Partyt som kom av sig

Ios del 1

Under 70-talet kom alla hippies till ön. Det gav ön ett ganska dåligt rykte och ön exploaterades inte lika hårt som andra öar i Kykladerna. Under de första åren av 2000-talet insåg öborna att det var svårt att leva på att bara sälja billig sprit. Hippies hade bytts ut till backpackers av modernt snitt och med betydligt mer pengar. Detta ledde till en total förnyelse av upplevelseindustrin. Ett fåtal intressenter köpte upp barer vid de redan välbesökta stränderna och en stor del av den gamla choran. En annan miljardär från Wall street, Angelos Michalopoulos köpte upp 30% av hela ön på de mest oexploaterade områdena för att bygga superlyxhotell för de riktigt rika. Plötsligt blev det väldigt lite plats kvar för vanliga människor.

utsikten från choran


Trappstegen upp till toppen är ett myller av gränder som det är lätt att förlora bort sig i.

För att få bygga ut halvön vid sidan om skulle denna strand göras fin. Har åt vi en av våra absolut bästa luncher.

Ios har tillsammans med Ibiza blivit Medelhavets stora partyställe. Ungdomarna har helt tagit över vissa stränder och hela choran nattetid. Här slutar aldrig festen. Utom 2020 när det tog tvärstopp på grund av coronan. Hela partyt kom av sig. Vi pratade med en av de äldre männen uppe i choran. Jag frågade om det inte var lugnt och skönt i år. Han missförstod frågan och berättade att det var katastrof på ön. 60% mindre folk och de som kom var äldre och par och de gjorde inte av med några pengar. Hur det har gått på de riktigt rikas stränder vet vi inte men det kan nog vara lika illa där. Kanske får dock folk upp ögonen för att det var ganska lugnt och skönt förr men sannolikheten är nog stor att man inte kan vända tillbaka klockan.


De här skyltarna handlar inte om apotek och affärer utan bara var barerna och diskoteken ligger

För oss tar Kykladpartyt slut för denna gång. En stor storm är på väg in till västra Grekland och vilken rutt den tar vet vi ännu inte. Det vi vet är att det kommer blåsa som tusan i en dryg vecka och att ligga still och kolla väderfiler känns inte alls kul. Vi har därför beslutat oss för att segla österut med start i morgon, När vi kommer tillbaka hit vet vi inte.

Vi tar vår egen båt. Bilden tog vi när vi traskade längst ut till fyren längst ut på udden

Stränderna på Milos

Stränderna på Milos är några gånger betydligt mer kända än själva ön. Under nästan tre miljoner år var Milos en aktiv vulkan som har format hela kustlinjen och allt det vackra som finns runt ön. Det finns 40 stränder och ingen är den andre lik. Mest udda lär vara Kleftiko med sina raukar men dit når man bara med en av utflyktsbåtarna. Ankra där kan man inte. Vi såg så klart inte heller alla andra men väl de mest omskrivna.
Firopotamos
en lite vacker strand med några av de klassiska båthusen.

Sarakiniko
Det här stora området med den lilla stranden gick snabbt upp på min lista över de vackraste platser jag besökt. Ett helt fantastiskt område av vind och vattenslipad pimpsten. Värt hela resan för er som funderar på att åka till Milos

Författarparet



Gångar grävda i området under andra världskriget.

Papafragas
Om detta är den enda stranden som finns vill vi inte bada där. Hur man kommer upp igen är högst oklart. Här klättrar men helt fritt på klipporna så lite osäkert länns det faktiskt.


Appolonia
En stor lång sandstrand mitt i byn med det smala och mycket grunda sundet mot Kimolos. Här surfade vi förbi några dagar senare i 10kn och helt nerrevat.

