Capri

I skrivande stund befinner vi oss mellan Ischia och Capri. Vi lämnade i morse för att söka oss söderut.

I går tog vi färjan till Capri eftersom det är sydlig vind och man inte får ankra på nordsidan. Vågorna blir alldeles för höga för säker ankring på sydsidan. Till marinan är inte att tänka på. De skulle ha 195€ per natt men efter att ha prutat lite kom vi ner på 140. Fortfarande helt orealistiskt för oss. Färjan gick lika bra.
Ischia och Capri må vara ganska lika men är ändå två helt skilda världar. På Ischia pratas det förutom italienska endast tyska. Vi mötte två danskar annars var alla turister italienska och tyska. Ischia får 5 miljoner turister per år, 10 % är tyska. På Capri som har ca 50 % mer turister på en mindre yta träffade vi inte en enda tysk. Där är majoriteten förutom italienarna, amerikaner och skandinaver, mest svenskar. Ischia är en ö med mycket grönska och heta källor medan Capri är den vackra, välordnade, bebyggda och extremt rika ön. Märkeskläderna fanns alla representerade. Att kvinnor på en ö kan få ett plötsligt behov av en väska eller ett par skor modell svindyra kan jag kanske förstå men vem impulsköper en Rolex? Nog om jämförelser. Capri är en fantastiskt vacker ö som man lätt förälskar sig i. De två ganska olika byarna Capri och Anacapri huserar på var sin del av ön och bägge ligger uppe på berget. Det finns en liten bergsjärnväg från hamnen till byn Capri men vi valde pyttebussen. Alla bussar är pyttesmå för att vägarna är så små och kurviga. En vanlig buss skulle aldrig komma runt kröken. Trots litenheten fyller man dock upp bussen men lika mycket folk som i en vanlig svensk buss. Uppe i byn fick vi två koppar kaffe och en liten kaka för 14€ att jämföra med Anzio eller Nettuno där samma kostade 3,50€
Efter en stunds tittande tog vi en ny pyttebuss till Anacapri för att se Axel Munthes villa, San Michele som verkligen är en höjdpunkt. I denna lilla villa med sin underbara trädgård högt över alla andra bodde Munthe i 37 år tillsammans med kronprinsessan Viktoria. Munthe ansåg att själen behövde mer än kroppen och la därför ner betydligt mer energi och pengar på terrasserna och musiklokalen än på själva huset. Efter sin död 1947 testamenterade han sitt livsverk till svenska staten. Svenska konsulatet har sin plats här nu.
På väg ut från San Michele köpte vi Munthes mest lästa bok, ”Boken om San Michele”. Den fanns liksom en massa andra böcker om Capri på svenska.
Efter en stund promenad i Anacapri som känns ganska italienskt tig vi bussen tillbaka igen till Capri och tittade på promenaden ner mot Marina Piccola och de fina hotellen. Gatorna och husen här skulle lika gärna kunnat vara i Las Vegas men utsikten är bedårande. Det är denna del av Capri som man känner igen från broschyrerna.
Mot eftermiddagen tog vi trapporna ner till hamnen och sedan färjan tillbaka till Casamicciola. Väl där tog vi en promenad till nästa by Lacco Ameno som är betydligt större och har grönsakshandlare och en lite mer välsorterad affär. Sådant saknas i stort sett helt i Casamiccola.

På fiket på piazzan.

En turistfri dag på Capri. Jag beundrar alla som kommer hit i högsäsong men fem gånger så mycket turister och 35 grader varmt.

Märkeskläderna finns ute på huvudstråken medan de riktigt fina lokala mataffärerna ligger i gränderna eller som här i arkaderna under husen.

En av terrasserna i Villa San Michele

Den bedårande utsikten från San Michele….
….och Marie som tittar på den. I bakgrunden den 4000 år gamla sfinxen som är symbolen för San Michele.

Kyrkan San Michele i Anacapri. Golvet i keramik fick man inte beträda utan bara få på plankverket runt omkring. Bra åtgärd för med tanke på alla turister hade det annars inte funnits nåt golv för oss att se på.

Stigen, via Krupp, ner mot Marina Piccola är ett konstverk. Tyvärr var själva stigen avstängd just nu.