Färdigseglat för i år.

Messolonghi. Seglad distans 38 nm. Totalt i höst 743 nm. Den enda resterande båtturen i år blir från bryggan till kranen i början på nästa vecka.

Vathi på Ithaka visade sig vara en riktig pärla. Staden eller kanske snarare byn kändes omedelbart tilltalande och här fanns också en del affärer av olika slag. Precis som alla andra ställen här i Jonien är människorna så otroligt trevliga.

Morgonutsikt över Vahti. Uppe till vänster ligger den lilla byn Perachori.

Hus nere vid vattnet med häst i trädgården. Synapsen ute i viken.

Odysseus surfskola.

Jag tänkte prova det lokala vinet.
På eftermiddagen när solen stod lite lägre gick vi upp till byn Perachori några undra höjdmeter upp i bergen. Man kan se byn från båten så det verkade lite tilltalande att gå dit. Byn ligger på flera terrasser och när vi frågade en äldre man om det fanns ett café svarade han att det låg tre kurvor längre upp men vi kunde följa honom en annan lite längre väg fast inte så brant. Han frågade mycket om Sverige och jag fick känslan av att han hade avlägsna släktingar där. Fiket var stängt för nu är vi definitivt utanför turistsäsongen och affären var också stängd för de har eftermiddagsöppet 18-21 så det vara bara att traska ner igen och ta en fika i Vahti. Tre fik var helt folktomma och det fjärde helt fullt med män. Vi satte oss vid bordet precis vid dörren och kunde förstå att det inte var ofta att det 1, satt en turist där och 2, att det satt en kvinna där. Nåväl, efter kaffet handlade vi och sedan tillbaka till båten. Väderprognosen hade uppdaterats och det utlovade lågtrycket kom en halv dag tidigare så att det blev regn onsdag. Det fick bli en dag mindre på Ithaka.

Bland olivlundar och stengärsgårdar på väg upp mot Perachori.

Belöningen för promenaden.Lefkas och Meganisi i bakgrunden. Synapsen t.h. i viken

I tisdags seglade vi så hit till Messolonghi där vi ska ligga still i vinter. Eftersom regnet skulle komma skyndade vi oss att tvätta ner segel och börja torka upp..
Onsdag förmiddag var det fortfarande fint så Rie och Sten tog oss med på sightseeing i stan. Messolonghi är en mysig grekisk stad helt utan turism annat än den marinan tillför. Vi fick sett innerstaden och var de olika affärerna fanns men sen började det regna och vi drog oss tillbaka till båten. Sen började det åska och sen har det fortsatt att just regna och åska. Temperaturen har droppat till 15 grader dagtid och vi fixar nere i båten och vid uppehåll i skurarna de saker som skall göras ute.
I går fick vi hjälp med att serva motorn som här är marginellt dyrare än att göra själv under förutsättning att man pratar direkt med mekanikern och inte med marinans folk för de lägger på 40%.

Sista seglingsdagen för i år.

Viken utanför Messolonghi är bara 0,2-0,5 m djup. Grävd ränna in. Husen, pelagos, står på pålar i det grunda vattnet.

Lugnet i hamnen före stormen.
På eftermiddagen i går bjöds det på fika ombord på Lira och på kvällen träffade vi besättningarna på Lira, Starlight och Troldand i seglarbaren. I dag ska det regna konstant så det blir städning och läsning.

I seglarbaren

Annons

På kryss.

Vathi/Ithaka. Seglad distans 21 nm. Totalt 705 nm.

I dag skulle det blåsa ostlig vind så vi bestämde oss för att segla till den lilla viken Port Polis på Ithakas västkust. Det var i Port Polis som Odysseus steg iland efter sin tio år långa färd från Troja så det kändes mest rätt att börja där.
Så snart vi kom ut från Sivotaviken stod det dock klart att det blåste en sydostlig vind vilket betyder att den är rent sydlig mellan öarna och viken ligger helt öppen åt syd så det var bara till att planera om. Utanför den obebodda ön Arkoudhi tog vi ner genuan och duschade utan att någon skulle behöva tro att vi var tyska nudister.

Stadskajen i Sivota på natten….

…och på dagen.

