En veckas segling med Hanne

Zea marina,  Pireus. Seglad distans 138 nm. Totalt i år 493 nm.

Efter konferensen i Aten följde Hanne med på en tur rund i den Saroniska viken. Vi började med att segla från Zea till Palaia Epidaurus där Hippokrates klinik låg. Där fick Hanne direkt se hur vinden kan fungera här. Vi seglade på i fin bidevind 8 m/s och inom mindre än en minut försvann vinden helt. Inte så surt för oss som har motor men desto värre för de båtar som söndagskappseglade i det annars fina vädret. I Epidaurus ankrade vi ute i viken som är något av det renaste i Saroniska viken. Här badade vi till långt efter mörkret fallit medan fullmånen lyste upp viken. Dagen efter ville vi upp till gamla Epidaurus men det var stängt så det fick bli en lång promenad ner vid viken i stället. Här finns också en amfiteater omän inte lika stor då den första och äldsta kliniken för sjöfararna låg här. Det blev också tid att reparera dingen som fått en punktering av en blomstertagg. Marie passade på att tvätta vattenlinjen som blivit otroligt smutsig av dieselspill i någon hamn.

Transport av hund ut till en båt

Efter ytterligare en fantastisk natt med fullmåne, drog vi norrut förbi Methana till den pyttelilla ön Moni som om möjligt har ännu klarade vatten då det bara finns en sommartaverna men inga fasta bostäder. På norra sidan av Moni växer det pinjeträd en bra bit upp i berget medan den södra sidan är helt karg. På den norra sidan finns både påfågel och hjort. Eftersom det var pålandsvind och några stora motoryachter ankrade inne valde vi att inte ta dingen i land utan vi tittade på djuren i kikaren. Efter vi badat färdigt drog vi så söderut mot Poros där det åter blev ankring i Navy Bay som är vår favorit. Härifrån är det lätt att ta sig in med dingen och titta på den vackra byn. Verkligen Greklands Sandhamn dock med betydligt flottare motorbåtar. Vi passade på att njuta av utsikten på land och en sundowner på kajen där Hanne fick en fin inblick hur det han gå om man hyr en alldeles för stor båt och är helt okunnig. Som att sätta i elkontakten innan man ens kollat om ankaret sitter. Lyckligtvis fanns andra som hjälpte till av ren självbevarelsedrift. När vi kollat in denna dryga timmes tilläggningsmanöver var det nästan mörkt när vi kom ut till båten igen.

Nu var det stark nordlig vind på väg så vi beslutade oss för att gå till sydkajen i Ermioni där man ligger tryggt i en behaglig omgivning. Vinden skulle komma med lite kallare väder vid fyratiden på natten och så blev det verkligen. Vid tretiden var det fortfarande 29 grader i båten och sedan var det 13 grader till frukost. Plötslugt var det inte lika aktuellt att bada så vi gick till marknaden i stället. Det kändes som en helt vanlig svensk sommar med snålblåst och 17 grader under dagen. Ytterligare en dag senare var det lugnt igen och värmen började så smått komma tillbaka. Det blev so slutdagen för Hanne när vi gick tillbaka till Zea och avslutade dagen med en underbar middag på Piscina. I hamnen hade det kommit in en ny Superyacht, Savannah, som tydligen är den första hybridbåten både på el och diesel. Genast insåg jag att vår egen Synaps ligger betydligt bättre till då vi under de senaste 15 år haft en hybridbåt som går både på vind och diesel. Ser man på, där ligger motorbåtsägarna i lä.

När vi var i Ermioni för två veckor sedan ösregnade det för första gången på många månader. Nu kom blommorna.
Savannah

Några dagars kuling

Zea Marina, Pireus. 80 nm Seglad distans. Totalt i år 355 nm.

Eftersom en nordlig kuling var på väg och vi fortfarande inte har en fungerande utombordare bestämde vi oss för att hitta en kaj mot syd för att få utvind och slippa trycket på ankaret. Det finns inte så många sådana och Ermioni låg bäst till. Nu var det ett par dagar fram så vi motorseglade upp från Leonidio till Porto Heli som Marie gärna ville se. Där ankrade vi i den enorma viken som är 4m djup oavsett var man ligger. Precis vid inseglingen ligger det rosa huset där man spelade in Mästarnas Mästare sista medelhavssäsongen 2019. Vattnet är helt turkost i hela viken och allt ser ut som ett vykort.

