I hamn i Skiathos

Skiathos. Seglad distans 31 nm. Totalt 320

Det är inte så att jag slutat skriva men jag hade tappat kabeln till kameran och ville i alla fall ha med några bilder även om det egentligen inte fanns några riktigt bra.

Marie åkte hem i tisdags så trots det ruggigt dåliga vädret var vi tvungna att segla från Orei. Vinden hade i söndags skulle enligt prognoserna vrida en aning mot nord vilket förhoppningsvis skulle ge oss en bra seglats ut. Så snart vi kommit ut ur hamnen vred vinden helt i väst och sen började det vräka ner regn. En bit efter inseglingen till Volosviken kom vågorna mot oss och bröt såklart rejält när de mötte vinden rakt emot. Efter en halvtimme kom dock vinden rakt från öst och det blev till att kryssa i regnet och motströmmen. Nåväl, vi nådde fram innan det blev mörkt.

Fronten vi seglade in i

Land kan precis anas en dryg sjömil bort. Regnet slog ner alla vågor


Mellan skurarna kunde vi njuta av det dramatiska landskapet. Man tänker inte lika mycket på det när solen alltid skiner

På måndagen packade vi det mesta Marie skulle ha med hem och på kvällen gick vi på stans bästa ställe, Marmita (eftersom jag denna måndag inte kunde laga mat med Marmiterna i Helsingborg). Bra är det men dyrt är det absolut inte. Fin kväll.

De sista regnmolnen drar bort

På tisdagen åkte Marie tidigt, tidigt och jag påbörjade arbetet med att nåta om däcket. Vissa ställen har gummimassan börjat släppa och det bildas konstant ett svart klistrigt pulver. Något enkelt arbete är det inte – eller enkelt är det väl men otroligt tidskrävande. Sittbrunnen och en del av däcket blev färdigt men sen tog nåtmassan slut så det får göras nästa år. Mycket av förarbetet är dock klart.

Typisk bild för Skiathos nu. Många affärer har stängt och för var dag blir det bara färre turister på gågatan. De flesta åker hem till helgen

Nu är det lugnet före stormen i hamnen. Jag har ankrat om till det inre hörnet där det enligt hamnmästaren ska vara lite bättre att ligga. I morgon bitti ska det blåsa hårt från sydväst och i den riktningen ligger hamnen helt öppen. Det var SO i går natt och då var vågorna i hamnen inte att leka med. Jag studsade runt i kojen. SW lär vara värre men det är först sent på kvällen som det ska blåsa rejält, då kuling till storm från NW eftersom det just nu bildas ett djupt lågtryck vid Limnos. Det mesta av tiden får jag väl sitta och läsa på fiket mitt emot.

Fiskebåten har börjat lägga till vid hamnen nu när de flesta segelbåtarna är borta. När den kommer in kör den peket över vår bimini. Det är fiskare så dom vet vad dom gör.
Lite snabb försäljning på kajen blir det innan den färska fisken går vidare till restaurangerna. §§

Annonser

Volosviken

Orei, Evia. Seglad distans 37 nm. Totalt 289 nm.

Volosviken är ett ganska bortglömt seglingsområde trots att många båtar passerar. Antagligen för att Volos lär vara en ful och skitig stad och att Sporaderna lockar. Många hyrbåtar utgår från Volos men de flesta drar redan förstadagen ut mot öarna. Denna gång gjorde vi tvärt om. När nordostanvinden ökade drog vi oss inåt mot fastlandet.

Efter Pirgos seglade vi norrut, in i viken, till Amaliapolis som ligger på en udde på Volosvikens västsida. Staden visade sig vara enormt charmig utan eftergifter för turismen. Till skillnad från Pirgos är det uppenbart att här bor folk året om. Vi gick iland med dingen driven av den utombordare vi lånade av Michael och Julia. Den fungerade alldeles utmärkt.  Vi traskade runt lite i byn och dess utkanter och sen tog vi en kaffe på ett av fiken med utsikt över viken och kyrkoön. Vi passade också på att handla lite i de butiker som fanns.

