Zea marina

Zea är världens äldsta hamn. Ur en naturlig vik i Pireus stod hamnen färdig 511 f.kr. Här fanns slipar för sjösättning och här fanns Hippokrates klinik för sjöfarare. Här ankrade Atens triremer upp som sedan användes och vann slaget mot Xerxes vid Salamis 480 f.kr. Det här är klassisk mark.


Relief med Hippokrates utgrävd i Pireus. Finns på Arkeologiska museet i Aten. En kopia hänger på vår klinik hemma.

I Zea får alla plats, den minsta båten 3m och den största 133. Fiskebåtar samsas med segelbåtar och lyxyachter från en annan värld. Hamnen är också ett utflyktsmål för Pireusborna och man hittar både dyra restaurangen och billiga gyrosställen helt nere vid kajen där 50 metersbåtarna ligger sida vid sida.

Vi har legat här några dagar. Marie skulle hem och Pehr komma ner för några veckors segling. Tidigare har vi legat vid gästbryggan nära kontoret, denna gång mitt i hamnen. Först blev vi lite besvikna men sedan upptäckte vi att dessa bryggor har betydligt högre säkerhet och dessutom är det en helt tyst plats mitt i denna hektiska stad. På helgkvällarna satt trubadurer och spelade för det tusentals människor som planerade på kajen. Helt fantastiskt.

Vi hann med att gå en dag i Pireus som är en ful hektisk stad med en enorm charm. Det här är en plats jag helt enkelt tycker om.

Tveklöst det fulaste rådhuset jag sett. Det slår till och med gamla stadshuset i Helsingborg (även om vi har ett av Sveriges vackraste rådhus)

Poros

Zea Marina, Pireus. Seglad distans 32 nm. Totalt 415 nm

Denna gång stannade vi fyra dagar i Poros. Vi fick en kraftig Scirocco, sydlig vind från Afrika, som normalt sett varar en dag. Nu höll det i sig i fyra dagar med kraftiga vindar från syd och en kortvarig storm från väst. Vi hade lärt oss att vid dåligt väder från dessa riktningar var det nödvändigt att lägga till mot kaj i kanalen. All ankringsplats på fastlandssidan är upptagen av mooringbojar och på ösidan växer sig sjön för stor. Så visade det sig bli. De flesta kajplatser på Poros ligger på uddens norra sida som är helt öppen mot väst. Där låg mängder av framförallt charterbåtar som tyckte det kändes bra när den sydliga vinden låg på. Stormen från väst kom på några minuter. Då brukar det alltid bli kaos på norra kajen, så även nu. Plötsligt vällde det in med båtar i kanalen och naturligtvis fick alla inte plats. Det är heller inte lätt att lägga till i sidvind på över 20 m/s så det blev mycket ropande. På norra kajen var det flera båtar som kapade sina linor och elkablar för att komma iväg och en stackars dansk båt blev av med rodret. Vår båtgranne i kanalen passade på att ta hand om avkapade linor som han sedan spenderade resten av tiden på att splitsa in nya öglor i. Dom blå elkontakterna som blev över säljs väl sedan begagnat i båtaffären misstänker jag.

i kanalen. Huset till höger med gul front hyser Malibu bar som normalt har öppet till sex på morgonen. Det är inte här man vill ligga ett vanligt år.


Till höger ligger norra kajen öppen mot väster. Kanalen ligger till vänster.

Vi är en av de små båtarna vid kaj. På andra sidan den röda bojen där båtarna på boj ligger är det bara drygt 2 m djupt.

Av båtgrannen George och kompisen Peter som bott på ön 14 år fick vi också veta att alla bojar egentligen är olagliga. Hittar man en boj utan båt på kan man bara ta över den som sin egen. I verkligheten går det till så att killen som äger båttaxirörelsen ser till att ett betongblock på några ton beroende på båtens storlek kommer ner i vattnet mot en viss avgift. Därefter ser han till att vakta bojen och ta nattbetalt om någon skulle dyka upp. Med tanke på aktiviteten inom båttaxirörelsen mellan Galatas på Peloponnesos och Poros lär det inte gå många sekunder innan de vet att man lagt sig på boj. Efter bara några minuter kom det alltid ut en liten röd eka med utombordare.

Taxibåtarna i kanalen mellan Galatas och Poros.

