Koskenkorva

Vi kom in till Kos gamla hamn i torsdags. Man kan ligga i både gamla hamnen och marinan men charmen är ljusår större här. Visserligen en massa dunk från stadens barer på natten men ändå tillräckligt klassisk mark för att jag ska dras hit. Efter betalning (här har det stigit till 25€ per natt men då kan man utnyttja alla faciliteter i marinan också) gick vi över till det sedvanliga gyrostället. Kyparen sken upp som en sol så fort han såg mig, gav mig en högernäve och beklagade att min vackra fru inte var med. Sedan pekade han på bordet där jag brukar sitta och sa att det var ledigt. Det är trots allt ett år sedan sist.

På plats i gamla vallgraven
Klassisk tingeltangelgata där man nu sitter utanför och väntar på de enstaka turisterna

Fram på eftermiddagen släntrade vi ner till marinan och tog en lång varm dusch med efterföljande espresso i seglarbaren och njöt ända fram till solen började försvinna över hustaken. Sedan blev det en tur genom den antika agoran och den kvarvarande äldre stadsdelen. Den är ju egentligen inte så gammal bortsett från enstaka hus eftersom i stort sett allt raserades i jordbävningen 1933 och hamnområdet 2016. Hamnen håller man nu på att bygga upp helt till en EU kostnad på 25 mill euro. Och då vet man ändå att Grekland lånar upp resterande hälft. Fint blir det i alla fall. Gamla hamnen är redan klar, nu är det färjeläget.

Cykel- och gångvägarna är fantastiskt fina och väl använda

I går klargjorde vi båten och sedan blev det klassisk sightseeing. För första gången på några år var fortet öppet helt utan vare sig betalning, krav på munskydd eller vaccinationsbevis. Tempelriddarna byggde ett imponerade fort av alla stenar från gamla agoran men inte ens deras konstruktion har klarat alla skalv som förekommer här. Efter fortet traskade vi upp till amfiteatern som väl är skapligt ordinär förut att man vid utgrävning i arkaden under fann 28 stora och 22 mindre och mycket välbevarade antika skulpturer som någon gång i historien burits in och sedan glömts bort. De finaste står nu i Stormästarens palats på Rhodos och resten finns på muséet här.

Efter lunch traskade vi över till den unge slaktaren från Göteborg som också kände igen mig direkt och började prata svenska. Han har öppnat en lite restaurang i anslutning till butiken där det serveras prima kötträtter. Han gör dessutom fantastisk korv och det var för den vi egentligen kom. Nu har vi korven från Kos med oss ombord för senare förtäring. Efter dagens dusch i marinan gick vi nämligen ut och åt bläckfisk på en av stadens trevligare fiskrestauranger.

ingången till gamla agoran

När detta skrivs är på havet på väg norrut. Det kommer en nordlig kuling i morgon så då känns det bra att redan ligga i norra änden av Tolvöarna. På onsdag ska båten nämligen upp på land.

soluppgång över Datca på turkiska sidan

En bortglömd kvinna men mycket annat

Kos. Seglad distans 38 nm. Totalt i år 838 nm.

Som regel är jag påläst när jag kommer till en ny ö och det trodde jag mig också vara när vi kom till Kalymnos men så var uppenbarligen inte fallet. Kalymnos huserar en av världens absolut vackraste skulpturer som är så okänd att den inte ens finns på Wikipedia. 1994 hittades en bronsskulptur i övernaturlig storlek på havsbotten mellan Kalymnos och Pserimos. Efter restaurering finns Kvinnan från Kalymnos nu på det arkeologiska museet på ön. Det kommer jag absolut inte att missa nästa gång.

Kalymnos är en vacker ö och det blev en väldans massa bilder så om du tycker bättre om text är detta inte ett inlägg för dig.