Amaliapolis med Synapsen som enda ankrade båt. Säsongen är snart slut

Gatubild

I onsdags seglade vi så söderut igen mot Orei eftersom det även skulle börja regna och blåsa rejält i viken om än bara en bråkdel av vad det gör ute på öarna. När det regnar som mest kan det vara skönt att ligga vid en kaj så att man kan traska lite mellan skurarna. Seglingen söderut blev till en behaglig slör med mestadels läsning ombord. På väg söderut träffade vi höstens första delfiner som villigt hoppade runt omkring oss. Alltid lika roligt.

Strax efter lunch nådde vi Orei och det var tur eftersom fler än vi tycker att det är en ovanligt väl skyddad hamn. Fram mot kvällen låg det 35 båtar i hamnen och det är vad man klarar av här. Några av de som kom dagen efter fick vända ut igen. Flera av seglarna kände vi sedan tidigare då de var på väg ner i vattnet när vi gick upp i våras. Det flesta här ska lägga upp nu och Dimitrios har en kö på 16 båtar som ska upp så snart det slutar blåsa.

På natten till torsdagen kom vinden och regnet och sen har det fortsatt i tre dagar. I fredags fanns det inte tillräckligt många minuters uppehåll för att vi skulle vilja gå tillbaka till tvätteriet och hämta våra rena kläder. Det fick anstå ytterligare dag. Som vanligt när man ligger i hamn på grund av vädret är den sociala aktiviteten på topp och vi har träffat många trevliga seglare. Så mycket promenader har det inte blivit eftersom regnet varit betydligt mer ihållande än vad som är normalt här. Så dåligt väder i september har man inte upplevt här på många år men generellt tycker de lokala att vädret på höstarna blivit mer instabilt de senaste åren. Tveklöst börjar man allt oftare se förändringar i vädermönstret som man inte varit van vid

Nu börjar det klarna upp vi går tillbaka till Skiathos. Marie skall flyga hem efter bara några korta veckor ombord

En rundtur bland öarna

Pirgos. Seglad distans 44 nm. Totalt 252 nm

Vi stannade kvar på Skiathos under några dagar eftersom det blåste ganska kraftigt på nätterna från väst vilket inte ger möjlighet till ankring på så många platser som är spännande. Skiathos kan vara ganska kul som omväxling. Det var ganska mycket folk på stan nu när badbåtarna ut till vikarna inte seglade på grund av blåsten. Dock tycker de lokala att det börjar bli ganska tomt på folk – och visst, det satt bara folk på kanske 5% av stolarna i restaurangerna. Då undrar vi hur det är i högsäsong. Det måste vara odrägligt att traska runt i denna lilla stad. Vi har lärt oss att säsongen varar mycket kortare här än i Jonien. Den sista september går årets sista flyg tillbaka till Sverige. Engelsmännen stannar två veckor till sedan är det definitivt slut.Marie och Skiathos gamla hamn. Till vänster kyrkoön Skiathos
Två grekiska forntidslämningar. Några pelare och en telefonkiosk
I stadens utkant
Här är man otroligt nära flygplanen. Vid start norrut blir man sandblästrad. All parkering på egen risk här

Vi hann se mycket av de yttre områdena av staden som faktiskt är ganska stor. På vintern bor här bara 4.000 men en genomsnittlig sommardag finns här 70.000. Det behövs naturligtvis många till att serva alla turister. Det ska bli spännande att se hur många fik som faktiskt är öppna om tre veckor.

Outhyrda fordon och tomma gator

Hamnavgiften är som vanligt löjligt låg, 6,50. 3€ om man har grekisk flagg som alla charterbåtar. Hamnkaptenen har inga kort till vatten och el, det måste man hitta på hamnförvaltningens kontor som på sedvanligt grekiskt manér ligger där nästan ingen kan hitta det. I en sidogränd till en matgränd, en liten dörr med minimal skylt och en trappa upp. Ett rum, några pärmar, en telefon och ett kvittoblock. Dataåldern känns avlägsen.


