt rätt blev vi dock på det klara när det mot kvällningen kom in en stor färja som precis fick plats i ytterhamnen. Tur vi inte lagt oss där. I fiskehamnen finns det vatten men inte på gästbryggan så jag frågade en fiskare om jag fick köpa lite vatten. Köpa sa han, varför skulle jag ta betalt? För att jag misstänker att vatten är en bristvara och ganska dyrt svarade jag. Då blev han ganska rörd över att jag som turist faktiskt tänkte på de lokala levnadsvillkoren för det är det inte många turister som gör. Vi fick i alla fall fyllt upp båtens vattentank och så tog jag i alla fall med två öl som tack. Inte tal om svarade fiskaren men vi gör så här att jag tar ölen och du får en påse nyfångad fisk. Inget dåligt byte.
På vår rutt kan man se att det inte är mycket som överensstämmer med verkligheten. Den lilla kroken på slutet berodde på att vi först lade oss på utsidan av piren 
Den lilla färjan i hamnen. Den stora lade sig ännu längre ut
När vi traskade runt i byn och omgivningarna noterade vi att gräset redan var helt utbränt men att allt vi gick på kryllade av gräshoppor. Om det är vanligt eller inte fick vi inget svar på. Byn har inte mycket till affärer men det kan man väl inte heller förvänta sig. För att hjälpa lite på öns ekonomi tog vi var sin öl på den lokala tavernan.
Agios Efstratios har gjorts till Greklands första ”gröna ö” där all energi skall vara förnybar. Hur det ska fungera ihop med turism där man hyr ut motorcyklar till turister är svårt att förstå. Ön har för övrigt bara en asfalterad väg som är 3 km lång från byn upp till kyrkan i den gamla staden.
Synapsens blog 