När regnfronten passerat seglade vi söderut mot Kalymnos i platt läns med en herrans massa sjö så det blev en rullig tur. Det var i söndags och vi ankom tillsammans med en massa charterbåtar ute på en av årets sista uthyrningsveckor. Vi slapp de värsta amatörerna och fick två väldigt fina båtgrannar och en trevlig fika med en dansk familj ute på ett års äventyr.  Naturen omkring Pothia, öns huvudort är dramatiskt vacker och lockar omedelbart till vandring eller klättring som de senaste åren blivit öns varumärke förutom den sedvanliga solturismen. Kalymnos delar öde med de flesta av Tolvöarna. De första bosättarna kom för 6-8000 år sedan och här på ön bosatte man sig i de otaliga grottorna som finns. Efter Alexander den stores fall blev ön egyptisk och sedan snart kristen. Tempelriddarna tog över på 1400-talet och fortifierade ön som därefter fick en brokig skara ägare, senast Italien fram till 1947 då det blev grekiskt.

Farvattnen utanför Kalymnos
Båten ovan använde hela eftermiddagen till solnedgång med att försöka lägga till. Fint med Kos i bakgrunden blev det dock
En av smågatorna mot hamnen

I måndags bestämde vi oss för att titta på öns största grotta, Kefala någon mil bort. Det blev en tuff promenad med många höjdmeter innan vi kom fram och fann grottan låst för säsongen. Lita aldrig på hemsidor. Turen i sig var dock otroligt vacker så det var värt varenda steg.

Det stora och enormt välskötta klostret St Catherine passerades på vägen
Nedanför det vita huset vek man av för att komma till grottan
Bergsskrevan med flera ingångar till den stora grottan. Dit upp måste man klättra.
Ingång för allmänheten
På takterrassen på huset högst upp till vänster fick fi en underbar lunch efter dagens vandring

I tisdags blev det ytterligare en lång promenad, nu till Myrties på öns västsida som bara i år haft 10.000 övernattningar kopplat till klättring. Byns fanns knappt för 15 år sedan. Vi stannade till och tittade på bergen och på havet ut mot ön Talendos och sedan unnade vi oss en taxi tillbaka till hamnen. På kvällen blev jag lite yr och sedan fruktansvärt yr och sedan var jag borta i över ett dygn. Oklart varför men att företa sig något som helst var omöjligt. I går hade jag piggnat till lite så vi satte segel i en perfekt halvvind hit till Kos.

På väg mot västsidan
Ett av Tempelriddarnas fortifikationer
Telendos från Myrties
Den som förstorar upp bilden ser klättrarna en bit ovanför husen till höger

När vädret får bestämma

Lakki, Leros. Seglad distans 95 nm. Totalt 800 i år nm

Regnet vräker ner här i Lakki. Andra ovädret på sex dagar. Prognoserna förvärrades snabbt när vi var på Naxos. Tanken var att segla till Amorgos och stanna där några dagar. När vi väl kom dit var prognosen på 2,5 meter höga vågor vid kajen i Katapola två dagar senare. Inget drömscenario precis. Eftersom det främst var klostret Hozoviotissa vi ville se tog vi direkt en taxi upp till klostret och kunde samtidigt konstatera att det var betydligt billigare än att hyra en bil. 20€ t o r. Klostret som Pehr inte sett var lika fint som alltid där det klänger sig fast på klippan som det har gjort i 1100 år. Det finns bara två munkar kvar och inte så mycket som tyder på att det blir fler. Eftersom klostret skyddas av Jungfru Maria finns inga krav på munskydd inomhus. Enkla regler att följa. Vi fick ett långt samtal med en adept som saknade de svenska turisterna. I samband med pandemin försvann naturligtvis de flesta men svenskarna var de som inte kommit tillbaka. Man tolkade det som att Sverige antagligen beskriver pandemin i Grekland på ett värre sätt än vad andra länder gör. Jag är beredd att hålla med för det mesta man ser på nätet om Grekland handlar om sjukdom och jordbävningar. Inte mycket positivt där inte.