Detta har nog gjorts förr

Efter några dagar mojnade det och vi seglade över till Loutra på Skopelos i lagom vind men ganska gropig sjö på baksidan av lågtrycket. I Loutra hade vi ett mål – att åter få äta hos Agnanti innan säsongen är över. Loutra är en pytteliten by nedanför Glossa som är öns nordliga Chora. Hamnen är gigantisk eftersom färjorna lägger till där. Bryggan för seglare är pytteliten men det finns plats för ankring inne i själva hamnen. Bryggan var dock i stort sett tom så det var inga problem att få plats där. På kvällen tog vi taxin upp till Agnanti som är en av landets bästa tavernor med en meny som skiljer sig från alla andra även om det är grekisk mat. Det visade sig att de stänger för säsongen redan på torsdag då också det mesta av Loutra stänger. Den 15e släcker man ner hamnbyn helt (möjligen med undantag av kyrkan). Vi hann dock njuta av en underbar måltid och en underbar solnedgång över Sporaderna.
Färjan vänder i hamnen Den lilla bryggan i den stora hamnen Hamnen uppifrån Agnanti

I söndags seglade vi så tillbaka till Skiathos, denna gång till en vik på västsidan helt öppen upp ända upp mot Tessaloniki. Här fanns några badare när vi kom men fram mot solnedgång var vi de enda och efter mörkrets inbrott skymtades bara några enstaka lampor på fastlandet. Så nära men ändå så långt borta från all turism.

I går skulle vinden och åskan komma till öarna så vi satte kurs mot Pirgos i Volosviken på fastlandet. I hård nordostlig vid seglade vi snabbt med endast förseglet uppe. Även härifrån sägs Achilles ha avseglat till Troja efter att Odysseus uppmanat honom att delta i kriget. Det finns många som vill suga på de ärofyllda karamellerna. Pirgos är så här i slutet på säsongen rena spökstaden. Mängder av stängda tavernor, några som plockade ur det sista och några pensionärer med lite kaffe. Var tredje taverna var öppen på kvällen men vi såg inga gäster i någon av dem. På våren innan turisterna kommer är det i alla fall full aktivitet. Det känns som om alla bara åker tillbaka till sina hemstäder så snart sista turisten lämnat och tar nya tag nästa år.

I dag kommer vi att segla längre norrut i viken

Skyros

Skiathos stadskaj. Seglad distans 104 nm. Totalt  höst 208 nm

I måndags lämnade vi Steni Vala exakt vid soluppgång. Lite tidigare hade vi vinkat av Julia Too. När vi närmade oss Peristera försvann solen igen bakom berget så vi fick två soluppgångar denna dag. Efter att ha tråcklat oss ut genom den yttre skärgården satte vi av österut mot Skyros. På vägen fick vi dessutom ta oss igenom den väldigt låglänta skärgården vid Skantzoura och gå mellan ön Valaxa och Skyros. Jag hade nog inte vågat mig på det om inte Michael sagt att det var minst 3,2 mellan öarna. Det visade sig senare att alla segelbåtar tog den vägen men det visste inte vi.

Soluppgång Steni Vala

Gattet mellan Skyros och Valaxa. På 10 m djup kunde man se varenda sten. Något av det klaraste vatten vi sett

Hamnen i Linaria visade sig vara lite annorlunda än andra grekiska hamnar. Visserligen kostade det 16€ men då fanns det finna mooringlinor, hjälp att lägga till, bibliotek, datorrum, tvättstuga, duschar och toalett. Dessutom kom hamnfogden direkt med den finaste landgångsplanka vi sett. Han var vänligheten själv och hjälpte oss med allt vi behövde. Biblioteket fanns på hamnplan i fina hyllor indelade efter språk. Det var bara att ta några böcker och lämna några man redan läst. På dörren till duschen stod det att det var discodusch efter kl 20. Vi fattade inte vad det betyder men precis kl 20 slocknade den vanliga radiokanalen och det kritvita ljuset försvann och ersattes av discokulans kulörta fläckar på väggar och golv. Despacito spelades på max och jag upptäckte att jag stod och dansade i duschen.
Bokhyllorna på kajen och en del av landgången vi lånat Linaria. så våldsamt stort är det inte  När färjan kom in fick vi alla tomtebloss av caféägaren. Så vinkade vi med dem medan Wagner spelades högt så att alla på däck vinkade. Bra marknadsföring.

