Det här hände redan i maj men jag har varit för lat för att skriva. Nu är vi åter på väg till båten och jag vill summera upp våren så att vi kan börja på ny kula i höst.
Detta skrivs medan elden rasar på Evia längs den väg vi måste ta för att komma till båten. Den delen återkommer jag till.
Efter att Marie och jag kommit tillbaka från Malaga stannade vi kvar en natt extra på Zea Marina då det fanns en hel del att göra ombord. Bland annat hade en Whale-koppling till varmvattensberedaren sprungit läck. Det finns alltid nåt att göra.
På onsdagen seglade vi dock söderut mot Kea. En bit ut kom så Wally 38an Barong D tuffande om oss om lä. Den har en 355 hk motor så det var inte så svårt. Strax efter de passerat oss gick de upp i vind för att sätta segel. Hade det inte mojnat just då hade vi seglat in i dem. Tydligen krävs inget sjömanskap om man har tillräckligt stor båt.
Omkring Sounion mojnade vinden och vi kunde i lugn och ro titta på detta vackra tempel som alla sjöfarare stannade upp vid i antiken. Från Sounion kunde man se den gyllene Pallas Athena glänsa i solen på Parthenon.
Efter udden återkom vinden och vi hade en fin seglats till Kea där vi tänkt droppa ankaret. Det visade sig dock svårare än tänkt och vi fick ankra om fyra gånger innan vi kom igenom gräset och fick fäste i leran.
Efter vi fått fäste kunde vi njuta utsikten
Vyn från Kea mot Sounion i horisonten blir jag aldrig trött på.Tredje gången här.
På torsdagen var det så dags att segla norrut igen, denna gång öster om Attika. Vi ställde in siktet på skärgården omkring Nisos Megalo och ankrade slutligen i en vik på Xero. Det bor inga människor i hela denna skärgård, vattnet är turkost och det är helt underbart här. Fram mot kvällen var vi fyra båtar. I land kom vi aldrig utan nöjde oss med den fina viken och den fina utsikten.
Dagen efter drog vi oss ytterligare några sjömil norrut, nu till Voufalo som är en väl skyddad vik med några enstaka hus och två tavernor. Den ena hade en stor skylt ute att man hade washing machine så vi satte strax dingen i vattnet och lämnade in lite kläder till tvätt medan vi själva fick en eftermiddagsfika. Torkning fick vi fixa själva ombord och det gick ju alldeles utmärkt i solen och vinden. Vi sidan om oss låg två fransmän från Bretagne. På den ena, en äldre kutter, var skepparen mycket noga. Den franska flaggan fick sitta kvar i häcken medan Bretagnes togs ner för kvällen och kom sedan inte upp igen förrän skeppet var klart om morgonen.
Hade inte maten börjat sina hade vi säkert varit kvar i Voufalo någon eller några dagar till. Karavos är närmaste by så det var dit vi begav oss. Eller, Karavos är egentligen bara en hamn och några hus. Själva byn heter Aliverion och ligger några kilometer bort. Hamnen här i Karavos är riktigt stor men den är full av gamla mooringkättingar, och några utspridda fiskebåtar så det finns egentligen bara plats till tre båtar långsides i hela hamnen. Piren har massor av el och vattenskåp men dessa är – inte helt ovanligt – ännu inte inkopplade (det var de inte heller för två år sedan). Ett sånt otroligt spill på vad som kunnat vara en fin hamn men det finns nog helt enkelt inte underlag för en hamn här. De flesta båtar som kommer in är på väg till eller från Sporaderna, få är här för att segla i detta område vilket faktiskt är synd för det är ett härligt område.
Jag vet att man inte ska ha förutfattade meningar men denna båt dömde jag ut som ett flytande vrak. Det var den enda båten som var ute och seglade under helgen.
Till Aliverion tog vi cyklarna några gången och så en promenad över bergen bakom hamnen. Vi hade tänkt oss lite fin utsikt där uppifrån men det var hela tiden tät sly från vägen ner mot branten över hamnen. Vi hann också med en lång cykeltur norrut längs vattnet på den många ställen ganska risiga landsvägen.
I Aliverion fick vi också tag på en ny fenderplanka efter den som knäcktes på Tinos. Det var stor upplevelse att köpa planka. Virkesaffären var ett hål i väggen där det satt en 90+årig man. När vi kom in ledde han oss till affären vid sidan om där köpet gjordes upp med hjälp av en yngre man som kunde lite engelska. Vi fick betala för en full längd på 4m, totalt 7€. Sedan tillbaka till hålet i väggen där mannen försökte mäta med en knäckt tumstock och sedan kapa med en rostig japansåg. Det blev inte bra och inte rätt men vi fick en planka som var lite för lång så den fick jag själv fixa till i hamnen.
Efter några underbara dagar i Karavos drog vi så vidare mot Chalki som är huvudorten på Evia. Har fick vi som tidigare en plats i den privata segelklubben eftersom alla båtar ännu inte hunnit sjösättas. Chalki är Greklands tionde största stad och Evia är landets näst största ö. Mer om Chalki senare.
Marinan i Chalki
Synapsens blog 