En marmorklump i havet

Limeni, Thassos. Seglad distans 16 nm. Totalt 689 nm

Thassos är Greklands nordligaste ö. Det är en nästan klotrund marmorklump som sticker upp 1200 meter över havet. För inte så länge sedan var det en del av fastlandet men när isen smälte för sådär 10000 år sedan steg havsytan med 14 meter och Thassos blev en ö.

Marie i marmorbrottet i Aliki

Vi seglade hit direkt från munkarnas enklav på Athos och ankrade upp i Aliki på öns sydsida. Aliki är en härlig dubbelvik på var sin sida om en sandremsa ut mot en liten halvö. Det lilla halvön har något av världens finaste marmor (tillsammans med Poros och Carrara) och här har man brutit stenen i 5000 år. Sedan 700 f.kr. och 2500 framåt fanns det stora marmorbrottet vid vattnet så att det kunde skeppas vidare. Det är fascinerande att se hur man med hammare och kilar bröt upp dessa stora stenklumpar för att sedan med mycket raffinerade kranar lasta dem, inte på små båtar utan i vattnet mellan två båtar.
Marmor som man under årtusenden brutit ner till havsytan för att sedan lasta på båtar

Dagen efter vår ankomst skulle det börja regna framåt kvällen så vi tog oss till Limeni eller Thassos stad på öns norra sida. Här kunde vi ligga kvar under några regniga dagar och ändå se annat än båten. Vi backade vi in mot kajkanten mellan några charterbåtar för skeppad dagcharter. Alla andra som kom under dessa dagar lade sig långsides på piren. Vi lärde omedelbart känna Dimitris och Panos som seglade var sin Bavaria med daggäster. De hjälpte oss med att ordna vatten och diesel, två svåråtkomliga varor i denna hamn. Överallt i hamnen finns det el och vattenskåp, betalade av EU som en del i projektet att öka Greklands turistnäring. Någon budget för underhåll finns inte och i vår hamnguide från 2011 står det att skåpen ännu inte är inkopplade. Det är de inte 2017 och det finns ingen vi mött som längre tror att de kommer att kopplas in. Betalt för att ligga i hamnen är det heller ingen som vill ha. Fiskarna hade dock ett låst skåp med vatten och den fick vi hjälp med att använda.
Getter på en marmorklippa vid havet
Snygga och dyra men oanvändbara
Gamla hamnen från antiken

Under tre dagar regnade det i stort sett konstant. Ösregn förmiddagar och duggregn eftermiddagar. Vi hann dock se allt det som staden har av sevärdheter. En underbar amfiteater, ett helt stilla och bastant värdigt Akropolis dryga 300m över staden och ett fantastiskt arkeologiskt museum med välbevarade föremål från 5000f.kr och framåt. Förutom kultur hittade vi också det hittills bästa gyrosstället. Full House på gågatan. Vi åt där tre gånger. Det är märkligt att traska runt i denna stad där allt är lagt i vit marmor, gator, trottoarer och bara vanliga stenar för att hålla varuställen på gågatan på plats.
Resterna efter den antika agoranVitaste marmorn även på smågatornaAmfiteatern

Lerkärl från 5000 f.kr
Staty av Koufos från 700 f.kr
Limeni från Akropolis
Moderna marmorbrott i bakgrunden

I går, måndag hyrde vi en skraltig bil och tittade på resten av ön. Vi började med marknaden i Prinos, ett måste varje måndag både för turister och lokalbefolkning. Medan vi köper honung, olivolja och lokalt vin köper de lokala i stort sett allt de behöver från sängkläder till mat. Efter marknaden körde vi upp i bergen till byn Kastro. Fram till förra året var det vara en stenväg framkomlig endast med fyrhjulsdrift men nu har man (EU) byggt en ny asfalterad väg till denna by som finns med på kulturarvslistan. Från början ett fort men när det rasade har man använt stenen till en liten stenby högt uppe på toppen. Ett märkligt kargt ställe.