På kryss.

Duschstopp.
Vi kom fram till att huvudstaden Vlathi skulle passa oss fint. Vlathi har en stor vik så att man kan välja om man vill ligga på stadskaj eller på ankare. Om möjligheten att välja finns och vi inte ska ha ombord en massa saker föredrar vi ankare.
Nar valet var överstökat var det bara att gilla läget och kryssa söderut i den fina brisen. Strax före solnedgång, som här i viken sker redan vid halvfemtiden på grund av de höga bergen omkring, kastade vi ankare. Eftersom vi var enda ankrande båten fanns det oändligt med plats.

Vahti ser ut som en blandning mellan alpby och västindisk by. Höga mjuka berg, olivlundar och cypresser. Bilder på by kommer det mer av när vi själva fått se det i solljus.

Charterbåtar mitt i lugnet.

Sivota/Lefkas Seglad distans 8 nm. Totalt 684 nm. Det verkar vara sådär 8 nm mellan varje ankarplats här.
I går stannade vi kvar på Meganisi mest för att vi fick en inbjudan till middag på Isola som vi absolut inte ville säga nej till. Camilla och Adam är underbart aktiva människor som det är så trevligt att spendera lite tid tillsamman med.
Det var lite mulet på förmiddagen så vi passade på att gå en lite längre tur uppe på berget över till Spartachori som ligger västerut på Meganisis nordsida. Det blev till att traska förbi Kathomeri igen och så vidare uppåt och uppåt igenom olivlundarna med alla allehanda djur kättrade vid träd och staket. Djurhållningen här är inte precis vad vi är vana vid hemma och man får ett rejält sting i hjärtat när man ser några av djuren. Här är det mat och inget annat.

Som tur är finns det en översättning på alla gatskyltar fast vi börjar att ha lite koll på de grekiska bokstäverna.

Lite blå färger i uppförsbacken.

Helt fria får bland olivträden.
Efter toppen på berget var det en liten kort nedförsbacke och så var vi framme i Spartachori. Här stannade vi till på första fiket vi hittade för att få en kopp kaffe. Det var länge, länge sedan jag fick en kopp kokkaffe och jag förstår varför det har försvunnit. Det smakade sanslöst illa och halva koppen var sump. Billigt dock.
Spartachori har en utsiktsplats som är fantastiskt, man ser det mesta av innanhavet härifrån, men inte så mycket annat. Efter att vi tittat ut en stund traskade vi ner för väg och trappor till viken nedanför som med ett djup på 20-30m är svår att ankra i. Sunsails har byggt en liten brygga och fiket nere vid vattnet hade dingelandning precis vid borden. Vi stannade till för att skölja bort smaken från kokkaffet och sedan traskade vi runt alla vikarna tillbaka till Vahti där vi åt en sen lunch uppe på en liten fin taverna.

Torget i Spartachori var bara ett litet hörn i en väg

Blommor vi utsiktsplatsen i Spartachori.

Udda storlek på kapell i Vahti

Huvudgatan ut ur Vlathi mot Ampelakia. Precis där husen slutar börjar asfalten men det är knappt att en bil går igenom, det är ett hörn och det kör bilar i bägge riktningar – ok, inte så många per dag.
När vi kom tillbaka till vår lilla lugna vik fick vi en smärre chock. Det låg 16 charterbåtar omkring oss i viken och lika många dingar for runt som humlor med smågrabbar vid rodret medan deras systrar försökte att stå på en SUP i alla svallvågorna. Vi fick snabbt nog av humlesurret och satte oss på tavernan och tog en kaffe med efterföljande dusch. Förutom att vara en restaurang/fik/lounge och som tidigare skrivet tvättstuga så har man också en otroligt fin dusch för gästerna. Plötsligt medan vi satt där med kaffet drog alla charterbåtar upp sitt ankare och lämnade oss till ytterligare en helt stilla kväll. Sedan vi kom till Lefkas har vi flera gånger upplevt något man sällan gör i en båt. Det är helt stilla och golvet svajar inte en mm.

Plötsligt var det många båtar i viken.

Tvättmaskiner och grillkök.