Hozoviotissa

Efter besöket på klostret kom vi ned i solnedgången och satte oss på en av byns restauranger. Medan andra börjar stänga ner för säsongen var här fullt och det var inte så konstigt för maten var fantastisk. Mätta och belåtna hann vi med att tanka vatten också. Vattnet på Naxos innehöll alldeles för mycket klor och på Leros finns det bara bräckvatten.

Dagen efter gjorde vi oss klara att gå i soluppgången. Vi fick vänta en stund eftersom färjan också skulle gå och de hade ett engelskt ankare över sin kätting. Det slutade med att vi alla tre gick samtidigt. Det blev fin segling till Leros även om storseglet åter kinkade i masten. Upptäckte så att en av lattorna gått igenom seglet i toppen. Seglet är nu så mört så det får bli ett nytt till nästa år. Vi kom fram till Lakki i god tid innan solnedgången och styrde kosan direkt mot marinan för att ligga tryggt när första ovädret rullade in med åska och massor av regn

Norra änden av Amorgos i soluppgång

I onsdags hade vi en mellandag med strålande sol där vi passade på att cykla till Agio Marina som är den egentliga huvudstaden på ön. Här åt vi lunch och sedan satte vi cyklarna och traskade upp till fortet där utsikten var bedårande. Dagen efter ett regn är alltid sikten som bäst och denna dag kunde vi utan problem se hela Amorgos och Naxos 45 resp 65 nm bort (80, 110 km). Det är inte många dagar på året sikten är så bra. Även torsdag förmiddag var vädret fint även om det börjat blåsa rejält. Vi passade på att cykla längs den norra sidan av viken som är helt täckt av pinjeskog. Här besökte vi krigsmuseet som är inhyst i en av de gamla försvarstunnlarna. Leros var fram till 1947 italienskt. Italienarna beslutade sig för att bygga sin flottbas för östra och södra Medelhavet här. Så kom byn Lakki till helt i 30-tals arkitektur byggd av grekisk betong. I november 1943 bombade engelsmännen ut allt och kvar fanns bara ruiner som i alla fall till större delen återuppbyggts.  Över hela Leros finns underbara gamla italienska villor och lite sugen på att köpa en blir man.

Amorgos till vänster i bakgrunden och Naxos till höger

Även under gårdagen och i dag på förmiddagen har man kunnat undslippa regnet men inte blåsten. Det finns en pytteliten backe ut från stan på väg till varvet men där lyckades jag knappt hålla styrfart när jag stod upp och trampade mot stormen på min båtcykel. Nu drar förhoppningsvis de sista åskskurarna över så att vi kan komma ut och segla i morgon igen.

Sagan om Ariadne och Dionysos

Naxos. Seglad distans 10 nm. Totalt i år 705 nm

Jag sitter vid kajen i Naxos chora och tittar på färjorna som kommer in.  Den ena kommer från Kreta och ska mot Aten och den andra norrifrån mot Santorini. Under gudarnas tid hände kanske samma sak låt vara att man kanske inte hade snabbgående katamaraner med man vet ju inte. Theseus  och Ariadne kom med båt från Kreta där Theseus med Ariadnes hjälp tagit sig igenom labyrinten och dödat hennes halvbror Minotauren. Tillsammans tog dom sig norrut och stannade på Naxos. Här lämnade Theseus sin Ariadne av högst oklar anledning och hon stod kvar på stranden och sörjde för evigt. Nu tycks gudarnas evighet ha varit av samma slag som hos dagens tonåringar, för från en båt från Aten steg Dionysos av och genast blev de tu förälskade och fick sedemera tre barn tillsammans. Dionysos blev så glad för ön att han såg till att den grönskade av både vin och frukt så att den kunde utvecklas till dagens turistmecka. Han kanske inte hade varit helt nöjd med det vin man producerar i dag med om det vet vi intet.