Provatas
En helt vanlig vacker sandstrand. Långgrund och barnvänlig

Paleochori
Som namnet antyder skiftade klipporna från blått till rött till gult och grönt. Det var dock inte det märkligaste med stranden. Det var nästan omöjligt att springa runt utan skor på land och jag trodde det berodde på solen. Några cm ner i sanden var det dock ännu varmare och några dm ner var det över 100 grader. Restaurangen där vi låg lade ner maten i alufolie, fisken 10 minuter och köttet fick ligga över natten . Det var häftigt att äta vulkanlagad mat även om smaken inte ändades av det. Varma källor fanns också ute i vattnet och hela viken var härligt varm

Termometern är nedtryckt i sanden

Klima, den lilla vackra stranden med båthusen och en fin restaurang

Ett återseende med Afrodite

För en massa år sedan tog vi med barnen på Louvren. Entusiasmen var måttlig. Jag lovade alla att vi bara skulle se tre saker, Mona Lisa, Venus av Milo och Nike av Samotrake. Vad jag inte berättade var att de låg i var sitt hörn av museet. Barnen älskade all konst de såg på vägen utan tvång och dagen blev lyckad. Då bestämde jag mig för att se Milos och Samotrake. Sistnämnda har gäckat oss två gånger men i går fick vi åter sett Venus. Måste dock erkänna att en gipskopia inte är så kul och inte hälften så intressant som platsen där hon skapades. För en sak är klar, Milos är en av de absolut finaste öarna i Grekland.

Inseglingen

Klima med sina karakteristiska båthus

Vi börjar från början. Vi anlände till Adamas vid tretiden på natten efter en frisk halvvind från Ios. Det var inte lätt att se var man skulle lägga till så vi lade oss bara på stora stadskajen. Vid sjutiden på morgonen flyttade vi så båten till den del av kajen där segelbåtarna ska ligga. Resten av dagen var vi ganska slöa men på eftermiddagen tog vi bussen upp till Choran. Från hållplatsen längst ner i stan var det ändå dryga hundra höjdmeter upp till fortet på toppen. Eller fort, det var en klippa och högst upp fanns en kyrka. Kanske har det funnits ett fort men i så fall hade tidens tand jobbat hårt. Från toppen ser man hela den viken som utgör en del av den gigantiska kratern. Det är lätt att se att det är en vulkankrater men så oändligt svårt att förstå vilka krafter som ska till för att blåsa bort hela toppen av ön. Tillbaka i Choran tog vi en glass och en kaffe på ett väldigt inbjudande fik och därefter traskade i hela vägen tillbaka till hamnen och båten. Solen hann gå ner men mörkret hade inte hunnit lägga sig så timingen var perfekt. En timme tidigare hade det varit för varmt.

 


Vägen tillbaka

Hamnbyn Adamas liknar alla andra men restaurangerna var lite väl turistiga tyckte vi. Det var svårt att hitta ett mysigt ställe men vi lyckades. Det känns viktigt när man stannas ett tag att hitta ett ställe där man kan få kaffe och nät och känna sig välkommen. Med tanke på att det är en hamn med plats för ett 60-tal båtar och många dessutom väntar på bra väderläge att ta sig mot fastlandet och Aten är det förvånande att den lilla båtaffären var så dåligt utrustad och dessutom låg så långt från hamnen att den var svår att hitta

Marie på tvätteriet

Milos har ett fyrtiotal stränder och alla är verkligen unika. Om stränderna har jag tänkt skriva en separat artikel annars blir denna för lång. Ön är en gammal och nästan inaktiv vulkan. Det finns några varma källor kvar som tydligen har en läkande kraft. Hippokrates skrev om dessa i sin bok E. Efter sitt enorma utbrott för några miljoner år sedan lämnades den stora kratern kvar som nu är den gigantiska viken i ön. Vulkanutbrotten skapade hela kustlinjen och de stora mineralfynd som finns på ön. Gruvdrift har skett här under de senaste 7000 åren.

Venus finns i en kopia på öns arkeologiska museum. Här kallas hon Afrodite men då armarna saknas vet man inte vilka attribut hon hade vilket gör det högst osäkert vilken gudinna den egentligen förställer. Hon skapade på 100-talet f.kr. Var marmorn kommer ifrån är lika oklart men inte här från ön i alla fall. 1820 grävdes hon upp i två delar av en bonde på ön. Han sålde den för en årslön till den frank vicekonsuln som senare gav den till den franske kungen och hamnade på Louvren. Tydligen sålde han den även till en turkisk pascha som ville skeppa den till Konstantinopel. Det blev ett herrans liv på båtarna när den skulle skeppas iväg och höll på att leda till krig mellan Frankrike och Turkiet.  Hade bonden vetat hur berömd den skulle bli hade han nog begärt betydligt mer.
Spännande att läsa om är det.

