För lite drygt 100 år sedan skev W.C. Handy in den frasen i en blueslåt. På svenska bäst översatt att man glidit av räkmackan. Tillsammans med bluesmusiken beskriver det väl hur det känns att bli av med det man egentligen aldrig behövt kämpa för. Turismen i Kykladerna har gått som på räls de senaste åren och att vara charterskeppare här så nära lyx man kan komma i den branschen. 2020 dog den drömmen. Från att normalt börja säsongen i maj kom den för vissa igång i slutet på augusti, för flesta inte alls. Barer håller helt stängt, hotell rustades aldrig upp för att öppna. På väg hit mot Syros passerade vi många båtar på redden som väntar på order och två av världens största segelfartyg, Royal Clipper och Flying Star som ligger ankrade är bra bit ut.
Inseglingen till viken. I bakgrunden ett handelsfartyg på redden
Finikas på Syros räknas som en av de säkraste hamnarna vid en meltemi och samtidigt den enda hamnen i Kykladerna där det finns ett normalt liv på vintern. Här finns en del charterskeppare som jag har haft tid att prata med. Det är ett tufft liv i år. Säsongen kom igång för en månad sedan och nu är den slut. Pengarna ska man leva på hela vintern samtidigt som båten måste hållas i ship shape till nästa år som ingen vet hur den säsongen kommer att arta sig. Grannskepparen har inte råd att bo i land och här i hamnen är det fullt. Hamnen i Ermoupolis saknar el och vatten men är gratis. Han hoppas fortfarande på att någon båt i inre hamnen ska lämna.
Hundra år före W.C. Handy skrev sin låt hade ön sin riktiga storhetsperiod när flyktingarna kom från Smyrna. Precis som på Lesbos byggde dessa upp ett enormt handelsimperium som gav rikedom till ön. Den räkmackan försvann i början på 1900-talet när tyskarna inledde sin ockupation.
Kyrkan i Ermoupolis är den största i Kykladerna. Den är byggd av flyktingarna från Smyra i tacksamhet över att blivit så väl mottagna.
Syros har få turister och kommer att klara detta år skapligt, till de flesta andra öarna i Kykladerna har bluesen kommit.
Synapsens blog 