Senast jag hörde av mig låg vi för ankare på utanför Nauossa på Paros. Därifrån gick vi i totalt bleke hit till Naxos i hopp om en plats i hamnen. Det fanns en halv kvar och den fick vi, lite halvvägs utanför kajkanten. Helt perfekt för oss. Vi sidan om lär det ligga en liten fransk katamaran som alla har varnat oss för. Ägaren lär bli helt tokig om man nuddar hans båt men lyckligtvis dök varken han eller båten upp. Vi började efter ankomst med att titta på den aldrig färdigbyggda tempelporten till Dionysos ära samt den gamla staden upp mot fortet. Varför tempelporten som påbörjades 530 f.kr aldrig blev färdig är ytterligare något som man här på ön inte har en aning om. Naxos lierade sig (motsatt ärkefienden Paros på andra sidan sundet) med Aten så efter slaget vid Salamis 480 f.kr kan det in har varit någon större brist på pengar. 1207 dök venetianaren Marco Sanudo upp på scenen och släkten höll staden i några hundra år tills turkarna kom. Sanudo lät bygga fortet och en väldans massa fortifikationstorn runt om på ön. Det mesta av grundstommen till staden byggdes upp under denna tid.

Jag kunde helt enkelt inte låta bli att lägga upp dessa bilder

I går hyrde vi en bil och tittade runt på ön som är enormt frodig så snart man kommer en bit upp från kusten. Dionysos gjorde ett bra arbete får man säga. De högsta bergen är över 1000m och i dess skugga ligger några gamla och väldigt vackra byar kvar. Det är naturligtvis överfullt av turister på sommaren men jag undrar hur många som verkligen bor kvar där uppe på vintern. Hela inre delen av ön är terrasseradoch på de mest välhållna odlar man nu vin. De andra har fallit i träda och förvittrar allt mer. Turistindustrin ger bättre inkomster än det hårda arbetet med att hålla terrasserna i skick mot regn och vind. Lite traditionell mat och olivoljeprovning hann vi också få i oss innan vi vände tillbaka till staden. Trots lördag och fortfarande turister kvar är det ändå ganska lugnt där vi ligger. I dag lämnade vi dock i ottan och drar mot sydost. Det kommer att bli riktigt busväder den närmaste veckan och vi funderar fortfarande på bästa strategin.

Ett av de venetianska tornen i Filota
Pehr under platanen
Bilen vi hyrde
I ett antikt marmorbrott hade man huggit ut denna drygt 10m långa gubbe men sedan hittade man antagligen en spricka i stenen.

Ömsom (salt)vatten och ömsom vin

Agios Ioannis, Paros. Seglad distans 108 nm. Totalt i år 695 nm.

Inte blev det mindre dramatik bara för att vi flyttade från ankringsplatsen på Poros till bryggan. Kaoset med alla båtar som ville ha plats fortsatte och precis som på bilden i förra inlägget försökte någon göra vid sidan om oss. De lossade till och med våra förtöjningar för att båten skulle flytta sig. Tur att jag inte var där. Sedan drog de två ankare med sig upp när de tvingades att lämna av andra arga seglare i vår närhet. En båt som lade sig tvärs av oss lyckades få med tre ankare varav ett var vårt. När jag sedan skulle spänna upp det så visade det sig att en sprint i ankarspelet var sönder. Efter lite felsökning lyckades det mig att sätta dit den glatta änden av ett borr i stället och så fungerade allt igen. Hela processen tog dock fem timmar.

