Höstens segling bjöd på ganska varierad temperatur, kallast i början på september och varmast i oktober. Totalt seglade vi bara 355 nm och säsongen blev ganska kort. Efter några år på land på Leros har vi nu valt att låta båten ligga i vattnet i Agios Nikolaos på Kreta. Evt gör vi ett kort lyft i sommar för att måla om botten. Det beror på hur den ser ut då. Det mest nervpirrande under höstens segling har varit att kolla om motorn fungerar efter alla reparation och ja, allt har gått bra. Relädioden till laddaren gick sönder men vi hittade snabbt felet och en elektriker hjälpte oss att byta på Rhodos.
Agios Nikolaos är en trevlig stad med en väldigt trevlig marina. Detta är Greklands så vitt vi vet enda kommunalt ägda marina på både gott och ont. Organisationen är inte alls lika bra som om den vore privat men priserna är låga. Toaletter och tvättstuga är väldigt rena och jag har aldrig varit där inne utan att det samtidigt varit någon och städat. En eloge. Sammanhållningen bland seglarna är riktigt bra. Här finns många långseglare och flera som övervintrar. Plats att komma in och ut är det absolut mest snäva vi har varit med om. Här finns inte många mm marginal och det är klokt att ha en person i fören för att se till att man inte svänger in i båten mitt emot. Lite nervkittlande.
Söndagssegling med optimisterna. Barnen fick göra allt arbete med sjösättningen själva.
Söndagsgrillning för alla seglarna
Inseglingen till platserna är snäv.
Staden är är sådär. Vi tycker mycket om den men i ärlighetens namn är det mest fula betonghus. Det lite speciella är sjön mitt i staden. En djup vulkankrater som har en liten öppning mot havet. Här ligger små fiskebåtar och det är härligt att bara komma hit. Varje dag vi har varit här har det kommit ett kryssningsfartyg så visst är det populärt.
Sjön med den smala inseglingen under bronUtsikt över havet
Vi hoppas att vi kommer att trivas med att ha staden som hemmahamn under 2023
Det kommer framöver att bli en del bilresor på Kreta eftersom båten kommer att ha sin bas i Agios Nikolaos det närmaste året. Det finns så mycket vi vill se på ön och dit räknas inte normalturistens behov av strand och sol. Det får vi var vi än är. Nu var det så att Pehr skulle hem och ett billigt flyg gick från Chania dit de flesta skandinaviska flyg går. Annars är Heraklion störst både inrikes och på chartersidan. Hit går dock flest flyg från Centraleuropa.
Vi passade på att ta lite sightseeing när vi ändå hade tillgång till bil. Först ut blev en färgaffär i Heraklion. Den enda butiken på Kreta som säljer Vemars produkter och i mitt tycke gör dom en oslagbar teak sealer till däcket. Den minskar temperaturen med flera grader och skyddar mot uv. Affären ligger inte alls vid någon marina utan i ett område med främst bilverkstäder. Udda. Dom blev så glada när jag dök upp att jag fick produkterna till grossistpris.
Efter färgaffären åkte vi till Knossos. Nu i oktober borde det finnas lite utrymme att röra sig. När vi kom fanns det fortfarande tomma parkeringsplatser men när vi sedan åkte därifrån var hela områdets gigantiska parkering full. Däremot färre bussar än när Marie och jag 2018 beslutade oss för att inte stanna. Då var det överfullt med bussar och 40 grader varmt. Outhärdligt. Nu var det hälften av både temperatur och folk. Dock tror jag att många äldre reser till Kreta på hösten och i den gruppen finns säkert procentuellt fler som vil besöka Knossos. Säkert också fler som kommer i egna hyrbilar i stället för buss.
Hela byggnadskomplexet liknar en labyrint
Knossos påbörjades som by för ca 6000 år sedan och hade sin storhetstid när Thira på Santorini gick i luften och totalförstörde den minoiska kulturen. Efter utbrottet på Thira beboddes platsen av folk från Mykene men deras tid här blev av någon anledning kort. 1894 kom engelsmannen Evans hit för att leta efter labyrinten på Kreta där minotauren enligt sägnen skulle hållits fången. De få delar av Knossos som var synliga tydde på att här låg en labyrint. Evans köpte hela området och började gräva efter att det grekiska inbördeskriget avslutats. Någon labyrint hittade han inte men väl en hel stad på 22000 kv uppbyggd som en labyrint. I centrum fanns det kolossala palatset med underbara statyer och fresker som visar på en dittills helt okänd civilisation. All text är hieroglyfer och dom har man ännu inte lyckats tyda. Inte heller förstår man varför detta är den enda plats som hittats i världen som helt saknar försvarsmurar. Det som väckte mitt intresse var hur man fick dit vattnet för här bodde tiotusentals människor. Här finns runda terracottarör från de omgivande bergen med vatten under tryck och fyrkantiga rör för avträdet som fortsatte ner till havet. Inte mycket verkar ha saknats och standarden var på ca 1800-talsnivå fast långt tidigare. Det var inspirerande att titta på. Hit kommer jag att åka igen och nästa gång tar jag en heldag och även tittar på museet i Heraklion där alla fynden finns bevarade.