Så blev det en kort men fin segling österut mot Ermioni. Vi bestämde att komma in tidigt för att få en plats innan alla desperata charterbåtar kom in och precis så blev det. Det fanns fem båtar på hela södra kajen och vid fyratiden var det fullt och sedan bara välte det in med båtar som ankrade upp i viken med landlina eller friankrade längre ut. Vinden kom på natten och dagen efter blåste det ännu mer och ännu fler båtar ville ha plats. Det kändes skönt att redan ha en båt på var sida så vi tog lite promenader ut på den vackra udden som lyckligtvis får vara ifred för bebyggelse på grund av  lite gamla stenar.

Fyra dagar spenderade vi Ermioni och tiden bara flög iväg. Under de senaste fyra åren har vi bara sett någon enstaka svensk båt men här var det plötsligt fyra. Vi pratade mycket med våra båtgrannar från Vindö som varit här i många år. Sista dagen när blåsten ebbade ut bestämde sig våra franska grannar att segla till Kreta och på väg ut lyfte dom vårt ankare och placerade det under en kätting 20 meter längre bort. Det är surt men något man får räkna med. Det är inte alltid lätt att lägga ankaret i sidvind så att man kan backa rakt in. Det är bara att ankra om vilket vi gjorde.
En av sakerna som gjorde det skönt att vara i Ermioni var tillgången till nät. Tiden i Ermioni var nämligen inte helt fri från psykiska påfrestningar. Redan för flera veckor sedan har vi försökt att boka hamnplats i Aten eftersom jag ska tala på en konferens för kiropraktorer där. Varenda hamn var helt full och vi kunde inte uppdriva en enda plats på hela fastlandet inom fyra timmars körning från Aten. I Ermioni ringde jag Zea Marina igen och gjorde ett nytt försök. Efter mycket ringande och mailande fram och tillbaka fick vi äntligen en plats men det var några påfrestande dagar.

Från Ermioni fick vi återigen perfekt segelväder så att vi kunde gå österut mot Poros. Jag blir alltid lika betagen när jag ser den staden även om den som så många andra grekiska städer är lite vackrare på avstånd. Förra året låg vi här under en kuling och då är det kanalen söder om staden som gäller. Denna gång skulle det bli bleke och då kan man välja ett av två jobbiga alternativ. I kanalen ligger man perfekt med underbar utsikt utan vågor på vattnet men väl ljudvågor. Här ligger alla barer precis vid kajkanten och spelar enormt högt. Förra året var det ok för då stängde barerna vid midnatt pga corona. I år var det kl sex på morgonen som gällde. Det andra alternativet är norra kajen. Här är tyst och lugnt och inga ljudvågor. Däremot ett enormt svall när högfartskatamaranerna kommer in, Båtarna flyger som vantar. En av båtarna kom in i alldeles för hög fart och fick en reprimand av hamnpolisen på kanal 16 men då hade redan vårt ankare som satt stenhårt flyttat sig en meter. Det är bara att bita i det sura äpplet. Normalt friankrar vi ute i naval bay men det är väl långt utan utombordare och stort behov av saker i land. Här hade vi tillgång till ren bensin så jag tvättade igenom varenda del av utombordaren och efter några timmars arbete fick vi igång den så nu funkar den delen. Nu är det bara lite punktering kvar i dingen men den håller ändå några dagar.

Efter två dagar på nordkajen lämnade vi så och seglade rakt norrut till Salamis där vi lade oss i Perani som visade sig betydligt vackrare än vi någonsin tänkt oss om Salamis. Vattnet var kristallklart och vi såg kättingen på 10 meters djup. Här var vi så långt från charterseglarnas E4 på vägen från Aten till Hydra. Vi låg här två nätter och en kväll kom en tysk långseglare och nästa en fransk. Annat folk såg vi inte till. Utanför såg vi båtarna på Pireus redd.

Förra tisdagen drog vi så över till Zea Marina i Pireus för att vara med på konferensen i Aten. Där låg vi så fram till i söndags.

Snabbt västerut

Plaka Leonidio på Peloponnesos. Seglad distans 112 nm. Totalt i år 275 nm.

Från Sifnos seglade vi söderut mot Milos i en perfekt bris. Vi passerade en liten segelbåt på ankare med hissar i masterna. Utan att ha alldeles för tunna gaster.

