Höstsegling – nej, vi hade inte försvunnit

Steni Vala, Alonnisos. Seglad distans 104 nm.

Nu har vi varit ute en vecka och det är dags att skriva några rader. Den första veckan har vi haft mycket att göra praktiskt och dessutom varit väldigt sociala. Nu försöker vi gottgöra  dem som läser denna blog med lite extra bilder. Vi avslutade heller inte våren ordentligt men det får vi återkomma till.

Vi kom ner förra måndagen från 15 grader småregn i Sverige till 37 grader och sol i Grekland. Vi var lite oroliga att SAS skulle strejka men allt gick bra och vår hyrbil stod klar på flygplatsen. Resan från Aten till Orei på Evia tar 3,5 timmar. Den första halvan på motorväg till Chalkida tar en kapp timme och sen är det 100 km kvar på norra delen av ön som tar resterande 2,5.

Vi hann in i varvet och fixade det mesta på båten inför sjösättning på tisdagen som var lite svalare. Eftersom vi inte ska var ute så länge blev det inga större förberedelser. När vi kommit i vattnet blåste det ganska mycket sidvind så vi lade oss långsides på piren några timmar. Där fanns också svenska Aquila som var på väg upp på land. De har också seglat från Preveza i våras. Under kvällen mojnade det och vi kunde backa in på traditionellt medelhavsvis.

En sedvanligt risig trottoar i Orei

Slaktaren i Orei. Inga köttbitar framme, men väl en handskriven prislista längst i i lokalen. Det var bara att peka på sig själv och beställa. Han tog fram två olika bitar var gång så kunde vi välja. Fantastisk kvalitet men det att inte kunna se hade inte funkat i Sverige.

I torsdags kändes båten klar för avgång och vi gick för motor i motvind mot Milina i det sydöstra hörnet av Volosviken. Oavsett åt vilket håll vi gick var det rakt emot hela tiden, mot slutet 9 m/s. Söder om Milina i en vik skyddad av ön Alatas kastade vi så ankare. Några enstaka ljus på land och några ankarlanternor från båtar var allt vi såg så det blev en perfekt första natt ute med goda möjligheter att titta på Vintergatan.

Ormos Vathoudi i Volosviken

På fredagen kom ett mail från Michael och Julia på Julia Too att Michael var bättre i sin rygg och gärna ville att vi mötte upp dem på Alonnisos. Tidigare var han så dålig att han inte kunde gå och trodde sig bli tvungen att be Dimitrios på varvet komma och hämta båten. Även om vi nu var längst inne i Volosviken satte vi full fart ut mot öarna. Det var bara 11 nm fågelvägen till Skiathos men blev till sist 38 nm eftersom vi ännu inte lärt oss flyga. Det blev en perfekt segling, initialt med kryss men senare halvvind och slör.
Vi ankrade som vanligt söder om staden och tog oss in till stranden. Återigen dog vår utombordare även om Dimitros försäkrat oss att den nu var i fint skick. Ingen höjdare och jag var ganska sur. Skiathos stad kändes inte lika gästvänlig som i våras men jag misstänker att man börjar tröttna på turister så här i slutet av säsongen.

På lördagen seglade vi i en perfekt bris österut mot Steni Vala på Alonnisos. Från Skopelos kom en hel armada med hyrbåtar för motor på högsta varv medan vi i den perfekta halvvinden seglade förbi hela gruppen. Man undrar ju varför folk hyr en segelbåt. Strax efter lunch blev vi mottagna av Michael och Julia som hållit en plats åt os på den lilla kajen. Det blev ett kärt återseende och vi satt tillsammans hela eftermiddagen på Kostas fik, gick och badade och mot kvällen tog vi en taxi upp till öns Chora – gamla staden för att äta. Vi hade så kul att det blev mycket, mycket sent
Steni Vala

Med Michael och Julia i Choran

Mysig turistaverna i gamla staden. Vi gick i stället till en landsväg ut från en sidogata och där låg öns bästa restaurang i stort sett omöjlig att hitta utan förkunskap.

Dagen efter traskade vi alla upp till Kostas vid tiotiden och där fortsatte vi att prata till fyra. Sen blev det bad och åter gemensam middag. Det är länge sedan vi pratat så länge med andra seglare men vi har mycket gemensamt. Under måndagen segade de så tillbaka till Orei för att lägga upp båten på land. Vi seglade vidare mot Skyros men er om det i nästa blog.
Den lilla hamnen i Steni Vala. Till vänster Kostas fik.

Med Dough, Michael och Julia. Dough bor här hela året, är pensionerad ambulansförare som hjälper till frivilligt på ön när det behövs sjuktransport. I vintras kom det två meter snö i Steni Vali. Alla var insnöade och saknade mat. När taket rasade in på för vintern stängda affären kos Kostas traskade byborna dit och hämtade burkmat och skrev ner på en lapp vad man tagit.
Ovanför hans huvud hänger några flygplan av ölburkar. om har han byggt och sålt ritning och prototyp till Red Bull så nu får han bara göra och ge bort. Dom glisslar lite och ska så vara för set håller myggen borta.
Julia Too lämnar i soluppgång

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s