Så lugnt det kan bli.
På kvällen var det så middag ombord på Isola, trevligt och gott med grillad souvlaki och sallader. Vi fick också en inblick i hur mycket arbete det är att göra en kvalitetsrenovering av en äldre båt som varit lite eftersatt.

I dag lyfte vi ankaret och seglade tillbaka till Lefkas, denna gång till Sivota på sydsidan. Det är ett mäktigt sund mellan det riktigt höga Lefkas och de mjukare sluttningarna på Meganisi. Bägge sidor är bevuxna med olivträd som ger en behagligt grön färg och i de branta sluttningarna mot havet finns många grottor. I Sivota finns det ganska mycket stadskaj att lägga till på men vi bestämde oss för att ankra mitt i viken. Plötsligt kom ett 40-tal charterbåtar in och vi fick ett rejält skådespel att titta på när alla dess skulle lägga till vid stadskajen som snabbt fylldes upp.

Lugn morgon, Isola och Synapsen.

Sundet mellan Lefkas och Meganisi

Plötsligt kom alla charterbåtar in och väntade på att en efter en lotsas in till kaj. Hade inte alla segel varit nere hade man trott det var starten på en kappsegling.

i Sivota rådde lugnet till alla charterseglare träffades på barerna.

En katt granskar vår dinge. Synapsen högst upp till vänster.

Svenskviken

Ampelakia/Meganisi. Seglad distans 8 nm. Totalt 676 nm.

Det blir en del bilder här men jag hade svårt att sålla.

Ampelakia på Meganisi förknippas mer än någon annan vik här i Jonien med svenska seglare. Viken ser ut som en treklöver och här har svenskarna sin grillvik, sin midsommarvik och sin vrakvik. Hit seglar många för att hålla gemensamma träffar på sommaren vilket inte hindrade att det även på hösten visade sig bli en skandinavisk träff, omän liten. I dag mötte vi de seglare som vi träffade första gången 2012, dvs, Rie och Sten på Troldand samt Camilla och Adam på Isola. Det blev en härlig träff på tavernan i land.

Vi lämnade Tranquil Bay i onsdags på morgonen när värmen kommit och gick helt in i Vlikhoviken för att se om vi kunde hitta Isola. Vlikhoviken är en stor helt instängd vik på ½ x 1 nm med höga berg på alla sidor omkring vilket gör den till en perfekt ankringsplats när det är oväder på gång i Joniska öhavet. Här får många hundratals båtar plats. Så mycket värre för några år sedan då en tornado drog in i viken och välte många båtar och drog upp långt fler på land. Man kan fortfarande se sjunkna båtar längs strandkanten. Isola stod dock inte att finna så vi seglade ut igen. Precis i den snäva inseglingen till viken uppe vid Nidri låg dock Isola på en brygga och vi bestämde oss för att ses lite senare i grillviken på Meganisi.

Vlikhoviken.

Jaqueline Onassis lilla strandhus på Scorpios som hon gärna drog sig tillbaka till.

När vi kom in i viken låg redan Troldand på plats längst in. Tillsammans med Rie och Sten gick vi så upp till den lilla Katomeri som ser så otroligt välhållen ut. Här sitter några äldre kvinnor i svarta hucklen och väver dukar som så säljs till turister. I dag var vi dom enda. Alla i byn hälsade vänligt på oss och vi fick en pratstund med bagaren som bott i USA men vänt tillbaka och tydligen precis som mannen i Paxos tillhörde de 5% som inte återigen flyttat tillbaka till USA. Det ångrade han för det hade inte varit lätt att överleva som bagare i Katomeri. Nu hjälpte han sin son som tagit över bageriet.
Byn bjöd på ett kafé och där stannade vi och fikade innan vi traskade ner till Vahti som har en stadskaj och lite fler butiker även om urvalet av varor inte är det största. För att så komma tillbaka till vår vik igen måste man först upp på kullen som skiljer vikarna och så ner igen.

Kyrkogård utanför Kathomeri med priserna för liggplats uppslagen på porten

Bagaren i Kathomeri.

Så här mycket kostar de olika dukarna.

Rie såg nöjd ut med sitt ”fynd”

Hamnen i Vahti

Vid kvällningen satte vi oss så alla till bords på Minas Taverna för att få en gemensam middag. Kuriosa. Vin beställs i kilo, inte liter.