Den berömda tjurreliefen
Helt tomt var det inte på Knossos
Efter Knossos fortsatte vi västerut till Rethymnion som visade sig ganska tråkig så här på höstkanten så vi fortsatte till Chania. Där bokade vi in oss på ett litet hotell norr om staden ut mot flygplatsen. Hotellet var billigt och på bilderna ganska oansenligt. I verkligheten var det fantastiskt. Stort rum, fräscht och stor altan ut mot staden och viken. På kvällen åkte vi in till stan. Det stora lågtrycket var fortfarande kvar och skickade in enorma vågor i den gamla hamnen. Restaurangerna blev konstant överspolade och turisterna trängdes längs väggarna. Det var dock ett vackert skådespel så vi stannade kvar och åt där. En lång kvällspromenad han vi också med.
Den venetianska fyren i Rethymnion
På morgonen satte jag av Pehr på flygplatsen och tog bilen tillbaka till Agios Nikolaos. Kunde konstatera att polisen här använder både vanlig radar och handhållen för att förhindra fortkörning. Vägen inbjuder ändå inte till det. I Selinariravinen stannade jag till och tittade på klostret. Här som på många andra platser i Grekland måste det ha varit otroligt tyst och vackert innan vägen byggdes.
Klostret men vägen precis nedanför
Efter ytterligare några dagar i Agios Nikolaos var det min tur att åka hem. Denna gången från Heraklion. Synapsen ligger kvar i vattnet men allt känns lugnt och stabilt där hon ligger.
Det första som hände när vi ankommit till Agios Nikolaos var att det började regna. Det var lovat någonstans mellan 10-70 mm eftersom det även skulle åska. Nedslagen kom till absolut största delen i vattnet runt hela Kreta så det klarade sig bra. Värre var det med regnet. Det första timmarna kom 100 mm och senare på natten ytterligare 50 mm som naturligtvis följdes av rejäla översvämningar eftersom det inte regnat här sedan i våras. Nu kom en kvarts årsnederbörd på dryga 12 timmar.
regnet bara vräkte ner i 12 timmar. Bra test på om båten är tät.
I dag hade mycket torkat upp så Pehr och jag hyrde en bil och åkte upp i bergen. Vi började dagen med en vandring i ravinen vid Kritsa. Det är först en dryg kilometer uppför inne i ravinen och sedan kan man gå längs bergskammen tillbaka. Det var lagom svalt och en underbar vandring. Totalt sett såg vi tio andra vandrare. Värre är det antagligen på sommaren, fullt med turister och 50 grader varmt,
Efter ravinen åkte vi in till Kritsa för att äta lunch. Det är en vacker bergsby som på vinterhalvåret lever ett tillbakadraget liv. Även här är det sannolikt betydligt mer folk på sommaren när alla turisterna det välter in för att se en genuin liten by. Det mesta av det genuina har dock bytts ut mot butiker som säljer olivolja och virkade dukar. Här finns också Kretas äldsta bysantinska kyrka men just i dag var den stängd.
Efter lunchen körde vi norrut upp i bergen. Det var spännande att de de små buskarna som bara för några dagar sedan var intorkade. Nu är det ett fint lager gröna blad längst ut. Vi hade tänkt att ta en eftermiddagsfika där men det var alldeles för kallt så vi fortsatt ner mot vattnet igen. Även vid Spinalonga var det för kallt men det berodde mest på vinden så vi fick vänta med kaffet ända fram till den sydliga delen av den stora lagunen där det var fullständigt lä.
Spinalonga är den långa udden i bakgrunden. Framför den ligger en lite ö som tidigare var koloni för spetälska. Viken innanför (till höger) är väl skyddad från nästan alla vindar och erbjuder perfekt ankring på sand, 6-7 meters djup. Därav den mer turkosa färgen
Agios Nikolaos, Kreta. Seglad distans 140 nm. Totalt i höst 355 nm
Det blev ett ganska abrupt slut på höstens seglingar och det beror till största delen på vädret. Efter en ganska rullig natt på Symi seglade vi söderut mot Chalki i bra vind men väldigt mycket sjö. Eftersom vinden i Egeiska havet ofta är starkare längre norrut blir sjön hör ofta 2 Beaufort högre än vad vinden anger. På Chalki kom vi in som första båt på seglarsidan av bryggan. Här finns plats för 7-8 båtar på den tillfälliga bryggan man sätter upp över sommaren. El saknas med det finns vatten och det var vad vi ville åt eftersom vi räknat med att fortsätta seglingen två veckor till utan nytt vatten.