Inte bara duscharna var moderna utan hela hamnen. Det gjordes mycket för att locka hit fler seglare och turister. Mängden fisk i det blåa ljuset var nästan overkligt.

I tisdags hyrde vi bil och körde runt ön. Eller kanske öarna?  Ön är delad i två av ett låglänt område på bara någon meter över havet. Den södra delen är helt torr och stenig och den norra är lummigt grön. Vi började på den södra delen och körde upp till Ari som är en högplatå med en av Europas få bestånd av vilda hästar, en ponnyart avlägset besläktad med shetlandsponnyn. I den rejäla värmen såg vi inga hästar men när vi tittade närmare efter upptäckte vi en get i skuggan av nästan vartenda träd. Efter Ari fortsatte vi till vägen tog slut, ett kanske lite överilat tilltag eftersom den sista kilometern var väldigt brant utför en klippa ner till en väderstation. Inger särskilt att se där. När vi så kom tillbaka till det låglänta som delar ön såg vi plötsligt en hel drös av hästar.
På sydsidan i vår något blodfattiga bil som vi hyrt av Anemos Sista biten mot havet

Efter sydsidan åkte vi till huvudortens sjösida, Molos. Lågländ terräng med utspridda små hotell och studios. Området liknade mest av allt Skagen. Härifrån avseglade Achilles till kriget i Troja. Odysseus tittade förbi på vägen dit och övertalade sin rival att åka dit väl medveten om hans förväntade öde. För att få lite rättvisa på slutet tog det så Odysseus tio år att komma hem till Ithaka. Ute på udden tittade vi också på kyrkorna, uthuggna direkt ur stenen.

Efter udden tog vi nordsidan och den vackra skogen. Av och till är vägen så smal här att man undrar om det verkligen är en huvudväg eller om man hamnat fel. På hela dagen mötte vi tre bilar. Det är totalt öde de flesta ställen och enligt en servitris berodde det på ”krisen”. Det betyder antingen att de har mest grekiska turister här eller att östeuropéer har mindre pengar. Skyros har nog aldrig varit stort bland skandinaver

Huvudväg?

Dagen avslutades med en tur upp till Choran som var ganska annorlunda från andra vi sett. Här fanns knappt några affärer, inga torg och inga öppna café. Vi hittade ett men de serverade bara grekiskt kaffe. Högst upp låg ett venetiansk fort som under åren förvandlats till ett kloster. Vi tröttnade ganska fort på detta gytter av trappor med enbart stängda dörrar, handlade på öns enda stora affär och åkte tillbaka till Linaria.
Man på åsna på väg mot choran, 2017 Klostret 
Rejäla druvor växte det i choran i alla fall

Molos uppe från byn. Kyrkorna längst ut på udden

Det var meningen att vi skulle stanna ytterligare några dagar men när vi vaknade hade prognosen ändrats så att det skulle bli väldigt skvalpigt i hamnen på torsdagen så vi bestämde oss för att gå. Resten av byn får vi se vid ett annat tillfälle. Tillbaka till Skiathos växlade vinden så att vi fick allt från slör till kryss och däremellan stiltje. Mer om Skiathos senare.

Höstsegling – nej, vi hade inte försvunnit

Steni Vala, Alonnisos. Seglad distans 104 nm.

Nu har vi varit ute en vecka och det är dags att skriva några rader. Den första veckan har vi haft mycket att göra praktiskt och dessutom varit väldigt sociala. Nu försöker vi gottgöra  dem som läser denna blog med lite extra bilder. Vi avslutade heller inte våren ordentligt men det får vi återkomma till.