Shackspel finns flera på ön. Här utanför muséet

Et återseende av Venus eller Afrodite

Repetitionskurs i revning

Ios. Seglad distans 50 nm. Totalt 219 nm

Det är bra att kunna reva och det har vi gjort hundratals gånger, gärna i god tid. I dag fick vi övat – hela dagen.

Vi lade ut från Milos strax efter sju och satte direkt två rev i storseglet medan vi gick för motor ut ut den långa viken. Där ute blåste det mindre än vi trott och vi tog bort ett rev. Då kom såklart vinden och när vi nådde öns östra spets och det grunda sundet mot Kimolos bottenrevade vi så att vi var förberedda när vi kom ut på andra sidan den ön. Då var det i stort sett bleke och sedan skiftade det från 7-13 resten av dagen med ökande vind varje gång det vred emot lite. Något av en prövning. Max en kvart ledig tid mellan varven. Till sist orkade vi inte mer så vi surfade in mot Ios i 10,4 knop för fulla segel.

Nu har vi lagt till längst in i hamnen med mooringlina så där ligger vi nog säkert

The Big Blue

Amorgos var ett efterlängtat mål i den östra delen av Kykladerna. Tanken var att först att stanna en natt på Levitha men det ville inte vädret vara med om. Här i Kykladerna är det alltid vädret som styr planeringen. När meltemin tutar på blåser det på sommaren ofta 15-17 m/s för att sedan avta i september. I år liksom de senaste åren håller den intensiva säsongen på mycket längre som ett resultat av de snabba förändringarna i klimatet. Denna gång väntade oss dryga 20 m/s. Problemet med Amorgos är att vinden pressas in i viken även om det är våglä. Viken är djup så valet är att ankra nära en läkust eller att ligga på kaj tvärs vinden. Vi valde det senare eftersom det är lera på botten och därmed säkert att ankra upp och sedan är det skönt att kunna lämna båten när det gungar och rycker som mest.

Inte riktigt vår grej att ligga så nära en läkust

Längs kaj med vinden på tvärs

Hamnbyn Katapola är otroligt charmerande i all sin grekiska enkelhet. Inga extravaganta turistkaféer eller annan konstlad lyx. Här är det lätt att trivas och ligga länge. Nog att göra på ön finns det också. Choran är vacker och det finns mängder av sandstränder. Öns viktigaste attraktion, Hozoviotissa, har vi ju redan skrivit om.

Det finns mycket man kan göra när man väntar på färjan. En TikTok på taket eller kolla oljan

Det finns gott om tidig historia på ön som varit bebodd i alla fall 5000 år. Av detta finns lite kvar. Den senaste stora jordbävningen som skapade om calderan på Santorini till hur den ser ut i dag inträffade 1956 strax norr om Amorgos. Allt utom klostret rasade ihop och tsunamin var över 30 m hög. Med dagens turistindustri blir en ny sådan skakning katastrofal.  Det var svårt att stå under klipporna vid klostret och inte tänka på just den biten.

Svårt att se var himmel övergår i hav

1988 spelades kultfilmen The Big Blue in på ön. Filmen producerades av Luc Besson ursprungligen som Le Grand Bleu och handlar om två fridykare som tävlar om att komma djupast med målet 400 fot.  I verkligheten uppnådde ingen av dem det djupet. Filmen är inspelad på de flesta vackra platser på ön och att hitta stora djup nära ön är inte svårt eftersom i stort sett hela ön kastar sig direkt ner i havet. Vi hann med att de vackraste platserna på sydsidan, den norra får vänta till ett annat tillfälle. Det är bara 26 km från Choran till både syd och nordsidan respektive men dessa kilometrar tar lång tid att köra.