Här försökte en båt pressa sig in. Seglarna bakom var enormt upprörda när jag kom.
Sista bilden från Poros på ett tag

Dramatiken tog inte slut där men vi hade fått nog av Poros och drog mot Serifos i sydost i den fortfarande mycket hårda vinden. Det var lovat mojnande och det gick faktiskt från 17 till tolv ett tag men ökade igen när vi närmade oss Serifos. Våghöjden 1,4 meter med en period på bara 5 sekunder. Båten blev totalt översköljd hela tiden men det var kul segling för bottenrevad stor och för andra gången någonsin revat försegel. Vid ett tillfälle visade AIS’en att vi låg på kollisionskurs med en tanker så när vi närmade oss gick jag upp i vinden för att passera bakom. Fladdret i förseglet blev dock mer än det tålde så vi fick några små revor i förstärkningen mot solskyddet. Det blir evt lite nya segel till nästa år.

När vi närmade oss Serfos. Innan dess vågade jag inte ta upp kameran. Man ser en av revorna i förseglets underkant

I inseglingen till ankringsviken på Serifos blåste det rejält men hamnen var helt full så det var inget alternativ. Enligt Heikells hamnguide är bottnen förrädiskt övervuxen och det är svårt att få ankare att fästa. Vi hittade den perfekta platsen och satte ankaret på första försöket. Efter några minuter kom båtgrannen från Sydney upp och frågade om vår ankringsteknik och vad för ankare vi använde för under de dagar han varit där hade ingen annan lyckats få fäste på samma ställe därav den lediga platsen. Och ja, vi ankrar lite lugnare och långsammare än de flesta andra. Efter att ha stigit upp vid 6 på morgonen och seglat hårt hela dagen var vi helt slut så det blev tidig läggdags. En stund senare hamrade det i vårt förskepp och när jag tittade ut låg det en charterbåt långsides med fendrar mot oss medan besättningen försökte få loss sin dinge som satt fast i vår ankarkätting. Jag fråga vad i h-e dom höll på med och fick bara svaret big misstake och det kunde jag ju inte annat än hålla med om. Dom hade försökt att ankra vid sidan om oss men draggat som alla andra. Jag fick loss deras dinge utan att själv tappa fästen och sedan höll dom sig långt borta. Därefter somnade jag djupt.

Utsikten mot choran var värt hela turen.

I dag lämnade varenda charterbåt i ottan för att komma tillbaka till Aten i morgon kväll. Det har mojnat och sjön har blivit dräglig. Själva njöt vi av utsikten länge och väl innan vi satte segel rakt östöver mot Paros. Till en början blåste det friskt men allt eftersom mojnade det och när vi närmade oss Paros vred den alltmer mot öst så det fick bli motorsegling. I natt någon gång kommer vinden att vrida mot sydost så vi fick tänka till med ankringen. I skydd för rådande vind och sjö och säkert för nattens vindkantring. Vi hoppas innerligt att vi har lyckats. Vi ligger i Agios Ioannis i den norra änden av lagunen framför Naoussa. Här har vi legat flera gånger förr, senast förra året. Lugnet här är magnifikt liksom utsikten runt om. Vi är endast fem båtar ankrade och så här skönt har vi inte haft det på ett tag. Båten ligger dessutom helt still utan att gunga det minsta. En riktigt bra dag med andra ord.

Fyren i inseglingen till Naoussa står på en extremt smal stenudde och precis bakom ligger ankringen
Precis bakom fyren ligger vi
Utsikten genom lagunen till Naoussa

Vaktbyte ombord

Poros. Seglad distans 94 nm. Totalt i år 587 nm

Den här veckan har jag hunnit med Poros tur och retur och tur. Efter att Hanne och Marie lämnat båten skulle L varit men efter hustruns akuta sjukdom tvingades han abrupt att åka hem igen. Pehr lovade att komma ner efter ett par dagar. För att slippa några dagar i grytan i Pireus seglade jag ner till Poros. Ute i farleden lyckades storseglet att kinka uppe i masten och det tog nästan hela sträckan till Poros gående för endast försegel innan jag ensam fick ordning på storseglet igen.

Väl i Poros lade jag mig som vanligt på ankare i Navy Bay och stannade där. Däcket håller på att nåtas om och jag hann med en hel del. Det tar lång tid som man inte vill ödsla när det är bra seglarväder. I övrigt blev det tid att läsa och njuta i största allmänhet.