Middag på Tavernan.

I går var det tvättdag. Förutom restaurang, bar och lounge erbjuder även Minas dusch och tvättmaskiner, mao det mesta en seglare behöver. Efter frukost åkte vi så in och tvättade tre maskiner och passade på att få en kopp kaffe i vad som måste vara en av världens vackraste tvättstugor. Torka får man göra själv så snart var hela båten en stor torkvinda.

En av världens vackraste tvättstugor…

…med en katt som uppvaktade oss. Här försöker den hitta musen.
Efter lunch gick vi oss en lång promenad igen. Först runt alla armarna i svenskviken och sedan vidare till smuggelviken som är en djup vik som fiskarna tidigare hade för sig själva. Nu har det byggts två nya tavernor med fina bryggor för charterbåtarna och med det har faktiskt hela vikens charm försvunnit för att det ser så malplacerat ut. Före den stora jordbävningen 1954 var Meganisi och det mesta av Joniska havet bebyggt men vackra Venetianska hus men eftersom de flesta rasade är det modernare hus som gäller. Vissa smälter in i naturen, andra som här gör det absolut inte.

Man gräver fram en väg och sedan använder man stenarna som kommer fram till att bygga både hus och mur runt omkring.

Meganisi har en hel del råttor. Vi hade hört om att det berodde på att seglarna satte av sitt avfall på stranden men jag trodde att det 2014 blivit betydligt bättre än så – men nej. Hur kan folk bara få för sig att sätta sitt skräp ute i naturen????

Från smuggelviken (Ormos Atheni) segade vi oss åter upp för den långa backen till Kalomeri och därefter ner igen till Vlathi. I dag var stadskajen översållad med svenska båtar vars skeppare alla satt på ett kafé och löste de svenska politiska problemen. Vi fortsatte till nästa fik med bara greker som lite mer högljutt alla tillsammans, fast vid olika bort långt ifrån varandra, löste andra problem oklart vad.

Det finns vägkapell överallt och detta var ett av de sötare.

Och överallt en blomsterprakt som vi inte sett maken till.

Det har varit fuktigt så det blev mycket mygg på kvällen och en tidig nedgång i båten.

På utflykt med Troldand.

Tranquil Bay, Lefkas. Seglad distans 8 nm. Totalt 668 nm.

Efter proviantering och lite reparationer var det dags att bege sig söderut. Vinden hade hunnit komma och det blev platt läns för genua ner genom kanalen.

Marinakontoret i Lefkas

Läns genom Lefkas kanal. Den muddras konstant på flera ställen.
Strax efter kanalen öppnar den Joniska skärgården upp sig med alla öar. Det är som att segla runt i en småländsk skärgård med alldeles för höga berg i bakgrunden. Inga vita ”grekiska” hus så långt ökat når. Här är bara så otroligt vackert.

Sista bojarna innan skärgården.

Mitt emot Nidri ligger Tranquil Bay som är en liten skyddad vik som för 50-100 år sedan antagligen var det absoluta lugnet. Nu, med ett av charterturismens Mekka i Nidri är det i högsäsong sannolikt så långt från namnet man kan komma. Så här i slutet av eftersäsongen är dock lugnet tillbaka. Ett tiotal ankrade långseglare och lika många åretruntliggare i sina ganska sjabbiga båtar.

Som att ligga i småländsk skogssjö – ex palm.
Två båtar längre bort låg Troldand med Rie och Sten och väntade på oss. Det blev ett efterlängtat möte. Vi har inte setts sedan Barcelona så det fanns en hel del att prata om. Först tog vi en fika tillsammans och därefter middag ombord hos oss. Det blev en lång och trevlig dag.

Sten och Rie på Troldand

I dag tog vi alla fyra dingen in till Nidri för att traska upp till ett vattenfall i bergen bakom. Det blev först en promenad bland trädgårdar i en enorm blomsterprakt till bergsområdet bakom där vattenfallet låg. Naturligtvis var det inte så mycket vatten nu efter en veckas torka men det var ändå mäktigt.

Blommor och katt.

