Höstens karta

Här kommer kartan på den område vi seglade under hösten 2020.

Annons

Slutseglat för i år

Artemis Boatyard, Leros. Seglad distans 35 nm. Totalt i höst 702 nm.

Efter att Pehr lämnat Kos stannade jag kvar i två dagar för att klargöra båten och samtidigt njuta lite av Kos stad som jag tycker är väldigt välkomnande. Efter jodbävningen för tre år sedan när hela kajen rasade har man nu reparerat allt med invigning bara några veckor innan vi kom. Det ser bra ut även om det i vanlig grekisk stil är ett otroligt spill av EU-pengar. Hela kajen har byggts om till småbåtshamn med fina el-och vattenskåp men bara två platser är reserverade för seglarna. Resten tas upp av alla turbåtar vilket gör att man satt in en enorm mängd skåp helt i onödan. Turbåtarna tar ändå sitt vatten gratis från kranen i varje palmplantering.

den nybyggda kajen med sina fina elskåp

Kväll med rådhuset till vänster..
Fin kväll ut mot havet.

Ett rejält ösregn när vinden bytte från syd till norr och morgontemperaturen gick från 25 till 16

Slaktaren från Göteborg som jag besökt var gång jag varit på Kos hade flyttat men efter en stunds letande och frågande hittade jag honom. Han hade startat en grillrestaurang dagtid helt inriktat på lokalbefolkningen. Det var fint där.

Torget på Kos

Tingeltangelgatan

Även statyer tycks kunna smitta varandra för på museet har man tagit bort några

Efter ett par dagar på Kos var den dags för slutturen norrut till Leros. Hela vägen ut mot revet följdes jag av två delfiner.

segel färdigtvättade och upphängda till tork

en av delfinerna som följde mig ut

Det blev motorsegling i lätt vind och som tur var fanns det en ledig väntboj utanför varvet där jag lade till för natten. Lördag morgon var det dags för lyft och i vanlig ordning ropade de upp mig fem minuter före avtalad tid. De vet att nordbor tycker om punktlighet.

väntbojen utanför varvet

En stilla fiskare

Varvet

Seglet kom ner utan problem och jag blev förvånad över hur skapligt lätt det ändå vara att själv vika seglet

På varvet var sig allt likt. Man får komma in på kontoret lite lättare nu dock. På varvet fanns några svenska seglarvänner som jag grillade tillsammans med var kväll. Ett av paren hade under 106 dagar inte kunnat komma i land under sin tur från Indien till Cypern på grund av lockdown på sträckan. Tänk så mycket lättare det har varit att vara i Sverige under våren.

Plötsligt rullade bara Synapsen förbi medan jag fick mitt kaffe

Jag har börjat nåta om fördäcket men det kommer att ta ytterligare veckor i anspråk att få klart. Jag får fortsätta under våren

Att tejpa är ett helvete. Nåtningen är lätt

Flyget från Leros med ett varv på var sida. I mars är det förhoppningsvis dags igen

Österut

Kos. Seglad distans 132 nm.  Totalt 667 nm

Det här inlägget kommer väldigt sent pga avsaknad av nät.

Soluppgång med Mykonos om styrbord

Vi lämnade Tinos en timme för gryning för att ha en chans att komma till Patmos innan solnedgång. Dagen innan hade den signifikanta våghöjden varit 1,9 meter, nu bara 0,5. Strax efter att solen gått upp och vi kommit ut i sundet mellan Tinos och Mykonos kom så den efterlängtade vinden. Vi fick en perfekt halvvind på 5-6 m/ ökande till en slör på 11 m/s. En bit in under Ikaria dog vinden helt när den stora ön på 1000 m höjd kom i vägen. På östsidan kom vinden tillbaka men nu med en ganska grov sjö som gjorde resten av turen till Patmos om inte besvärlig så i alla fall obekväm. På Patmos skulle vi så droppa ankaret och backa in men det var helt tyst och dött där framme. Snabbt kollade vi in läget och ändrade till långsidestilläggning längs den låga kajen. Annat stod inte till buds. När tilläggningen var klar var de redan becksvart ute.

En liten stenblob vi seglade förbi. Den är lika hög som Danmark

Hamnen på Patmos ligger längst in i viken. Här från den medeltida vägen upp till klostret.