Några raukar på Milos


På Milos fick vi en perfekt plats på flytbryggan (Lite sämre visade det sig senare på dagen när två par i en charterbåt kom in vid sidan om vars huvudsakliga syfte tycktes vara att supa). Snabbt insåg vi att det inte var samma Milos som förra året. Det var fullt av turister både på land och i alla charterbåtar. Detta i kombination att det skulle blåsa allt mer de närmaste dagarna gjorde att vi bestämde oss för att dra vidare redan morgonen efter. Det blev middag på land mest för att slippa grannarna. Milos flytbrygga har sedan en månad mooringlinor. Dessvärre har man gjort pilotlinorna för korta så att de rivs av när båtarna ska ut och man inte släpper linan fort nog. Redan hade en tredjedel gått av. Det här blev ett rekordsnabbt besök på denna otroligt vackra ö. Vi får hoppas på ett besök senare i år.

Dagen därpå steg vi upp tidigt för att kunna gå redan när det ljusnade. Kvart över sex var vi fria från kajen och kunde sätta segel. Det var lovat mycket vind så vi tog redan från början in två rev i storen. Ut ur viken, den tidigare calderan, fick vi stötta med motorn. Efter Antimilos blev det 10-15 m/s halvvind och en otrolig fart i båten. Vid ett tillfälle passerade ett fraktfartyg bara en sjömil framför oss och i kombination mellan hög krabb sjö och svallet dök båten så mycket att hälften av styrbords böcker föll ut. Det har aldrig hänt förr.

Frampå eftermiddagen mojnade det och vi bestämde oss för att gå till Plaka Leonidio. Det var lite längre men betydligt mindre vind dagen efter då det skulle blåsa nordligt. Hamnen i Leonidia ligger lite illa till. En pir parallellt med sandstranden längst in i en vik. Det var omöjligt att se den lilla hamnen utifrån och sjön var imponerande hög. Precis inne vid sandstranden svänger man styrbord med tungan rätt i munnen. Vågorna upphörde men absolut inte dyningen. Botten var hård så vi fick ankra om en gång. Dessutom är det 17 meter djupt och mitt i allt löper en gammal mooringkätting. Det blev mycket att hålla i huvudet men efter en halvtimme eller så satt vi fast ordentligt. Då var Port Police redan på plats och ville se både båtpapper och Tepai-kvitto på att vi betalt den grekiska transittaxan. Det blev en rullig natt i hamnen.

På ena sidan stranden och på andra sidan hamnen

Dagen efter tog vi en promenad till staden Leonidio. Den ligger en timmes promenad upp i dalen som är otroligt frodig. Här växer citrus, oliver, fikon och alla grönsaker man hittar på marknaden. Staden är det mesta alpby vi har kommit nära havet. Staden ligger inklämd i en djup ravin med lodräta bergväggar på bägge sidor. Stade har under senare år börjat attrahera bergsklättrare under mottot ”climbe red” vilket inte är svårt att förstå när man ser de röda bergsväggarna. Oss påminde det hela väldigt mycket om Zion Nation Park i USA. Leonidio var en blomstrande stad under antiken men föll senare i glömska. Utan bra hamn blev området isolerat. Den första bryggan för båttransport i modern tid blev klar i början på 1900-talet och vägen först efter andra världskriget. Det betyder att staden under många år varit isolerad och det är också här man talar ”Tsakonika” som ligger någonstans mellan gammalgrekiskan och nygrekiskan. En av de saker som slog oss mest i staden var att alla verkligen kände alla. Det var alltid tid att ta ett lite samtal med sina vänner. Staden var så nära en alpby man kan komma vid havet.

Väl tillbaka i Plaka lade vi oss på stranden och solade och tittade på de stora dyningarna som rullade in. På natten rullade det som vanligt lika mycket igen. Det här är ett ställe man gärna kommer tillbaka till. På alla sätt ett härligt ställe.

Allt blir inte som man tänkt sig

Ormos Faros, Sifnos. Seglad distans 106nm. Totalt i år 175 nm

Turen ut från Astipalaia blev initialt lite skumpig mot vinden men när vi så vek norröver blev det en bra seglats. Efter hand som vi närmade oss Amorgos dog vinden. Vi ankrade upp i viken och gladdes oss åt att slippa slåss om kajplats med charterbåtarna.