ChalkiVi fick plats längst ut mot nocken. Bra att veta att ankaret var fritt när vi skulle gå tidigt.
Charki som ligger på Rhodos östsida är en mysig ö som det är lätt att bli förälskad i. Byn är nästan lika vacker som Symi men i en betydligt mindre skala. Här finns inte heller några större hotell eller fina badvikar som lockar turister. Däremot är vattnet kristallklart. Några dagturister kommer från Rhodos men på kvällarna är det ganska lugnt. Vi traskade runt och tittade och sedan satt vi kvar i hamnen och tittade på folk som skulle lämna med färjan.
Medan vi var på Chalki ändrades väderprognoserna konstant och plötsligt var det bara tisdag kvar som uppvisade ett väderfönster till Kreta utan kuling eller åska. Vi beslutade oss för att ta den möjligheten så i måndags seglade vi 50 nm till Karpathos för att sedan fortsätta därifrån. Vi gick i gryningen och bara någon minut efter oss gick en svensk båt som ankrat också ut ur viken med kurs söderut. Vi höll ganska jämn fart men mot eftermiddagen när vi gick in i Karpathos fortsatte de mot Kasos där det finns en liten ankringsvik på sydsidan så vi misstänkte att vi skulle ses på Kreta igen.
I Karpathos blev vi enda båt i hamnen. Kajen är enormt hög och det är lite bökigt att komma tillräckligt nära för att fästa en lina. Att hoppa upp på kajen är omöjligt, det är för högt. När man väl har lagt fast får man ta sig i land via landgången i en opraktiskt hög vinkel. Pigadia som hamnbyn på Karpathos heter är väldigt trevligt men det har kommit betydligt fler turister till denna ö sedan vi var här senast 2018. Marie och Ingegerd skulle flyga hem från Karpathos på onsdagen men nu fick det i stället för mer tid på båten bli två nätter på hotell vilket inte är så farligt dyrt så här i slutet på säsongen. Detta var sista veckan både för både majoriteten av hotellen och butikerna.
En BOIS-are hittade vi på Karpathos. HIF var inte hans stora idol kan man säga.
Redan före soluppgång drog Pehr och jag från Pigadia rakt västerut. Karpatiska havet brukar räknas som det tuffaste i Grekland, ofta med mycket vind och ännu högre sjö eftersom som all vind och sjö i det Egeiska havet ska tryckas igenom här. I lä under öarna var sjön minimal men så snart vi kom ut i sundet mot Kasos fick vi en ganska grov sjö och det kändes väl sådär inför överseglingen men det visade sig vara en överdriven oro. Så snart vi rundat Kasos västliga udde fick vi en väldigt stabil vind på 6-8 m/s nordväst precis som utlovat. Vågorna var dessutom minimala så överseglingen blev väldigt behaglig och redan vi femtiden närmade vi oss Sitia på Kretas östra ände. Inne i hamnen fick vi plats långsides på piren. Där låg också den svenska båten vi sett på Karpathos och ytterligare ett par andra båtar. Mycket riktigt hade svenskarna legat för natten i viken på Kasos och på sätt haft mer tid för överseglingen. Senare visade det sig att vi seglat över ett jordskalv på 4,2 men det är såklart omöjligt att märka när man är ute till havs.
I Sitia lyckades vi med konststycket att inte hitta en enda affär som sålde frukt. Jag vet inte ens hur det kan gå till. Till sist frågade vi men då visade det sig att enda butiken nere i centrum var stängd för dagen. Suck. Vi klarade oss rätt bra ändå.
I onsdags kom vi så in i hamnen här i Agios Nikolaus, några veckor tidigare än jag räknat med. Det är tight mellan bryggorna här så Pehr fick hålla koll på fören så att vi inte träffade någon båt mitt emot när vi skulle backa in. Någon cm hade vi tillgodo eftersom det inte är en full båtlängd till båtarna mitt emot. Att backa in gick bra men däremot satte vi mooringlinan i propellern så det fick en dykare komma och hjälpa oss med att skära loss. Nu ska det blåsa och regna ett tag så det är lika bra att sikta in sig på att säsongen är slut. Jag kommer att hinna med en hel del arbete här. Återkommer till livet här nere.