I Kastro gör man en speciell yogurt på getmjölk

På öns sydsida tittade vi på det stora klostret Archangelo men det mesta visade sig stängt för vanliga dödliga. I stället lade vi märke till att i stort sett hela öns sydsida har brunnit. Det visade sig att en mycket ovanlig åskstorm härjade i september i fjol, 2016. Efter tre månaders torka kom en åska helt utan regn och 12 åsknedslag satte naturen i brand. Förödande men med tiden växer det väl upp igen. Överallt mellan ytlagret skymtar man den vita marmorn och på de stora moderna marmorbrott som finns på öns nordsida ser det bokstavligt talat ut som om man endast börjat skrapa lite på ytan.

 

 

 

Annons

Singitikos Kólpos

Thassos. Seglad distans 49 nm. Totalt 673 nm.

Singnitikos Kólpos är den östliga av de två vikarna på Halkidiki mellan Sithonia och Athos. Sithonia är känt för sina stränder och sina stor skogar. Varför just Sithonia som är så bergigt har så fina stränder har vi ingen bra förklaring på. Antagligen är bergarten mjukare. Koufos dit vi kom från Aloninsos är områdets stora fiskecentrum. På vintern tonfisk och på sommaren mer småfisk och bläckfisk. På söndagskvällen när vi var där kom den ena häcktrålaren efter den andre och lossade. Det kan bara komma i en båt i taget så detta skådespel höll på hela kvällen och halva natten. Vi är glada att vi inte låg vid kaj där.

En smal öppning till Medelhavets största ankringsvik

Måndag seglade vi runt udden och upp längs den östra sidan. Vi sydspetsen blåste det kraftiga västliga vindar och vi länsade undan i god fart.  En bit upp längs ostkusten där halvön är som smalast drog det rakt igenom med mycket kraftiga fallvindar. Bara några hundra meter längre norrut kom vinden från sydost. Mycket märkligt fenomen.

Sithonias sydspets
Väldigt få hotell längs kusten. Otaliga husvagnar dock

Längre upp i viken ligger en skärgård av mera svenskt snitt kring ön Dhiapsoros. Området är inte sjömätt i modern tid varför man får förlita sig på Rod Heikells beskrivningar. Insegling mellan två skär ibland markerade med märke, ibland inte. När vi kom fanns styrbordsmärket. Väl inne i farvattnet mellan ön och land dyker den ena blåa lagunen efter den andra upp. Här skulle man kunna ankra i veckor och alltid se något nytt. Tyvärr stannade vår utombordare igen och tog bort upptäckarglädjen. Vi rodde naturligtvis i land men man kommer ju inte lika långt. Vi traskade över en bit av ön som till skillnad från alla andra grekiska öar vi varit på inte är särskilt hög. Vi kom fram till en vit strand med helt vit sand på botten också. Otroligt vackert. Dessutom kantad av sten där det som en gång varit bottensedimentet nu vridit sig 90 grader och bildade vackra vita streck i stenen.

I tisdags ankrade vi i ytterligare en turkos vik kantad av vackra hus och små resorts. Karakteristiskt för husen här precis som i Koufos är att det går 1-2 husvagnar till varje hus. Det måste ha något med skatten på halvön att göra.Vi har aldrig sett så många husvagnar.  Mot kvällningen seglade vi i en underbar halvvind över till Ammouliani precis där halvön Athos börjar. Ankringen här var dock inget vidare, möjligen för att det var långgrund och en del vind så att vi inte orkade ro iland. Vi måste se till att få ordning på utombordaren. Var gång jag har skruvat isär den så fungerar den prickfritt i 5-10 minuter och lägger sedan av igen. Misstänker att flottören hänger sig.

Precis där halvön Athos börjar är landtungan bara en dryg kilometer bred och bara några meter hög. Innan Xerxes 480 f.kr. samlade sina trupper här för at anfalla Thessaloniki och Aten lät han bygga en kanal genom näset för att på ett säkert sätt få sina fartyg in i Singitikos Kólpos utan att behöva runda det beryktade Athos. Lite överförsiktig var han nog, Xerxes även om han väl inte precis själv höll i spaden och grävde. Kanalen finns inte längre kvar men man kan ana var den legat.