På baren spelades filmen var kväll till 2014. Om det var för att man tröttnade eller någon påpekade att man saknade licensavtal är oklart

Vi körde direkt ner till sydspetsen och den underbara turkosa lagunen och sandstranden där vi efter badet satte oss på The Big Blue Bar och bara njöt en macka och en öl. Härligt avslappnat ställe med sand under fötterna och kabelrullar och traktordäck till bord. Efter den stärkande lunchen traskade vi ner till vraket i nästa vik och sedan bar det av till Mourtos som biluthyraren sagt var den finaste stranden på ön. Antagligen hade han rätt för det var ett helt underbart ställe. Som de flesta stränderna måste man traska ganska långt ner från där det varit möjligt att bygga en väg. Här vid parkeringen fanns en fin taverna med mat på övre etagen och kafé lite längre ner. Utsikten var bedårande. Nere på stranden badade man i lä av stora stenblock.

Utsikten från The Big Blue Bar

Vraket där en del av filmen spelades in. Den har nu drivit in ytterligare en bit mot klippan.

Utsikten från fiket i Mourtos

och sandstranden där nere

 

När eftermiddagen började bli sen parkerade vi bilen nedanför Choran och traskade upp för de sedvanliga trapporna. Som choran är byggd på alla öarna är det inte där bilismen kommer att ta över. Alla är byggda för transport med åsnor. Trappstegen är vitmålade och allt ser otroligt grekiskt ut.

Dagen efter spenderade vi med att titta efter båten som låg för ankare tvärs vinden. Det tar en dag var säsong att lita på alla grejer och att inse att båten faktiskt tål betydligt mer än vi människor. Ytterligare en dag senare traskade vi iväg till andra sidan viken och hamnade på en underbar strand som vanligt folk tar en liten båt till. Det visade sig senare vara en strand där även nakenbad var tillåten. Nakenbad är generellt sett förbjudet i hela Grekland om inte den lokala byn upphäver förbudet för vissa platser. Så sker ofta på turistöar där många tyskar samlas. Att bada naken är uppenbarligen deras grej.

smart

Här kände vi att vi ville vidare men till Amorgos kommer vi gärna tillbaka. Vi har ju ännu inte sett den norra sidan men egentligen handlar det om att Amorgos känns som en ö man gärna kommer tillbaka till.

 

 

Den flygande holländaren

Adamas, Milos. Seglad distans 101 nm. Totalt

I går seglade vi till Shionussa som vi hört en hel del gott om, Nu är dock omständigheterna sådana att det skulle börja blåsa lätt i dag 10-15 för att öka till 15-21 de två påföljande dagarna. Tanken att sitta ankrade i tre dagar på Schionussa där det inte ens finns en kaffebar man kan bänka sig vid när det blåser på som mest verkade inte lockade inte oss. Efter en tankepaus på 10 sekunder bestämde vi oss för att dra norrut mot Naxos eller Paros i stället. Efter att ha bankat upp mot vågor och vind i en halvtimme gav vi upp det projektet och halvvindade ner mot Ios. Underbar seglats. På Ios fanns det bara plats kvar vid färjeläget där måste lämna på morgonen så vi gick in i en vik österut och ankrade. Viken är dock inte särskilt skyddad och med en meltemi bildas det väldigt mycket fallvindar. En dag i kuling och två i storm här kändes inte heller lockande så vi drog upp ankaret igen och satte kurs först mot Sifnos och sedan mot Milos som har den mest skyddade ankarplatsen i Cykladerna eller en kaj där man ligger helt i utvind utan något tryck alls på ankaret. Så blev det ytterligare 52 nm på loggen. Vi kom fram vid halvtretiden på natten och kunde droppa ankaret i förhållandevis lätt vind. I morse vid sjutiden när solen kommit upp gick vi så in till den nya bryggan och ankrade upp helt i lä. Nå får det gärna blåsa ett par dagar medan vi kan sitta och läsa och skriva i lugn och ro på ett café.

Gårdagen kändes verkligen som om vi var en del av van der Deckens besättning på den flygande holländaren.

Vi seglade bokstavligen in i solnedgången som alltid ger någon timmes paus i blåsandet