Vi kom ner förra måndagen från 15 grader småregn i Sverige till 37 grader och sol i Grekland. Vi var lite oroliga att SAS skulle strejka men allt gick bra och vår hyrbil stod klar på flygplatsen. Resan från Aten till Orei på Evia tar 3,5 timmar. Den första halvan på motorväg till Chalkida tar en kapp timme och sen är det 100 km kvar på norra delen av ön som tar resterande 2,5.

Vi hann in i varvet och fixade det mesta på båten inför sjösättning på tisdagen som var lite svalare. Eftersom vi inte ska var ute så länge blev det inga större förberedelser. När vi kommit i vattnet blåste det ganska mycket sidvind så vi lade oss långsides på piren några timmar. Där fanns också svenska Aquila som var på väg upp på land. De har också seglat från Preveza i våras. Under kvällen mojnade det och vi kunde backa in på traditionellt medelhavsvis.

En sedvanligt risig trottoar i Orei

Slaktaren i Orei. Inga köttbitar framme, men väl en handskriven prislista längst i i lokalen. Det var bara att peka på sig själv och beställa. Han tog fram två olika bitar var gång så kunde vi välja. Fantastisk kvalitet men det att inte kunna se hade inte funkat i Sverige.

I torsdags kändes båten klar för avgång och vi gick för motor i motvind mot Milina i det sydöstra hörnet av Volosviken. Oavsett åt vilket håll vi gick var det rakt emot hela tiden, mot slutet 9 m/s. Söder om Milina i en vik skyddad av ön Alatas kastade vi så ankare. Några enstaka ljus på land och några ankarlanternor från båtar var allt vi såg så det blev en perfekt första natt ute med goda möjligheter att titta på Vintergatan.

Ormos Vathoudi i Volosviken

På fredagen kom ett mail från Michael och Julia på Julia Too att Michael var bättre i sin rygg och gärna ville att vi mötte upp dem på Alonnisos. Tidigare var han så dålig att han inte kunde gå och trodde sig bli tvungen att be Dimitrios på varvet komma och hämta båten. Även om vi nu var längst inne i Volosviken satte vi full fart ut mot öarna. Det var bara 11 nm fågelvägen till Skiathos men blev till sist 38 nm eftersom vi ännu inte lärt oss flyga. Det blev en perfekt segling, initialt med kryss men senare halvvind och slör.
Vi ankrade som vanligt söder om staden och tog oss in till stranden. Återigen dog vår utombordare även om Dimitros försäkrat oss att den nu var i fint skick. Ingen höjdare och jag var ganska sur. Skiathos stad kändes inte lika gästvänlig som i våras men jag misstänker att man börjar tröttna på turister så här i slutet av säsongen.

På lördagen seglade vi i en perfekt bris österut mot Steni Vala på Alonnisos. Från Skopelos kom en hel armada med hyrbåtar för motor på högsta varv medan vi i den perfekta halvvinden seglade förbi hela gruppen. Man undrar ju varför folk hyr en segelbåt. Strax efter lunch blev vi mottagna av Michael och Julia som hållit en plats åt os på den lilla kajen. Det blev ett kärt återseende och vi satt tillsammans hela eftermiddagen på Kostas fik, gick och badade och mot kvällen tog vi en taxi upp till öns Chora – gamla staden för att äta. Vi hade så kul att det blev mycket, mycket sent
Steni Vala

Med Michael och Julia i Choran

Mysig turistaverna i gamla staden. Vi gick i stället till en landsväg ut från en sidogata och där låg öns bästa restaurang i stort sett omöjlig att hitta utan förkunskap.

Dagen efter traskade vi alla upp till Kostas vid tiotiden och där fortsatte vi att prata till fyra. Sen blev det bad och åter gemensam middag. Det är länge sedan vi pratat så länge med andra seglare men vi har mycket gemensamt. Under måndagen segade de så tillbaka till Orei för att lägga upp båten på land. Vi seglade vidare mot Skyros men er om det i nästa blog.
Den lilla hamnen i Steni Vala. Till vänster Kostas fik.