Xerxes kanal låg där det låglänta gräset låg mellan de så kullarna som ser ut som  schaktmassorna.

Vädret runt Athos är svårt att förutsäga. De senaste dagarna väderleksrapporter har ändrat sig flera gånger per dag. Senaste budet när vi lade oss i går kväll var att det skulle blåsa friskt från sydost från natten, vridande mot rakt ost när vi kom till udden. Rak motvind alltså i ganska besvärlig sjö. Vi bestämde oss för att vänta en dag med att gå österut. Vi vaknade dock i soluppgång av att båten rullade och det gör den bara i bleke när man kommit på tvärs av dyningen. Ny väderleksrapport och nu var det bleke som gällde på förmiddagen. Snabbt tog vi upp ankaret och ångade söderut längs Athos. Vi höll oss precis på 0,5 nm avstånd precis som reglerna föreskriver. Athos är en autonom enklav i Grekland med särstatus inom EU. Här får bara män vistas och bland tamdjur, inga hondjur. Det finns ett tjugotal kloster och otaliga små sammanslutningar av munkar och slutligen ortodoxa eremiter. Gemensamt för alla är att de byggt sina kloster och bostäder på de mest otillgängliga platserna på halvön. Man blir helt mållös över hur man fått dit materialet. Vanliga män kan besöka något av klostren på halvön. För detta måste man ha tillstånd som tar ganska lång tid att få. Det är endast ett fåtal som får komma och besöka. Kvinnor göre sig icke besvär, inte båtar heller. Det är inte tillåtet att lägga till annat än i nödsituation och då endast med tillstånd över VHF.  I dag var det en helt stilla dag och då gick det en båt till några kajer som finns nedanför några av klostren. På de små pirarna satt det svartklädda män och väntade på båt. När man seglar förbi är det svårt att inte fundera på hur dess munkar får mat och andra varor upp till klostren. Det måste vara ett evigt slit och det är väl kanske tanken med att nästan alla grekiska kloster ligger på otillgängliga platser.

Fortfarande snö på Athos
Det är så svårt att föreställa sig hur man fått upp allt byggmaterial. Det finns en brygga längst ner men inga vägar. Lika svårt att föreställa sig att berget reser sig över 2000 från havet

Längs Athos sydkust hade vi endast lätt motvind och vi kan bara konstatera att vi haft en otrolig tur som kunnat gå så nära halvön att vi kunnat se alla kloster och andra bosättningar. När vi passerat den sydöstra udden satte vi direkt kurs mot Thassos men det återkommer vi till.

Norrut på öppet vatten

Koufos, Halkidiki. Seglad distans 77 nm. Totalt 558 nm

När vågorna lugnat ner sig lite seglade vi från Loutraki söderut längs Skopelos kust. Vid sydvästra hörnet fick vi platt läns med vågorna rakt emot. Det tog faktiskt över en halvtimme innan vinden snurrade 180 grader och också den kom emot. I de lätta vindarna och det varma vädret var det dock inget som besvärade. Vi fortsatt halvvägs upp längs Alonnisos’ östra sida och beslutade oss för att ankra i Ormos Tzorti strax söder om den intensivt röda udden Kokkinokastro (det röda slottet) som var antikens Ilkos. Vi ankrade på 5 meter och det var inga problem alls att se hela kättingen och ankaret. Lite speciellt var det dock på natten när vi ville ha en pejling på var vi låg och insåg att det inte fanns ett annat ljus i hela viken än vårt. Inga upplysta hus. De som finns måste alla vara fritidshus. Det rullade en del efter kulingen så vi lade ett häckankare. Linan lade ett varv om rodret så det blev årets första badupplevelse – 14,5 grader så det var skönt att vi hade våtdräkt ombord

På väg ut från Loutraki. Glossa uppe på berget
Kokkinokastro uppe till höger. Våtdräkten på tork

I går morse seglade vi rakt norrut, först mellan de östligaste öarna i norra Sporaderna och sedan ut på öppet vatten mot Sidonia, det mittersta av de tre fingrarna på Halkidiki, Vi hade en perfekt slör och satte gennakern så snart vi kommit ut på fritt vatten och den togs först ner när vi om fram. På vägen hade vi många kontakter med delfiner och vid två tillfällen följde de oss ganska länge. I dessa vatten finns mycket tonfisk vilket naturligtvis lockar delfinerna.