Panormitis, Symi (för tredje gången). Seglad distans 105 nm. Totalt 215 nm
Vi stannade kvar ytterligare en dag på Tilos och bara njöt lugnet. Mitt namn på ön har blivit Kyriakios. Söndagsön. Här händer absolut ingenting, någonsin känns det som. Sista natten gungade det som tusan vilket vi inte förstod eftersom det var vindstilla och skulle så vara längre ut. Fredagen gick vi så mot Symi. Tanken var att det skulle vara bleke eller någon sekundmeter emot för att senare blekna. Det blev 8-10 emot precis hela vägen så snart vi rundat udden och plötsligt var det inte så svårt att förstå varifrån vågorna kom. Väl framme i Panormitis njöt vi bara lugnet. Här finns ett kloster, ett klosterhotell, en klosteraffär och en klosterrestaurang och sedan inget annat. En egen klostermast till 4G har man också. Klostret är tillägnat ärkeängeln Michael och hit kommer dagligen hundratals pilgimer med de stora färjorna som lägger till här, för att få syndernas förlåtelse. Så mycket annat än greker dyker nog inte upp här.
Den lilla kajen på TilosPanoramitis
På lördagen stannade vi kvar, läste böcker och tittade på raden av köande till klostret som kom med färjorna. Dessutom var cykellopp på land vi kunde titta på.
Man skulle kunna tro det var Saturnus
I söndags drog vi vidare till Rhodos stad. Vår agent, Navigo som alltid fixat plats åt oss i den gamla Mandrakihamnen svarade inte längre varken på telefon eller mail så efter ett par dagar hade vi gett upp och bokat plats i marinan i stället. Det är en helt modern marina som man har byggt i Rhodos mest sjabbiga utkant. Tanken var att vi skulle komma fram innan vinden kom och denna gång lyckades det. Vi lade till i nästan bleke och när vi en stund senare kom upp till restaurangen för att äta lunch höll maten på att blåsa bort. Senare på eftermiddagen hyrde vi en bil och hämtade Ingegerd och Pehr på flygplatsen. Blåsten fortsatte och några timmar senare for vi runt som gummibollar i båten. Lätt att sova var det inte.
Några dagar tidigare hade vi upptäckt att förbrukningsbatterierna inte laddade på generatorn och att startbatteriet överladdades. Vi misstänkte problem med isolationsdioden och hade kopplat bort startbatteriet och enbart laddade förbrukningen. Vi hade bokat en elektriker på Rhodos och han skulle komma måndag kl 10. Vis av tidigare erfarenheter väntade vi oss inte att han skulle komma i tid men prick tio var han där, konstaterade snart att dioden var trasig och ringde sin kompis i någon affär. Ytterligare en halvtimme senare var han tillbaka, den nya dioden var på plats och allt fungerade som det skulle förutom att han var klart missnöjd med all bråte som låg ovanpå min landströmsladdare. Där fick jag lova att städa.
Tingeltangelbutiker i turismens spår
När båten var fixad och vi hade en hyrbil drog vi till Lindos. Senast vi var där låg vi på ankare i viken men nu blev det tid att se byn och framförallt det gamla akropolis och den av korsriddarna byggda fortifikationen nedanför. Tid till bad för Marie och Ingegerd vid den underbara sandstranden blev det också. Pehr och jag nöjde oss med kaffe.
Lindos. Förra gången låg vi i vikenSt Georgs vik uppifrån akropolis. Här spelade man för ett par år sedan in Mästarnas Mästare.
Vinden skulle fortsätta men vrida lite så att det absolut värsta gunget i hamnen försvann. Det är en nästan orimligt obekväm marina det här. Vi beslutade i alla fall att vädret var för hårt för oss så vi ville stanna två dagar till och titta på Rhodos gamla stad. Jag passade också på att traska ner i Mandrakihamnen och leta efter Navigo. Som vi trodde hade dom bommat igen. Deras främsta inkomst kom från agentverksamheten på fritidsbåtar som skulle klarera in från Turkiet så någon inkomst de senaste två åren kan det ju inte ha varit. Jag traskade runt till både en annan agent och hamnens representant och fick bägges telefonnummer till en annan gång. Söndag till torsdag kan dom fixa plats men över helgerna är det fullt med charterbåtar. Ett besök på vår favoritrestaurang hann vi så klart också med.