Poros i sig är en underbar stad. Det är Greklands svar på Sandhamn eller kanske snarare Marstrand. Helt omslutet at land har det i årtusenden gett skydd åt fartyg. Bebyggelsen är vackert neoklassicistisk och extremt välhållen. Vi har tidigare alltid legat på ankare men pga vädret blev det kanalen. Det var en positiv upplevelse förstärkt av att det är 2020. Här ligger nämligen alla barer som för ett herrans oväsen till kl sex var morgon. I år tvingas man stänga kl tolv av coronaskäl och inom några minuter är allt tyst då folk inte hunnit bli så fulla. Det är också mycket mindre atenare som kommer hit för att festa i år.

vid kanalen

vid kanalen

På Poros låg tidigare en rysk örlogsbas för att beskydda de ryska handelsfartygen i farvattnen. När Grekland bildades 1821 bad man ryssarna flytta till en större vik längre ut så att man själva hade uppsyn över staden. Den ryska basen låg kvar under hela 1800-talet och ruiner av byggnaderna finns kvar i superyachtarnas favoritvik, Russian Bay. I den inre viken, Naval Bay, där vi tidigare alltid legat på ankare hör man fortfarande basens revelj och tapto var dag.

Fotbollsplanen vid örlogsbasen med havet på båda sidor

Från Poros är det en enkel segling upp mot Aten.

Upp till de Saroniska öarna

Poros. Seglad distans 75 nm. Totalt 383 nm.

En Scirocco, det var vad som var på väg. Varm vind från Afrika. Plötsligt skulle vi få sydlig kuling i flera dagar i sträck kombinerat med 30+ grader.  Det finns inte så många hamnar i Kykladerna som är gjorda för hård vind från syd så det var bara att bita i det sura äpplet och segla mot den Saroniska viken där det ofta är lite lugnare.

Poros, Greklands Sandhamn

Första dagen ut från Serifos gick vi till grannön Kithnos där vi beslutat att ankra i en vik vi varit i flera gånger förr. Vinden skulle under natten komma från nordväst så vi hade tänkt att ankra i Ormos Fikiadha, innanför en ö på västsidan. Andra hade tydligen slagits av samma tanke och det var helt enkelt överfullt med båtar med för lite avstånd för vår smak. Inget för oss när det skulle komma 10 m/s. Lite längre in ligger ytterligare en vik som dock har en liten bit vatten öppet mot väst. Det är näst bästa valet så tillsammans med fem andra båtar lade vi oss där. Perfekt skydd mot vind och vågor men svallet från fartygstrafiken mellan Gibraltar och Istanbul tar sig in där och det är ändå några båtar var timme som får båten att rulla ganska kraftigt. När vinden kom senare på natten märktes dock inte svallet så mycket.

Jag dyker på ankaret

Öppningen till höger skyddas av ett sandrev och där ligger alla andra båtar

Dagen efter seglade vi rakt västerut mot Poros, först på bidevind från NW och senare en halvvind från syd. En av höstens många perfekta seglingsdagar. Det första man slås av när man närmar sig Poros är hur otroligt grönt det är. Vi har skrivit det många gånger förr men här är den vackraste platsen i hela Grekland. Poros är Atens Sandhamn och om stället skriver jag mer senare.

När man möter en båt från Ryssland på väg mot Gioia Tauro i Italien blir man dessvärre misstänksam att alla containrar inte innehåller det de skall. Gioia Tauro är en betonghamn som lär ägas av Ndrangeta

På Yeroryias producerar man garanterat mer el än man gör av med. Ön används också att läa ankrade ankrade fartyg. Just nu låg här fem oljetankers.

En av charterskepparna vi mötte på Syros tipsade oss att lägga till mot kaj i kanalen i Poros när det nu skulle komma först sydlig och sedan västlig kuling. Det visade sig vara ett klokt val även om det initialt kändes lite udda att ligga med 20 m/s rakt in från sidan.

Nu blir vi här tills vi går upp mot Aten

Serifos

Livadi, Serifos. Seglad distans 25 nm. Totalt 309 nm

Till Serifos gick vår bröllopsresa för 20 år sedan. När vi då såg segelbåtarna i hamnen fanns såklart en längtan att segla hit även om drömmen var långt borta. Nu kom vi hit. På avstånd är mycket sig likt. Ett förbränt månlandskap med en kritvit by på toppen. Det är så den framstår på lite avstånd. Väl framme i Livadi kunde vi konstatera att det hänt en hel del på 20 år. Då fanns en grusväg från det lilla färjeläget, nu en stor hamn i betong. Hamnen är som så många andra i Grekland, fin pir med el- och vattenskåp men som sällan funkar. Här fanns vatten men inte el. Sånt fruktansvärt spill av kapital att bygga allt detta och sedan inte koppla in det och ta betalt. Här på Serifos låg vi gratis.