Yttersta skären i norra Sporaderna

Framåt kvällen kom vi fram till Koufos och kastade ankaret längst in vid byn. Viken är den största naturliga ankringsviken i Medelhavet. Man seglar in mellan två höga lodräta klippor och innanför öppnar en stor avlång vik upp sig med skogsbeklädda berg runtomkring. Byn är liten och tavernorna finns där utan att ta över. Ett mer markerat inslag är dock att det står minst en husvagn uppställd i skuggan på varje gård

I dag tog vi en lång promenad längs viken. Vi hade tänkt att traska över berget till klipporna på andra sidan men vi hittade inga stigar alls. Vi möte dock en man flera gånger som var ute och cyklade med sina söner. När vi så kom till den södra delen av viken lekte barnen i en trädgård. Mannen och hans fru och mor bjöd in oss att äta av deras mullbär om vi inte ätit det tidigare. Det hade vi inte och de var enormt goda. Vi fick också gått igenom vad alla andra frukter heter på grekiska och mannen var lika glad varje gång vi sa namnet på engelska och han kände igen det. De berättade att de bor i Thessaloniki men äger tillsammans med familjen ett hotell här som har öppet om sommaren. Många tvingas ha två arbeten för att klara sig. Det är tuffa tider i Grekland men den vänlighet man möter återgäldar vi svenskar knappast när vi möter turister.

Lite kul att de andra två båtarna var en Najad och en Vega
Den fina viken och den smala öppningen
Nu sitter vi ombord och håller koll på båten. Det har kommit in en kortvarig kuling från nordost och vi tycker det är skönt att ha koll även om vi vet att vårt ankare sitter väldigt bra. För några timmar sedan kom en halvstor charterbåt med två tyskar ombord. De hade bara ett läge framåt och ett bakåt. Först backade de med full fart in mot en boj som de missade och gick på grund och lyckades genom ett mirakel att komma loss. Sedan full fart fram halva viken, full fart tillbaka, full fart ut igen och full fart tillbaka. Sedan full back med ankaret ute och så fick han tag i sin efterlängtade boj. Nu ligger dom på tvärs av vinden med ankare fram och boj i aktern. Vi är mållösa.
En gynnare på 8-10 cm vi mötte på vägen. Vet någon vad det är?  
Lite Wyomingkänsla

Mamma Mia!

I onsdags skulle det börja blåsa rejält här ute i Sporaderna. En av de bästa hamnarna vid kraftig nordostan är Loutraki på Skopelos men där finns bara plats för ett tiotal båtar och ytterligare några på friankring i hamnen. Vi bestämde oss därför att dra hit redan i måndags för att ha en dag i reserv att hitta plats. Först hittade vi bara plats på lovartsidan om den lilla pontonen där fästet för ankaret är för dåligt i den lätta sanden men snart försvann en båt på läsidan och vi fick en bra plats. Första natten låg här en eskader från Sailing Holidays men sedan har de letat platser där det är skapligt men sämre skydd men till gengäld mer att göra för rastlösa semesterfirare. Själva avhjälpte vi rastlösheten med att traska upp till staden Glossa som ligger 300 höjdmeter ovanför hamnen. Sittande högst upp dök våra otroligt brittiska grannar upp för en svalkande dryck på samma bar
Hamnen i Loutraki vi stiltje. När det blåser från nordväst kan man inte ligga på denna sidan av flytbryggan eftersom sanden är så lös att man inte får fäste
Några av trappstegen upp mot Glossa