I onsdags tog jag motorn upp till Aten för det var rejäl motvind och jag ville gärna få lite tvätt färdig innan Pehr kom. När han väl kom blåste det så mycket att vi valde att stanna ytterligare två dagar som vi ägnade åt att se Aten och Pireus samt fixa en massa småsaker på reparationslistan. Den listan känns alltid lång och ökande. På Arkeologiska museet i Aten blir jag alltid lika fascinerad av kulturen i Mykene. En av de Grekiska absoluta storhetstiderna. Vi åt lunch bara en kvarts promenad från turistsvängen men här fanns bara Atenare. Vilken underbar miljö. Lite senare drog vi till Monastiraki som är turismens mecka men där tog vi oss å andra sidan en kopp kaffe uppe på A. Bra kaffe, ännu bättre utsikt.

Redan de gamla grekerna förutsåg att pandemin skulle ta slut någon gång. Här gör sig Zeus klar att kasta ut spritflaskan som står bakom honom
Ett av de mer udda toaletter jag sett på en bar
Utsikten från A

I går söndag seglade vi ner till Poros igen. Det var lovat lätta vindar men blåste 8-12 i stort sett hela vägen. Vi valde att gå väster om Ägina dels för att få lite mer slör på bägge halsar och dels för att slippa vågorna. Utanför Sounion blåser det fortfarande över 16 i medelvind med tillhörande vågor. I mitt huvud var chartersäsongen slut och de flesta hyrbåtarna i Zea marina var redan upplagda på land. Så är det tydligen inte för de andra charterhamnarna för redan efter några minuter ut från Aten såg vi hyrbåtarnas lämmeltåg mot Poros. Jag erkänner att jag har helt fel. Så här många charterbåtar har jag aldrig sett. Jag har legat i Navy Bay flera gånger men detta var helt crazy. Poros hamn var full till bristningsgränsen och alla tillkommande båtar gick ut på ankring. Nu var det plötsligt en massa som aldrig friankrat förr och hade nollkoll på svängradie och vindriktningar. Några backade fast ankaret tvärs vinden eller runt andra båtar för att man hittade en plats där, vilket såklart ledde till kaos så snart båten rätade upp sig efter vinden. Det var oro i magen hela tiden. Några ukrainare ankrade bara några meter ifrån oss och jag sade till men fick ett skratt till svar. Någon timme senare gled de förbi bakåt och de påpekade glatt att jag draggade. Nej, svarade jag, men ni gör. Det tog lång, lång tid och nära kollision med ytterligare två båtar innan dom fattade allvaret. En halvtimme senare hade de ankrat igen, på lite bättre avstånd och ytterligare en halv timme senare draggade de åter, nu upp på en tysk båt. Av ren självbevarelsedrift gick tyskarna över med dingen och hjälpte till att ankra. Suck.

Jag vaknade med ett ryck av ukrainarnas höga rop men när jag kom till sittbrunnen var de borta. Om de gått framåt eller åter glidit bakåt är oklart. Kvar stod tyskarna och jag i var sin sittbrunn och beskådade den underbara soluppgången

För att undvika mer oro och jobbiga situationer har vi nu gått in till kaj i Poros. Då behöver man bara passa på när det kommer nya grannar. Pehr hann också med att få en snabbkurs i varför vi är så oroliga när det kommer in charterbåtar. En hel del fadäser hann vi se medan vi drack eftermiddagskaffe, Nu får vi se hur det går i morgon. I natt ska jag sova lugnt hoppas jag. Tanken är att gå österut i Kykladerna med det blåser fortfarande som tusan och går hög sjö så det får anstå några dagar till.

När både ögonmått och sjömanskap brister. Båten till höger fick rejäla repor och båten till vänster fick sitt ankare uppdraget.