I söndags morse tog vi på oss långa byxor och traskade uppåt mot det stora klostret. På vägen upp ligger Uppenbarelsegrottan där Johannes efter att ha förvisats i exil till Patmos år 95 fick sin uppenbarelse. Efter Atos är detta den heligaste platsen i Grekland. När vi kom upp till grottan var det gudstjänst med något som liknade indiska eller pakistanska konfirmander. Man känner sig helt utanför när alla gör korstecknet någon gång varje minut minst. Efter en stund lämnade vi gudstjänsten och traskade vidare upp till klostret som är lika mäktigt som platsen. Där var vi ganska ensamma och hade gott om tid att titta oss omkring.

Nere ligger klostret som täcker Uppenbarelsegrottan och högst upp det stora Johanniterklostret.

Det här vändkorset i klostret förstod vi oss inte på men kanske det följer Eagles’ ”you can check out any time but you can never leave”

Den vackra klostergården
På vägen ner stannade vi åter till i grottan för att se om man nu kunde titta rund och det gick bra men nu kostade det 3 euro. Vi var dock ensamma förutom den vaktande prästen och det är häftigt att sitta inne i denna grotta och känna historiens vingslag.

Uppenbarelsegrottan där min kamera råkade gå av utan att det var meningen

Nere i stan stannade vi till och åt lunch på ett ställe för turister som antagligen inte kommer tillbaka. Tanken var att vi sedan skulle dra vidare till Arki och äta bläckfisk men med ett defekt ankarspel kändes inte det så lyckat så vi gick mot Lakki på Leros i stället. Där fick vi en mooringlina och låg alldeles ypperligt.

Arki i bakgrunden

Fiskebåt i Lakki. Den stora marinan i bakgrunden

På morgonen dök flera kända seglarvänner förbi som jag kommer att få mer tid att prata med nästa vecka. Vi packade i stället ner vår nyinköpta mat och seglade söderut mot Kos. Här skulle Pehr hoppa av och flyga hem. Totalt fick vi några väldigt fina dagar  med ett par i hamn på grund av vädret men så är det ju varje år i oktober.

Pehr njuter sista kvällen i Grekland för detta år. Stadskajen på Kos

En tur runt på Tinos

Vi har hyrt en bil på Tinos och körde upp till de små byarna uppe i bergen. Jag har varit där tidigare, Pehr inte. Förutom kyrkan i stan är Tinos är känt för sina katolska byar och duvslagen. Duvslagen finns över hela ön och är lika stora som de flesta hus och betydligt mer utsmyckade. Det var de venetianska adelsfamiljerna som började bygga duvslagen för att man dels tycke om köttet och dels fick gödsel till åkrarna. När ön blev grekisk 1821 fortsatte de lokala bönderna traditionen. I dag finns det över 600 duvslag på ön, de flesta rikligt utsmyckade.

Tinos stad. Ön var betydligt mer och vackrare terrasserad än jag mindes den: I förgrunden ett duvslag

På öns norra del ligger Pyrgos där vi stannade för lunch. Vi fick förklarat att det tog lite extra tid för egentligen har alla stängt ner för säsongen. Det blev ändå lite fin vegansk mat av det man hade hemma. På torget där vi satt restes den grekiska flaggan som första plats på Kykladerna 1821. Nio år senare planterades den platan som nu fyller en stor del av detta vackra och lugna torg.

De runda stenarna omkring Volax: Högst upp till höger ligger en kyrka för perspektivet

Sten som tak till ett skjul, kanske en gång ett hus.

En rund sten på dryga 10 m som börjat falla sönder.

Platanen på torget i Pyrgos

På eftermiddagen var vi tillbaka i Tinos stad igen och handlade det sista inför en lång segling österut.

Svår att bli klok på

Det fanns många dikter på de sönderfallande husen

Tvärstopp

Tinos. Seglad distans 120 nm. Totalt 535 nm

Tanken var att under fyra dagar segla båten från Aten till Patmos. Eller seglat. Det har blivit motorsegling i lätta vindar. I dag stod utsikterna på åska under en stor del av sträckan mot Patmos så vi valde att avstå från segling. Under morgondagen får vi se. Det är kraftig åska längre norrut och just nu är prognosen för morgondagen på 1,8 m vågor. Det kan vara att vi stannar ytterligare en dag.

Tinos

Pehr kom i söndags och acklimatiserade sig. Under måndagen seglade vi 31 nm till Poros och lade till i kanalen. Under eftermiddagen kom den sydliga vinden och 31 grader så vi nöjdes med att gå upp på toppen och titta ner över den vackra byn. Kände att detta inte var ett ställe som Pehr kan missa.