Med Dough, Michael och Julia. Dough bor här hela året, är pensionerad ambulansförare som hjälper till frivilligt på ön när det behövs sjuktransport. I vintras kom det två meter snö i Steni Vali. Alla var insnöade och saknade mat. När taket rasade in på för vintern stängda affären kos Kostas traskade byborna dit och hämtade burkmat och skrev ner på en lapp vad man tagit.
Ovanför hans huvud hänger några flygplan av ölburkar. om har han byggt och sålt ritning och prototyp till Red Bull så nu får han bara göra och ge bort. Dom glisslar lite och ska så vara för set håller myggen borta.
Julia Too lämnar i soluppgång

Vi limmade på Limnos och sedan lämnade vi Lemnos.

Mer hoppor än gräs.

Agios Efstratios. Seglad distans 113 nm. Totalt 802 nm

I tisdags lämnade vi Thassos i gryningen för att ta oss söderut till Limnos eller Lemnos som det verkar skrivas varannan gång på både kartor och broschyrer. Andra bokstaven är ett H i det grekiska alfabetet och uttalet ligger mellan våra i och e. Det första man lägger märke till när man närmar sig ön är att den är ljusgrön och den till skillnad från Thassos, i stort sett saknar träd. Öns huvudstad Myrina ligger mellan två strandremsor vid foten av en hög klippa mot havet krönt av ett ottomanskt fort. På den norra stranden låg den tidiga staden och här ser man tydligt Genuas avtryck på arkitekturen medan den södra sidan anlagts av turkarna och har mer klassisk egeisk arkitektur. Mellan stadsdelarna vindlar sig en massa små gränder och en av de vackraste shoppinggator vi sett helt övertäckt av grönska. Trots fina stränder, en vacker stad och flygplats har ön dock inte lyckats etablera någon större turistindustri. Skönt för oss, trist för befolkningen. Den militära närvaron är dock påtaglig med bara 30 nm till närmaste turkiska ö. Nu finns 10000 soldater och ett tiotal större militära fartyg stationerade på ön. De provocerande turkiska överflygningarna är många och spänningen märks under den lugna ytan.
Militärfartyg i Limnos
Gågatan

Vi hade inte förväntat oss att se särskilt många båtar i hamnen eftersom ön ligger ganska off men det fanns faktiskt bara plats för två båtar till vid kajen när vi kom in. Markant var att de flesta här var långseglare på ett annat sätt än de man möter längre söderut. Vi fick för fösta gången i vår prata svenska när Konstantia lade sig vid sidan om oss. Här mötte vi också norrmannen Jan från Astra of Hamble som vi träffat regelbundet sedan Chalkis. När vi kom in såg torget vid hamnen ut som om det hämtats ur en film med John Wayne. Inte ett öga i sikte. Det ändrade sig dock framåt kvällen när torget långsamt fylldes med folk.

Vi promenerade upp till fortet där man kunde se ner över staden och de mjuka vackra kullarna runt omkring. Samtidigt var det spännande att få en inblick i öns historia. Här hittar man Europas första stadscivilisation från 5000 f.kr och sedan genom årtusenden fram till Turkiet som ägde ön från 1479 till 1912.  Limnos ligger ju strategiskt halvvägs upp mot Bosporen. Mot kvällen gick vi ner för att ta en sundowner på den nordvästra stranden.
Norrut
Hamnen och den södra delen av Myrina

Dagen efter tog vi en cykeltur upp över kullarna för att se en varm källa och lite väderkvarnar. Det är inte särskilt trafikerat på ön så det blev en behaglig cykeltur – i alla fall i början. Efter källan gick något sönder i min bakväxel och hjulet låste sig helt. Vi traskade tillbaka till en mack vi hade sett och där hjälpte en bilmekaniker mig med att koppla bort växeln och få hjulet att rulla. Allt väl igen förutom att den nu var låst i högsta växeln och svårligen kunde cyklas upp för backar så vi vände tillbaka mot staden. Så snart vi passerat stadsskylten punkterade mitt bakdäck och sedan vara det bara till att gå igen. Lite udda cykeltur men vi hann ändå uppleva hur vacker ön är. På kvällen traskade vi åter ner till nordvästra stranden för att se solnedgången.
Cykling bland vackra kullarReparation i lika vacker omgivning
Solnedgång över Athos