Utsikten över hamnen när man väl kommit upp

I tisdags passade vi på att hyra en bil och titta på ön. Uthyrningsproceduren tog fem minuter, återlämnandet 15 sek. Pris för en dag 25€. Inte mycket att klaga på. Vi började med att köra tvärs över öns nordspets till Ag Ioannis mer känd för svenskar som Mamma Mia klippan. Parkeringsplatsen ger max plats till fem bilar så hur detta funkar i högsäsong fattar jag inte riktigt men på något sätt går det väl. Vi traskade upp till kyrkan och kunde konstatera att medan exteriören är sig lik bortsett från färgen på kyrkan så kommer interiören i filmen från ett annat ställe, oklart var.
Ag Ioannis – Mamma Mia klippanKyrkan på toppen fast i filmen var den grå för att inte ge så starka reflexerEn egenhet i kyrkorna i detta område är att slå in ikonerna i Glad-Pak. Man kanske blir gladare.

Parkeringen vid foten av klippan. Det ska finnas plats att vända också. Ovanför ligger Mamma Miabaren
Ett häftigt inslag på denna klippa var blandningen mellan lila och grön bergart

Efter besöket på klippan tog vi en ovanligt god kaffe på Mamma Mia!-baren och körde sedan vidare söderut på de extremt smala och slingriga vägarna. Det finns många fina ankringsvikar här som vi gärna vill se mer av när vädret blir bättre. Vi stannade till i Nea Klima och pratade med några engelsmän om hur det är att ligga i den viken vid hårt väder. Lunchen i Panoramous var dock något av det sämsta vi ätit i Grekland. Svårt att veta i förväg.
Småvägar

Efter vikarna körde vi så till ett av de många klostren på öns sydostspets. Sista biten var grusväg och så brant och smal att Marie steg ur bilen och gick. Klostret såg fint ut men det fanns ingen att prata med så vi blev inte så mycket klokare egentligen så vi vände neråt igen mot Skopelos stad (Marie traskade sträckan med grusväg). I vårt tycke är Skopelos stad ett ganska trist ställe. En massa barer och tavernor vid hamnen men i övrigt intet. En av eskadrarna kom precis in och jag avundas dem inte att behöva ligga där när nordöstanvinden blåser rakt in i viken. Det blir skvalpigt.
Klostret San Evangelou

Skopelos har tre större mataffärer, alla med lika dåligt sortiment, alla utan kött. Mycket ovanligt. Vi hittade dock en trevlig slaktare som tog fram det vi ville ha.

Hemkomna efter att ha kört den långsamma vägen över berget tog vi upp till Glossa och åt hos Agnanti som är en taverna i särklass.

Vägvisarna till Agnanti uppe i Glossa AgnantiGlossa

I onsdags kom så vinden och vi spenderade det mesta av dagen med att läsa och fixa båt. Det duggregnade precis hela dagen men vi hann ändå med en lång promenad längs vattnet där vi också hittade resterna av ett gammalt romerskt bad. Det är förvånansvärt stilla här i hamnen i lä under berget men på den andra sidan hamnen där några båtar tvingats ligga blåser det på rejält. Många båtar har fått ankra om.

Trots 20 m/s var det väldigt lugnt i skydd av de höga bergen

Regnet och blåsten fortsatte hela natten med den enda skillnaden att nu började ösregna i stället. Temperaturen föll hela tiden så att vi i torsdags morse för första gången i maj här nere fick starta värmaren. Mitt på dagen i dag var det 18 grader och regn här medan det var 22 och sol hemma. Dagen spenderade vi med att fixa mer båt och läsa lite mer böcker. På eftermiddagen smög sig solen fram och plötsligt var vi alla ute på bryggan och pratade med varandra. På kvällen kom Michael och Julia från Julia too över till oss och åt middag. Det blev en härlig kväll med detta otroligt brittiska par. Julia tappade sin sko i vattnet när hon satte av dem på kajen men snabbt ordnade en annan engelsman fram en dinge så att Michael kunde ro ut och rädda skon som stilla flöt runt bland vågorna. Kvällen blev ett härligt avslut på några mycket fina dagar på Skopeleos trots det dåliga vädret – eller tack vare.