Molnig soluppgång

I tisdags drog vi skapligt tidigt för att segla dryga 50 nm till Loutra på Kithnos. Det visade sig vara en charmerande mycket liten by med plats för ett 20-tal båtar. Från antiken till i dag har det varit ett uppskattat mål för dem som tycker om spabad. Längst in i viken finns en varm källa där man lagt sten runt omkring så att man sitter som i en pool. Hit kommer både lokalbefolkning och turister och antingen doppar fötterna medan man tar sitt kaffe eller lägger i sig helt ner. Det sägs att man blir tio år yngre så jag valde att inte stanna för länge för att inte riskera min kommande pension. Vi hoppade helt enkelt i från båten och simmade över viken där man märkte att vattnet blev allt varmare ju längre in man kom. Häftig upplevelse.

Yioryios med sina vindkraftverk och båtar på redden

här har vi lagt till i Paradiset

Loutra på Kithnos. Längst in i viken ligger källan

Där sitter alltid en massa människor

Båtgrannen från Frankrike som lät barnen rita dekoren på båten.

I går tog vi oss så till Tinos på ett fullständigt blankt hav. Även här var temperaturen dryga 30 grader och det var en sann plåga att ta sig upp till kyrkan som är stadens huvudattraktion. Annars är det den sanna plågan som är stadens existensberättigande som en av Greklands största turistattraktioner. Hit kommer bara greker och det finns inget intresse av att utveckla internationell turism. Strax innan turisterna kommer fram till Mykonos stannar båten på Tinos och här stiger grekerna av. Här kommer förklaringen.

Tinos var Venetiens starkaste fäste fram till Greklands bildande 1821.  På ön var i stort sett alla katoliker och bortsett från här i huvudstaden är fortfarande de flesta det. !822 fick en ortodox nunna en uppenbarelse att om det inte var en hund begravd så i alla fall en ikon av jungfru Maria. Alla började leta och 1823 hittades ikonen och när man lyfte upp den sprang det upp en källa. Väldigt behändigt för Grekland för nu hade de ortodoxa plötsligt sin egen ö. På platsen för källan byggdes en kyrka och hit vallfärdar folk från hela riket för att få fysisk bot. Det går till så att när man når ön med färja skall man ner på knä och sedan krypa upp till kyrkan. För att underlätta detta har man lagt en matta på huvudgatan. Så ska man köpa en votivbild med den kroppsdelen som felar och en liten plastflaska för några droppar vatten. Väl uppe i kyrkan kysser man ikonen, hänger upp votivbilden och tar lite vatten från en av kranarna som förhoppningsvis är kopplad till källan. Sen får man gå ner. När vattnet ska drickas är högst oklart men om allt detta inte funkar så måste man komma tillbaka och försöka igen. Allt detta håller naturligtvis igång öns ekonomi. Nu är dock säsongen för bot och bättring slut och några som kryper har vi inte sett denna gång.

ingången till kyrkan med sina vackra mosaiker

För att få lite perspektiv på hur stort det här är tar jag med en bild från Google Satellite på hamnområdet där de blå fälten är reserverade för dem som ska krypa.

Förblir prognosen för våghöjden oförändrad stanna vi i morgon och tittar på de katolska byarna.

Zea marina

Zea är världens äldsta hamn. Ur en naturlig vik i Pireus stod hamnen färdig 511 f.kr. Här fanns slipar för sjösättning och här fanns Hippokrates klinik för sjöfarare. Här ankrade Atens triremer upp som sedan användes och vann slaget mot Xerxes vid Salamis 480 f.kr. Det här är klassisk mark.


Relief med Hippokrates utgrävd i Pireus. Finns på Arkeologiska museet i Aten. En kopia hänger på vår klinik hemma.

I Zea får alla plats, den minsta båten 3m och den största 133. Fiskebåtar samsas med segelbåtar och lyxyachter från en annan värld. Hamnen är också ett utflyktsmål för Pireusborna och man hittar både dyra restaurangen och billiga gyrosställen helt nere vid kajen där 50 metersbåtarna ligger sida vid sida.

Vi har legat här några dagar. Marie skulle hem och Pehr komma ner för några veckors segling. Tidigare har vi legat vid gästbryggan nära kontoret, denna gång mitt i hamnen. Först blev vi lite besvikna men sedan upptäckte vi att dessa bryggor har betydligt högre säkerhet och dessutom är det en helt tyst plats mitt i denna hektiska stad. På helgkvällarna satt trubadurer och spelade för det tusentals människor som planerade på kajen. Helt fantastiskt.

Vi hann med att gå en dag i Pireus som är en ful hektisk stad med en enorm charm. Det här är en plats jag helt enkelt tycker om.

Tveklöst det fulaste rådhuset jag sett. Det slår till och med gamla stadshuset i Helsingborg (även om vi har ett av Sveriges vackraste rådhus)