Södra delen av Lesbos

Förhoppningsvis blir detta sista natten i Mytilini i denna omgång. Vädret är kasst, det duggregnar och är småkyligt. Vi tvättade lite på morgonen och det mesta hann torka innan regnet kom. Nu sitter vi nere i båten och kurar. Det ska regna i morgon också och inget drömväder alls att dra men onsdag öppnar sig ett fönster att segla norrut till Limnos och den möjligheten vill vi inte förpassa.

I går hyrde vi bil för att titta lite mer på ön. Lesbos är som alla andra öar bergigt men denna ö känns äldre. De stora vulkanutbrotten här skedde för 20-30 miljoner år sedan och kvar är två stora kratrar som i dag är djupa vikar in i ön. På grund av åldern är de flesta berg ganska mjuka och runda. Det blir en helsickes massa kurvor när man kör bil men egentligen mest vidsträckta vyer. Således en fantastisk upplevelse men inte mycket att visa på bild. Det mesta av den lägre terrängen är planterat med olivträd och den högre är det pinjeskog. Det speciella på denna ö är att man terrasserat varje enskilt olivträd och inte långa terrasser som man ser på andra öar. Brist på sten är det inte.

Vi körde först upp till Moria, numera mest känt för sitt nedlagda flyktingläger, för att titta på en del av en romersk akvedukt. Det står i guideböckerna att trots sin imponerande storlek så är den svår att hitta. Det visade sig att man skulle köra några grusvägar med sådär 30 graders lutning och det är inget vi känner för med en svag instabil hyrbil så vi gav upp det försöket. Moria dock är en väldigt vacker liten by, som alla andra full av äldre människor. Lägret är en sorglig syn, numera med grinden öppen. Tror ändå inte att någon ger sig in där frivilligt. Man har byggt ett betydligt större läger nere vid vattnet och närmare Mytilini men som med mycket annat i denna helt igenom trista historia står den nu nästan tom. Det kommer fortfarande någon gummibåt i veckan men antalet i lägret är nu nere under 3000. Staden har ett femtontal patrullbåtar stationerade och om de plockar upp flyktingar etter motar bort dem vet jag inte. Nu finns det så mycket annat i Europa att oroa sig för att kanske bara det minskar strömmen hit.

Kolpos Geras, den södra viken har en massa varma källor.

Vi bestämde oss för att besöka den pittoreska bergsbyn Agiasos och det var det många greker som också ville denna första maj som är en stor utflyktsdag. Parkeringen ligger nedanför byn och till sist hittade vi en plats en bra bit bort och på ett ställe vi inte valt att parkera hemma men så är det här. Finns det något som liknar en plats så tar man den. Agiasos klättrar uppför berget med en underbar kyrkplats mitt i. Själva kyrkan är typiskt grekiskt plottrig och vi skulle så gärna vilja förstå alla ritualer och vilka ikoner som ska kyssas. Munskydden åker på när man går in i kyrkan och sen hasar man ner det när man kysser glaset på ikonen. Jag är inte hundra på att det var så politikerna tänkte när de införde munskydd. I övrigt var denna första maj, första dagen utan vaccinationsrestriktioner. Vi är nu välkomna överallt i landet så länge vi likt alla andra drar upp ett gammalt munskydd ut fickan när vi går inomhus. Nåväl, Agiasos är känt för sin keramik och vi kunde inte motstå att köpa en lite mjölkkanna.

Huvudgatan i Agiasos där alla butiker var öppna

Det är en sån här uppfart Marie tycker att vi ska ha hemma

Från Agiasos körde vi till Plomari på sydkusten. Vi trodde att vi skulle över en bergskedja men det visade sig vara tre berg med djupa dalar mellan så det blev en helsickes massa kurvor. Vägen var stor med mittlinje och allt men de två gånger vi körde igenom en by övergick vägen till en lite stundom asfalterad och stundom grusad smågata. När vi kom ner i Plomari övergick vägen till smala stadsgränder där till och med hyrbilen hade svårt att komma fram. Hur man gör med lastbilar och bussar har vi ingen aning om för den väg vi körde visade sig vara korrekt även om vi granskade både två och tre gånger. Misstänker att det är de stora fordonen som lämnar färgfläckarna på väggarna.

Plomari är en riktigt trevlig stad med en stor hamn som skyddar från melemin men är helt otjänlig vid sydliga vindar eftersom den ligger nästan helt öppen. Varför man inte förlänger den redan stora piren är en gåta för mig. I Plomari fick en sen och lång lunch på torget nere vid hamnen och därefter körde vi långsamt hemåt längs den södra av de två kratervikarna. Tanken var att vi skulle ha ankrat där på vår väg norrut men vårt motorproblem kom ju i vägen. Väl tillbaka i Mytilini tog vi våra cyklar som väntade utanför uthyraren och cyklade tillbaka till båten.