Morgonen efter kastade vi dingen i vattnet. Där slet den sig och drev iväg. Jag lyckades dock simma efter den och återbörda den till sin plats. När vi senare skulle in var det plötsligt en massa vatten i dingen och jag visste att ventilen var stängd. Det visade sig att vi fått en 15 cm lång öppning i botten där limningen släppt av tidens tand. Lyckligtvis visade det sig att en affärsägare hade Corona som vi omedelbart inhandlade för att klara turen tillbaka till båten. I land passade vi på att handla, äta och titta lite på folk. Alla bär munskydd, de flesta runt armen och någon enkel myndighetsperson har den om munnen men inte näsan. Det går bra det här.

Tillbaka till dingen utförde vi lite tejpning och kom torrskodda till båten. Det visade sig dock att vi legat så lågt på väg in att vi skrapat botten mot en sten och fått en läcka fören också. Nu saknar vi inte bara utombordare utan även dinge. Allt går att reparera så det fick bli ett senare problem.

Dagen efter gick vi västerut. I början upp mot Schinoussa var det totalt bleke och jag passade på att limma dingen. Plötsligt ropar Marie till och jag vänder mig om och då är havet mörkblått med vita gäss. Lyckligtvis var limningen precis färdig. Upp med seglen, reva storen och så hade vi en bidevind på 12 m/s som efterhand under dagen mojnade ut. Att ta sig från de södra Kykladerna dom mellersta är en grannlaga uppgift. Förra året tog vi turen mellan Paros och Naxos i totalt bleke och ändå blåste det 8 m/s rakt emot. I dag var prognosen på 5-6 och det blåste 12 mellan öarna. Detta är en rejäl vindtunnel och vi förstår varför de professionella skepparna väljer att gå norrut i det extremt grunda och svårnavigerade sundet mellan Paros och Antiparos i stället.

Tanken var att ankra upp i det grunda sundet mellan Antiparos och Dhespotiko. Sundet eller snarare viken för passagen är bara en meter djup användes under antiken av pirater när man lade upp sina båtar för vintern. Nu ett par tusen år senare låg det däremot två superyachts här och hela området såg allmänt tråkigt ut så vi fortsatte mot Sifnos.

På Sifnos bestämde vi att ta första bästa vik och det blev Ormos Faros. Inte det sämsta valet för det är en av de vackraste vikarna vi varit i. En kyrka på var och en av de tre uddarna som omger viken. I den smala inre viken mot byn låg det redan två båtar så vi valde den yttre. Helt fantastiskt. På kvällen satt vi på akterdäck och duschade och då kunde man se hela Vintergatan. Hemma är det för ljust för att alls kunna se den. Vilket privilegium att vara här. Trots att allt inte blev som vi tänkt blev det inte alls illa.

En fjäril i söder

Astipalaia. Seglad distans 34 nm. Totalt i år 69 nm.

Astipalaia är ytterligare en ö som gäckat oss i några år. Lättaste sättet att korsa genom Kykladerna är att följa kusten norrut och sedan korsa snett från norr mot söder eftersom den ihärdiga meltemin blåser på norrifrån. Det betyder att Astipalaia borde ligga sist på rutten när man kommer västerifrån. Just nå råder dock några dagars bleke så vi bestämde oss för att gå söderut och göra några strandhugg på den otroligt ankringsvänliga ön. Astipalaia liknar en fjäril eller allra mest en modern spelkonsoll som jag faktiskt aldrig använt. De antika grekerna tyckte det liknade stjärtfenan på en fisk så till den grad att man trodde att ön var en leopard med fiskstjärt som Poseidon låtit förstena när Jason på skeppet Argo seglade förbi. Under antiken var ön bördig och vattnen runt omkring fulla av fisk. Plinius den äldre hyllade ön för sina musslor och de bästa tvättsvamparna i Medelhavet. Av allt detta finns inget kvar i dag. Ön är karg som ett månlandskap, havet är utfiskat och tvättsvamparna plockar man vid Afrikas kust.
Under medeltiden tillhörde ön först Bysans och sedan Venetien. Under denna tid användes ön till största delen av pirater som drog nytta av det strategiska läget. För att få lite ordning på läget skickade familjen Querini lite soldater till ön och byggde fortet på toppen av vad som i dag är choran. Efter att ha studsat mellan turkar och italienare blev ön så en del av Grekland 1947.

