En veckas segling med Pehr

Skiathos. Seglad distans 91 nm. Totalt 411 nm.

I onsdags dök Pehr upp i Skiathos i gryningen med ett flyg från Frankfurt. För ovanlighetens skulle fanns det ingen nordlig vind i sikte så vi drog i stort sett direkt mot Kiri Panagia, Sporadernas nordöstliga utpost. Det finns två öar till men dessa ligger i Zon A i den marina nationalparken här och får inte beträdas. På Kiri Panagia är det tillåtet att både ankra och gå iland även om denna ö ligger inom parkområdet. Fiske är inte tillåtet. På den norra sidan ligger en väldigt fin ankringsvik som vi aldrig haft möjlighet övernatta i eftersom det är omöjligt att ta sig in eller ut om det blåser hårt från nord/nordost. Nu var läget där och vi ankrade upp i den sydligaste viken tillsammans med en fransk båt. Viken ligger helt instängd och det känns som att ligga en lite skogssjö i Sverige. Eftersom det inte finns några hus i viken eller någon stad i närheten är detta det perfekta stället att titta på stjärnor. När vi så skulle lägga oss hörde vi en delfin flåsa runt i viken. Såg den gjorde vi inte i det kompakta mörkret.
På väg skymtade vi Athos 70 nm bort (strax t h om vantet). En otroligt klar dag
Inseglingen. Där det är som smalast är djupet bara 6 m vilket är anledningen till att det bryter så våldsamt här. Som att ankra i en lite sjö.
Kväll i viken

På torsdagen seglade vi söderut och ankrade för lunch i en vik på öns sydsida. Här har Marie och jag ankrat tidigare och då fick vi sett en av nationalparkens attraktioner, munksälen. Denna gång såg vi inga djur alla.
Efter lunch tog vi oss ytterligare söderut till Steni Vala på Alonnisos. Sailing Holidays hade natten innan besökt byn för sista gången i år. Kostas som äger caféet höll på att packa ihop allt men lovade att stanna kvar så länge vi var där. Sen kom det i alla fall tre båtar till så det blev lite fart på årets sista dag där. Restaurangerna hade redan packat ihop för denna gång. Lite vemodig stämning är det när en turistsäsong är över. Nu väntar en kall vinter här utan särskilt mycket möjligheter till försörjning. Kostas har det lite bättre för han äger även öns enda öppna vinterhotel där flygbåtens besättning övernattar. På vinterhalvåret är båtarnas tidtabell den omvända. Då går båten tidigt på morgonen från ön till Volos så att folk kan arbeta där och komma tillbaka med kvällsfärjan. På sommaren är det tvärt om då jobben finns på öarna.

Fridfullt hos Costas i Steni Vala

I fredags spenderade vi förmiddagen med en bok och en kopp kaffe och senare på dagen seglade vi i stilla mak till Patitiri som är Alonnisos hamn och större samhälle. Här var vi också tämligen ensamma. Vi traskade en lång runda och tittade på alla som arbetar hårt med att stänga för säsongen.
Patitiri Vinrankor kan användas till mycket. På kaj. Barerna stänger och några tak sågas ner. Det ser ut som en Märklinstad

Nästa morgon kom en 42 fots katamaran in i hamnen. Det blåste en hel del och vi kunde se skräcken i ögonen på besättningen. De hade gjort ett misslyckat försök att backa in och nu kretsade de runt i hamnen och var gång de var på rätt ställe att lägga ankare hade de nosen åt fel håll. Som tur var hade vi lagt ytterligare en lina på vår styrbordssida på grund av blåsten så att de inte kunde komma in där. Till sist åkte ankaret i, i 45 grader till riktningen och så backade de in och kastade linan till läskrovet. Jag pekade på det andra med det förstod de inte. Det slutade med att de drev sidlänges in i kajen med en träfiskebåt som fender. Då kom stadens fiskare och jag lämnade. Till sist lade de sig långsides och körde rakt in och hamrade fören in i stenkajen. Jag tror att det var några från Krim som säkert kunde segla eftersom de varit ute på natten i ganska hård vind, men som säkert aldrig hade ankrat sig in i en hamn. Det finns ju knappt andra ställen än i Grekland. Efter frukost i land och lite handlande lämnade de hamnen igen och lugnet infann sig åter.