Efter att ha vant oss vid hamnen tog vi bussen upp till choran. Precis som för 20 år sedan finns här många väl anlagda vandringsstigar. Denna gång använde vi oss bara av en, den från baksidan av byn ner till hamnen. Från toppen har man en fantastisk utsikt över hamnen och alla öarna runt omkring.

Livadi från choran. Hela betongstrukturen i hamnen är ny. I bakgrunden ser man Sifnos

Vi 20 år senare

De verkliga ägarna

Choran bygges som skydd mot pirater. Meningen var att man skulle irra bort sig i trapporna. Nu har man målat in små vägskyltar för att man ska hitta.

Stigen ner till hamnen

Trafikkaos på Serifos

På kvällen gick vi ut och åt och firade vårt 20-åriga äktenskap. Det blev en fantastisk dag. Tanken var att stanna ytterligare en dag eller två men nu är en sydlig kuling på väg in och då finns det egentligen ingen bra plats att ligga här.

Syros

Syros är den enda tätbefolkade ön i Kykladerna och den enda som är levande året rund. Huvudstaden Ermoupolis är Kykladernas administrativa centrum även om Pireus allt mer tagit över den rollen. Ön är tämligen välmående och maken till villor har vi inte sett på någon annan ö.

Störigt torg. Jag fick gå ut och känna efter

En gammal pulpit till användning

Syros har samma historia som de flesta öarna här. Bebott i dryga 5000 år, kontinuerligt plundrat av pirater, turkar venetianare och fransmän. Liksom Lesbos fick ön sin ekonomiska storhetstid med flyktingarna från Smyrna. Ermoupolis och Mitilini liknar varandra väldigt mycket och det är lätt att ta till sig städernas kaotiska charm. Ermoupolis har ca 30.000 invånare och i princip enbart grekisk turism. Mycket få utlänningar hittar hit.

Vi tog bussen från Finikas och fick en tur runt det mesta av ön. Det finns en rutt medsols och en motsols så det spelar ingen roll vilken buss man tar. De gamla 1800-tals kvarteren är charmiga men börjar bli smått förfallna. Det är inte svår att hitta sig ett större hus eller palats med goda renoveringsmöjligheter, med andra ord står bara skalet kvar.



Några hus blir faktiskt renoverade

Efter en dag i öns huvudstad var vi ganska slut så vi stannade ytterligare en dag och bara njöt stillheten. Syros är en ö man gärna kommer tillbaka till om man inte är otroligt road av tingel-tangelbutiker.

Badplattformen mitt i stan

Falling off the Gravy Train

För lite drygt 100 år sedan skev W.C. Handy in den frasen i en blueslåt. På svenska bäst översatt att man glidit av räkmackan. Tillsammans med bluesmusiken beskriver det väl hur det känns att bli av med det man egentligen aldrig behövt kämpa för. Turismen i Kykladerna har gått som på räls de senaste åren och att vara charterskeppare här så nära lyx man kan komma i den branschen.  2020 dog den drömmen. Från att normalt börja säsongen i maj kom den för vissa igång i slutet på augusti, för flesta inte alls. Barer håller helt stängt, hotell rustades aldrig upp för att öppna. På väg hit mot Syros passerade vi många båtar på redden som väntar på order och två av världens största segelfartyg, Royal Clipper och Flying Star som ligger ankrade är bra bit ut.

Inseglingen till viken. I bakgrunden ett handelsfartyg på redden

Finikas på Syros räknas som en av de säkraste hamnarna vid en meltemi och samtidigt den enda hamnen i Kykladerna där det finns ett normalt liv på vintern. Här finns en del charterskeppare som jag har haft tid att prata med. Det är ett tufft liv i år. Säsongen kom igång för en månad sedan och nu är den slut. Pengarna ska man leva på hela vintern samtidigt som båten måste hållas i ship shape till nästa år som ingen vet hur den säsongen kommer att arta sig. Grannskepparen har inte råd att bo i land och här i hamnen är det fullt. Hamnen i Ermoupolis saknar el och vatten men är gratis. Han hoppas fortfarande på att någon båt i inre hamnen ska lämna.

Hundra år före W.C. Handy skrev sin låt hade ön sin riktiga storhetsperiod när flyktingarna kom från Smyrna. Precis som på Lesbos byggde dessa upp ett enormt handelsimperium som gav rikedom till ön. Den räkmackan försvann i början på 1900-talet när tyskarna inledde sin ockupation.

Kyrkan i Ermoupolis är den största i Kykladerna. Den är byggd av flyktingarna från Smyra i tacksamhet över att blivit så väl mottagna.

Syros har få turister och kommer att klara detta år skapligt, till de flesta andra öarna i Kykladerna har bluesen kommit.