Första solnedgången på länge
Michael ror efter borttappad sko

Lugnt i Tingel-tangelland.

Loutraki, Skopelos. Seglad distans 7 nm. Totalt 481 nm

När vi kom fram till Skiathos bestämde vi oss för att ankra i viken strax söder om Skiathos stad. I de lätta nordliga vindar som rådde var detta perfekt. Vi har förstått att Skiathos har ganska högljudda barer ner i hamnen i synnerhet på helgerna så ankring passade oss fint. Här i viken finns ett par barer med lite musik men väldigt laid-back. Inne i viken en fin sandstrand och därifrån endast 5 minuters uppförsbacke till stan. Så snart man kommer lite ner igen startar alla tingel-tangel butiker med allt som endast en turist kan behöva i form av kläder, hattar och leksaker. Sådär fortsätter det hela vägen ner till hamnen varvat ved tavernor. Den nya hamnen där färjor och seglare lägger till är ganska trist medan den gamla hamnen med turbåtar barer är väldigt romantisk och trevlig. På det hela är Skiathos en väldigt vacker ör och en välkomnande stad. Ett udda inslag är flygplanen som landar precis där viken tar slut.
Vinflaskor har vi sett i barer men inte rengöringsmedel

Gamla hamnen. Vi ligger ankrade precis runt hörnet
Landning

Skiathos stad i kvällsljus

Vi stannade kvar ett par dagar och bara njöt det stilla vädret och hur vacker ön är tillsammans med den skärgård som finns runt omkring och som vi inte riktigt sett maken till i Grekland. Det enda negativa var väl att utombordaren slutade att fungera igen och behövde plockas isär efter bara 10 min användning

Huvudgatan i kontrast till den bakgata vi skulle uppför för att sedan gå ner igen till vår ankring

Hälsporre

Skiathos. Seglad distans 41 nm. Totalt 474 nm

I går tog vi en promenad upp till resterna av ett gammalt Akropolis ovanför Orei. I sanningens namn är även rester en lätt överdrift men några stenar såg vi. Därefter traskade vi ner till macken och bad damen att skicka ut sin son till piren med lite diesel. Det ordnades. Orei måste ha en uppsjö äldre människor för det var länge sedan vi såg så många välhållna trädgårdar med rosor och andra blommor.

Strövtåg i obygden eller i närheten av ett Akropolis

Eftermiddagen skulle bjuda på starka vindar från sydväst och eftersom det är den enda riktningen som är obekväm i hamnen beslutade vi oss för att efter tankning segla norrut till Akhelion i Volosviken. Här har man byggt en helt ny kaj som kan ta emot massor av segelbåtar –utan avgift. Nästan samtliga våra grannar var österrikare (11 av 15) så jag frågade våra grannar som seglat från Orei samtidigt som oss. De berättade att det tidigare varit en österrikisk charterfirma här som gått i konkurs och när båtarna köptes upp av andra var det tydligen billigare att låta båten förbli österrikisk. Akhelion är inte så vacker men här liksom i Orei finns de mest underbara och välskötta små trädgårdar. Affärer finns men med ett extremt litet sortiment så om morgonen kommer både grönsaks- och köttbil båda med ett entonigt meddelande över sin megafon

Nybyggd kaj med österrikare

Från ena hörnet av denna vik, Ormos Pigadhi seglade Achilles mot Troja och sitt möte med underjorden. Sporrade av detta bestämde vi oss i morse för att segla till Sporaderna, närmare bestämt Skiathos helt enkelt för att det ligger närmast. Det blev en dag i totalt bleke. Det ska komma kulingvindar i natt och egentligen spelar det ingen roll om vi då ligger på ankare det ena eller andra stället så länge det är väl skyddat.

Achilles torn och Ormos Pigadhi till höger

Ankrade i diset utanför Skiathos