Fiskebåten till höger som användes som fender.

Resultatet av snedankringen

En stund senare kom den stora katamaranen och vi tittade på när erfaret och mindre erfaret folk skulle backa in sina ekipage i färjan. Allt ackompanjerades av två kvinnor som skulle frälsa både passagerare och besättning. De fortsatte att ropa ut sitt budskap långt efter att färjan lagt ut. Vi sökte oss snabbt ner till vår båt och lade ut med kurs Skopelos. Efter en stund med motor passade vi på att duscha till havs. För egen del blev det en av mina kortvarigaste känslor av renhet. En stund senare på kryss tog vi in en gigantisk våg över båten och jag var indränkt i saltvatten. Det kommer väldigt mycket oregelbunden sjö här eftersom öarna ligger i 90 graders vinkel som en stor tratt mot vinden. Längst i söder i det smala gattet ligger dessutom två öar. Små men ändå mer än 200 m höga. Vågorna studsar runt överallt här.

Predikan in i det sista

Inne i Skopelos låg Sailing Holiday och i stort sett alla andra båtar som finns kvar här ute. Det blev lite trångt men plats åt alla. Vi traskade runt bland alla stängda ställen och fortsatt upp bland trapporna i byn. Ganska mysig stad som Marie och jag missade charmen av fullständigt. På kvällen var det musik i enda öppna baren och det lät ju lovande. Det var dock så högt att vi tyckte vi hörde tillräckligt bra inne i båten. Problemet var att denna ljudliga trubadur inte slutade med sin grekiskt/turkiskt/arabiska musik (jag kan inte höra skillnad men att föreslå någon här att det skulle kunna vara turkiskt hade inte setts med blida ögon) utan fortsatte till efter fyra på natten. Inte ens mina öronproppar kunde hålla eländet ute.

Skopelos
Pehr poserar framför Chorans äldsta kyrka Det är i alla fall inte tillåtet att kasta skräp här. Blomsteraffär
Rådhuskatt

Efter en ganska sömnlös natt var det dags att segla tillbaka till Skiathos. Det blev en underbar segling med vind från alla riktningar eftersom vi först seglade åt nordost och sedan medurs tills vi kom mot nordväst. Sista biten över sundet till Skiathos hade vi kryss och det var svinkallt men lagom mycket vind.
Jannis, vår hamnfogde, hade packat in de flesta elstolpar när vi kom

På söndagen hade vi blivit inbjudna till sista kvällen på Marmita. Det skulle inte finnas alla rätter men han ville inte ha betalt. Det blev en härlig kväll med alldeles för mycket mat och så lade vi en slant till servitrisen som ska avluta sina studier som mikrobiolog i år. Hon är villig att söka jobb var som helst i Europa. Hon var trött på Grekland. Vi kom ganska tidigt men alla andra kom prick nio och det blev livat. Efter maten gick vi en promenad i gamla stan och njöt den härliga kvällen.

På måndagen gick vi en lång promenad till udden söder om stan. Där skulle jag ta en bild på oss när vi satt på klippan men när jag så skulle resa mig upp åkte min mobil ner i en skreva i klippan. Efter lite fundering och en lunch bestämde vi oss för att gå tillbaka med ficklampa och en lång gripklo. Vi lyckades faktiskt lokalisera mobilen halvt nere i vattnet. Med gripklon fick vi ut den utan bekymmer. Själva mobilen är tvärdöd av saltvattnet men vi lyckade rädda simkortet så nu har jag det i en gammal mobil som fanns ombord.

Den låg en halvmeter in, längst nere vid vattnet

På kvällen gick vi åter ut men maten kunde såklart inte mätas med den på Marmita. Tidigt tisdag morgon tog Pehr så en taxi till flygplatsen för att åka hem igen

Det blev mycket text

Annons