Det blev mest kvällsbilder denna gångSokratestorget
I torsdags seglade vi så tillbaka till Panormitis, satte i gummibåten och besökte klostret. Kyrkan var öppen men välkomstkommittén som finns där när färjan kommer in lyste med sin frånvaro. Vi fick dock sett hela detta vackra ställe. På kvällen drog ett åskväder in och vi förberedde oss för en jobbig natt men lyckligtvis ebbade det ut efter några minuters regn.
I går drog vi en medsolstur upp till Symi stad eftersom Ingegerd inte har sett den. Någon gång bör man i alla fall ha varit här om man är i omgivningarna. Det är en verkligt vacker stad dessvärre till stor del förstörd av massturism. Så här på hösten finns det dock lite ursprunglig luft kvar. Frampå kvällen om återigen ett åskväder men denna gång kom det bara några få regnstänk. I stället kom ett annat åskväder, en 80-fots speedboat för full fart in i hamnen där den tvärnitade. Svallet var enormt och alla båtar for runt inne i den lilla hamnen. Ganska obehagligt. Trots att det inte kan ha tagit mer än en halvtimme för båten att ta sig från Rhodos (den låg i marinan när vi var där) så tog det trekvart för den att lägga till. Ljudet från motorerna var öronbedövande och till sin hjälp hade han en rib på 120 hk och fyra hjälpare men eftersom ägaren körde båten själv fungerade allt ganska dåligt. När han slutligen stängde av motorn uppstod en spontan applåd i hela hamnen både från seglarna och restaurangerna. Det har jag aldrig hör förr och ägaren kan inte ha känt sig helt upprymd. Lite senare lallade han iväg ensam för att hitta något att äta. Han såg inte helt nykter ut och det hela var ganska tragiskt. Lyckligtvis hade han sin generator på babord sida och vi låg på hans styrbordssida så vi slapp det mesta av ljudet och lukten. Trots att Symi är Symi så blev det lyckligtvis ganska lugnt på natten. Säsongen är nästan över.
80 fots åskmolnVår båt är inte så storIngegerd och Maie badar i Symi
I dag tog vi en promenad upp till möllorna och en bit ner mot nästa vik, Pedi för att se den nya marinan. Ska man se den måste man dock gå hela vägen ner och det orkade vi inte. I stället gick vi tillbaka till stan och handlade och sedan drog vi åter vidare till Panormitis där vi avvaktar eftermiddagens kuling för att i morgon bitti går vi mot Chalki.
Några charterseglare såg misstänksamt på oss när vi sa att vi skulle spendera dagen på att titta på elefanterna. Men de finns här eller snarare fanns här. 40 har man hittat. Dom sprang och simmade hit för 45000 år sedan. Ett tag efter blev Tilos en ö, maten var liten och elefanterna krympte efterhand till en höjd på 1,5 m. En dag när jorden skakade blev dom rädda och sprang in i sin grotta. Där stängdes dom inne av askan från Thira (Santorini) när den gick i luften för sådär 3700 år sedan. Det betyder att människor och små elefanter levde här tillsammans i många tusen år. Spännande tycker jag.
Lika spännande är så många saker runtomkring, 1971 åkte professor Symeonidis från Aten till ön för att gräva ut några gamla människoskelett man hittat. Med sig till ön hade han sin lilla bil som museet har två bilder på när den lastades av från båten. Lite udda tills jag upptäckte att öns första egna bil kom 1981. Det betyder att alla min ungdomstids vänner som båtluffade helt slapp bilarna eller också tyckte man inte så på den tiden när man fick traska i hettan. Numera går öns enda busslinje helt på el. Själva traskade vi efter grottbesöket i hettan upp till Megalo Chorio.
Nåväl, bakom skeletten låg grottan och där hittade man först ben från hjortar som stängdes in och dog ut vid utbrottet på Nisyros för 160.000 år sedan. Sedan dök fler och fler delar från elefanter upp och plötsligt hittade man ganska mycket från en och samma elefant. En tredjedel av grottan har grävts ut men resten har satts på vänt tills den grekiska staten har pengar igen och det lär väl dröja.
Efter elefanter och promenad tog vi bussen vidare till Agios Antonio som skulle husera en bra restaurang. Byn bestod av en pyttehamn och fyra hus varav ett var bar och det andra restaurang. Här fick vi en enkel men en av de absolut mest vällagade måltiderna vi fått i detta land. Med njutbar mättnad i kroppen tog vi åter bussen till Livadi där vi gick och satte oss vid stranden. Trots värme och nästan ingen vind är det en ganska besvärande dyning i dag som får alla båtar i hamnen att gunga och rycka och de som ligger på utsidan av piren far runt betänkligt.
smart
Förresten. Båten som i går korsat sitt ankare över vårt kom loss utan att dra upp vårt.
Synapsens blog 