På väg upp till stora vattenfallet som var alldeles för högt för att få med på bild.

Inne i ravinen.

Övervakade av rimligt stor spindel

Så långt från hav man kan komma.

Fika bland höstlöven.

Promenaden avslutades med pita på en av de hundratalet tavernorna som finns på huvudgatan.
Nu på eftermiddagen har vi läst, jag Stens senaste bok om statsskicken uppbyggnad i Europa som vi fick i går.

Lugn kväll i Tranquil Bay

På jakt efter sötvattensdelfiner.

Lefkas. Seglad distans 16 nm. Totalt. 660nm

När vi i söndags fått upp värmen (det är svalt om natten nu, 12-15 grader) bestämde vi oss för att dra en tur in i Amvrakiaviken för att försöka se några sötvattensdelfiner. Amvriakiaviken är både en vik och en lite bred flod. Det är bara någon meter vatten över banken ut mot Medelhavet (plus den muddrade rännan) och strömmen ut är ganska stark. Amvrakia har mer bräckvatten än sötvatten men långt ifrån så salt som Medelhavet. Det smakade lite som hemma.
Försäljning av fisk bakom vår båt strax efter soluppgång.

En ganska tom stadskaj i Preveza.
I detta vatten finns det gott om delfiner men också gott om plats att leta på. Viken är ca 25×8 sjömil och delfinerna finns till stora flertalet inne i de många vikarna. Efter en timme där vi sett massor av fågel men inte så mycket annat gav vi upp och vände. Då dök det upp en vuxen och en liten delfin. De var dock helt ointresserade av oss och då blir det inte mycket att titta på. Några varv över ytan och sedan borta igen.

Rännan ut ur Amvrakiaviken med två knops medström

Väl ute ur viken satte vi gennacker och så gjorde även den tyska båten framför oss och sedan länsade vi tillsammans ner mot Lefkas i den lätta vinden. Väl där låg redan några båtar för ankare och besättningarna passade på att bada till bron öppnade. Inseglingen till Lefkas kanal är lite trickig. Det är som djupast ute vid sandrevet och mitt i rännan ligger en sten på under 2m som rullade dit vid senaste jordbävningen. Lägg därtill hel avsaknad av gröna bojer som blåst bort och röda som också blåst bort och som ersatts av röda mooringbojar som dessutom drivit i förbi 2m kurvan. Misstänker att det känns betydligt enklare när man gått igenom här för tionde gången.

På väg mot Lefkas.

Marie på span efter grund.

Bron är en flytbro som mest ser ut som en pråm som kan svänga 90 grader. Efter bron kommer man in i Lefkas kanal och snart nog till den även i oktober fulla stadskajen. Direkt efter stadskajen ligger 100m fritt vatten där man inte får ankra men det såklart ligger ankrade båtar ändå. Direkt därefter kommer marinan och det är dit vi styrde kosan. Vi behöver vatten och ville dessutom ha en dusch med riktigt mycket varmt vatten. Allt detta och lite till finns i denna hamn som dock ger ett lite dystert intryck så här nästsista veckan på denna sommars aktiviteter i hamnen. Kvar sedan blir övervintrarna och dom finns det också en hel del av, framförallt från England.

Flytbron över Lefkas kanal

Lefkas stad var en trevlig bekantskap. Nere längs stadskajen handlar det mesta såklart om båtarna. Alla sommargäster från båtarna och de landturister som tycker om att strosa på kajen ger en god inkomst. Mycket tavernor och tingeltangelbutiker. Borta på huvudgatan lever Lefkas sitt eget liv som inte förändras så mycket på vintern. Här finns en stad som trivs bra med sig själv. Kaféerna inne i stan håller så klart betydligt lägre priser och här ser man de grekiska familjerna. Kyrkornas klocktorn får en att fundera över om det möjligen är så att Eifel ändå kom från Grekland. I den här staden skulle vi nog kunnat stannat några dagar till.

Ett ganska typiskt hus i Lefkas (fast stängt på bottenvåningen) – betong nere och korrugerad plåt uppe.

Marie på ett av fiken på torget.

Affärsgatan gav på ett underligt sätt ett danskt intryck

Klocktorn