I torsdags gick vi runt lite och tittade på affärerna och sedan kastade vi loss för att segla till den stora viken i mitten av ön. Viken delar ön där den västra delen är högre och torrare och den östra är mer låglänt och frodigare. Här är i stort sett allt uppodlat med spannmål, frukt och vin. Däremot bor det endast ett fåtal människor på denna östra sidan. I byn Moudros ligger en stor militärförläggning och här finns även några större militära båtar. Det är dock ingenting i jämförelse med de 500 båtar som ankrade upp i viken inför det katastrofala slaget vid Gallipoli under första världskriget. I dag är denna vik något av det tystaste vi varit med om. Förutom en enstaka landning på flygplatsen och några getters bjällror vid solnedgång hörde vi inte ett ljud. En av de få helt tysta ankringar vi varit med om. Vind eller vågor fanns det inte heller något av.
Ankring i det tysta Nisos Kombi

Fredag lämnade vi denna fridfulla plats och seglade söderut mot Agios Efstratios i lätta vindar. Ai Strati som lokalbefolkningen kallar den lilla ön har bara 300 invånare, alla boende i fiskeläget. Under åren 1928-68 användes ön som deportation för politiska fångar. Som mest bodde det 4000 fångar och fångvaktare på ön separerat från lokalbefolkningen. 1968 totalförstördes i stort sett alla husen utom några enstaka vid hamnen i en stor jordbävning. Militärjuntan förbjöd sedan återuppbyggnad på stadens ursprungliga plats utan förvisade alla ner till hamnen där byn i dag ligger.

Vi brukar vara ganska väl förberedda när vi kommer in en hamn men denna gång var det en överraskning att komma innanför piren. Inget såg ut som varken hamnguiden eller sjökortet som är uppdaterat för 2017. Det tog ganska lång tid innan vi förstod vad som nu var gästbryggan, i inseglingen till fiskehamnen. Att vi valt rätt blev vi dock på det klara när det mot kvällningen kom in en stor färja som precis fick plats i ytterhamnen. Tur vi inte lagt oss där. I fiskehamnen finns det vatten men inte på gästbryggan så jag frågade en fiskare om jag fick köpa lite vatten. Köpa sa han, varför skulle jag ta betalt? För att jag misstänker att vatten är en bristvara och ganska dyrt svarade jag. Då blev han ganska rörd över att jag som turist faktiskt tänkte på de lokala levnadsvillkoren för det är det inte många turister som gör. Vi fick i alla fall fyllt upp båtens vattentank och så tog jag i alla fall med två öl som tack. Inte tal om svarade fiskaren men vi gör så här att jag tar ölen och du får en påse nyfångad fisk. Inget dåligt byte.
På vår rutt kan man se att det inte är mycket som överensstämmer med verkligheten. Den lilla kroken på slutet berodde på att vi först lade oss på utsidan av piren
Den lilla färjan i hamnen. Den stora lade sig ännu längre ut

När vi traskade runt i byn och omgivningarna noterade vi att gräset redan var helt utbränt men att allt vi gick på kryllade av gräshoppor. Om det är vanligt eller inte fick vi inget svar på. Byn har inte mycket till affärer men det kan man väl inte heller förvänta sig. För att hjälpa lite på öns ekonomi tog vi var sin öl på den lokala tavernan.

Agios Efstratios har gjorts till Greklands första ”gröna ö” där all energi skall vara förnybar. Hur det ska fungera ihop med turism där man hyr ut motorcyklar till turister är svårt att förstå. Ön har för övrigt bara en asfalterad väg som är 3 km lång från byn upp till kyrkan i den gamla staden.