Vi färdades de 32 sjömilen söderut i totalt bleke. Av och till var det så blankt att vi trodde det var dimma föröver. Mitt i bleket dök några delfiner upp en stund. Här i östra Medelhavet stannar de aldrig särskilt länge. Fram på eftermiddagen ankrade vi upp i Maltezana, en av de otaliga vikarna på öns södra sida. Under antiken hette det Analipsi och var öns huvudstad. Av detta finns inget kvar. En bit upp på land ligger flygplatsen vars landningsbana sträcker sig tvärs över hela ön. Antagligen stör den inte så mycket för det kommer bara några flyg i veckan.

Dagen efter drog vi in till huvudorten som enbart kallas choran även om den sträcker sig över hela kullen från Skala ända upp till den egentliga choran. Högst över allt tornar så Querinis fort upp sig. Det såg vackert och inbjudande ut men med sina 34 grader i skuggan orkade vi inte ta oss upp. I stället lade vi oss vid badstranden som också finns inne i hamnviken och där blev vi liggande resten av dagen med var sin god bok. På kvällen föll temperaturen till 30 grader och vi passade på att handla.

Här finns en badstrand i hamnviken med riktigt klart vatten
Hamnen vid solnedgång

Här på ön hittar man inte mycket av utländsk turism utan det mesta handlar om det grekiska storstadsfolket sannolikt mest från Aten. Även om ön är karg är den ändå inte svår att tycka om. Någon gång kanske vi dyker upp igen och då förhoppningsvis i lite kyligare temeratur.

Nu går turen norrut igen.

Nu är vi igång igen!!

Levitha. Seglad distans 35 nm. Totalt i år 35 nm.

Nu har det gått en vecka sedan vi kom till Grekland. Inresan vållade inga som helst problem och ingen från vårt flyg togs ut för provtagning på flygplatsen. Det var munskyddskrav på flygplatsen men när man kom över gatan var det inte lika strängt. Vi övernattade på flygplatsens hotell för att ta morgonflyget (dagens enda flyg kl sju på morgonen) till Leros.

Väl tillbaka på båten såg det ungefär som när vi lämnade plus något extra ton röd sand. Eftersom det blåste 15-19 m/s hela tiden vi klargjorde båten var det lönlöst att försöka få bort all sand. Till gengäld kändes det väldigt behagligt att arbeta i värmen när blåsten fanns där. I tisdags var vi så klara att gå i vattnet och för en månad sedan hade jag bett varvet gå igenom motor och utombordare igen så att allt skulle fungera. Den biten hade man glömt bort så när vi skulle ut var startbatteriet dött. Ytterliga ett förbrukningsbatteri hade också gjort sitt visade det sig. Utombordaren var tvärdöd. Båtens startbatteri fick vi fixat men utombordaren som man nog glömt bort i sin helhet kommer vi inte att få igång i höst för det tar för lång tid att få tag på delar. Kanske köper vi en helt ny i Aten.

När de flesta våndorna var överstökade fick vi en fin läns på 11 nm ner till Lakki som är huvudbyn på Leros. Här fick vi en plats i Leros marina där det är är rent och välstädat och dessutom har man en fantastisk restaurang. Här blev vi ytterligare en dag för att handla och fixa till det sista på båten. Lyckades punktera ena däcket på cykeln också.

I går drog vi så ut på havet med sikte på Levitha. Ön har gäckat oss i tre år nu men nu lyckades det. Ön ligger mitt i det östliga meltemibältet och när det väl börjar blåsa här så fortsätter det i veckovis. Sjökortet varnar också för sundet mellan Leros och Levitha som har mycket hög och krabb sju vid kuling. Ön är egentligen bara en stenhög ute i havet så varför vill man hit? För maten och upplevelsen. Det bor bara en familj på ön, på vintern drar frun och barnen till Pathmos för att gå i skolan medan pappan och farföräldrarna är kvar och sköter ön. Så har man levt i åtta generationer. Huset har generatordriven el och gasspis. Men, man har lagt ut bojar i viken för seglarna och så serverar man mat där allt man äter kommer från ön eller vattnet omkring. Lamm, get fisk och lite grönsaker. Det var verkligen en upplevelse att få äta där, väl värt att vänta några år på. Ficklampa för att se alla småsten på vägen tillbaka är ett måste om man ska klara den turen. Alla barnen hjälper till så gott det går men det måste vara ett ohyggligt slitsamt liv. Här finns varken telefonsignal eller nät. Huset har en hög antenn så att man klarar att ringa.


I dag seglade vi vidare söderut men det får vi återkomma till