Thassos. Seglad distans 49 nm. Totalt 673 nm.
Singnitikos Kólpos är den östliga av de två vikarna på Halkidiki mellan Sithonia och Athos. Sithonia är känt för sina stränder och sina stor skogar. Varför just Sithonia som är så bergigt har så fina stränder har vi ingen bra förklaring på. Antagligen är bergarten mjukare. Koufos dit vi kom från Aloninsos är områdets stora fiskecentrum. På vintern tonfisk och på sommaren mer småfisk och bläckfisk. På söndagskvällen när vi var där kom den ena häcktrålaren efter den andre och lossade. Det kan bara komma i en båt i taget så detta skådespel höll på hela kvällen och halva natten. Vi är glada att vi inte låg vid kaj där.
En smal öppning till Medelhavets största ankringsvik
Måndag seglade vi runt udden och upp längs den östra sidan. Vi sydspetsen blåste det kraftiga västliga vindar och vi länsade undan i god fart. En bit upp längs ostkusten där halvön är som smalast drog det rakt igenom med mycket kraftiga fallvindar. Bara några hundra meter längre norrut kom vinden från sydost. Mycket märkligt fenomen.
Sithonias sydspets
Väldigt få hotell längs kusten. Otaliga husvagnar dock
Längre upp i viken ligger en skärgård av mera svenskt snitt kring ön Dhiapsoros. Området är inte sjömätt i modern tid varför man får förlita sig på Rod Heikells beskrivningar. Insegling mellan två skär ibland markerade med märke, ibland inte. När vi kom fanns styrbordsmärket. Väl inne i farvattnet mellan ön och land dyker den ena blåa lagunen efter den andra upp. Här skulle man kunna ankra i veckor och alltid se något nytt. Tyvärr stannade vår utombordare igen och tog bort upptäckarglädjen. Vi rodde naturligtvis i land men man kommer ju inte lika långt. Vi traskade över en bit av ön som till skillnad från alla andra grekiska öar vi varit på inte är särskilt hög. Vi kom fram till en vit strand med helt vit sand på botten också. Otroligt vackert. Dessutom kantad av sten där det som en gång varit bottensedimentet nu vridit sig 90 grader och bildade vackra vita streck i stenen.
I tisdags ankrade vi i ytterligare en turkos vik kantad av vackra hus och små resorts. Karakteristiskt för husen här precis som i Koufos är att det går 1-2 husvagnar till varje hus. Det måste ha något med skatten på halvön att göra.Vi har aldrig sett så många husvagnar. Mot kvällningen seglade vi i en underbar halvvind över till Ammouliani precis där halvön Athos börjar. Ankringen här var dock inget vidare, möjligen för att det var långgrund och en del vind så att vi inte orkade ro iland. Vi måste se till att få ordning på utombordaren. Var gång jag har skruvat isär den så fungerar den prickfritt i 5-10 minuter och lägger sedan av igen. Misstänker att flottören hänger sig.
Precis där halvön Athos börjar är landtungan bara en dryg kilometer bred och bara några meter hög. Innan Xerxes 480 f.kr. samlade sina trupper här för at anfalla Thessaloniki och Aten lät han bygga en kanal genom näset för att på ett säkert sätt få sina fartyg in i Singitikos Kólpos utan att behöva runda det beryktade Athos. Lite överförsiktig var han nog, Xerxes även om han väl inte precis själv höll i spaden och grävde. Kanalen finns inte längre kvar men man kan ana var den legat.
Xerxes kanal låg där det låglänta gräset låg mellan de så kullarna som ser ut som schaktmassorna.
Vädret runt Athos är svårt att förutsäga. De senaste dagarna väderleksrapporter har ändrat sig flera gånger per dag. Senaste budet när vi lade oss i går kväll var att det skulle blåsa friskt från sydost från natten, vridande mot rakt ost när vi kom till udden. Rak motvind alltså i ganska besvärlig sjö. Vi bestämde oss för att vänta en dag med att gå österut. Vi vaknade dock i soluppgång av att båten rullade och det gör den bara i bleke när man kommit på tvärs av dyningen. Ny väderleksrapport och nu var det bleke som gällde på förmiddagen. Snabbt tog vi upp ankaret och ångade söderut längs Athos. Vi höll oss precis på 0,5 nm avstånd precis som reglerna föreskriver. Athos är en autonom enklav i Grekland med särstatus inom EU. Här får bara män vistas och bland tamdjur, inga hondjur. Det finns ett tjugotal kloster och otaliga små sammanslutningar av munkar och slutligen ortodoxa eremiter. Gemensamt för alla är att de byggt sina kloster och bostäder på de mest otillgängliga platserna på halvön. Man blir helt mållös över hur man fått dit materialet. Vanliga män kan besöka något av klostren på halvön. För detta måste man ha tillstånd som tar ganska lång tid att få. Det är endast ett fåtal som får komma och besöka. Kvinnor göre sig icke besvär, inte båtar heller. Det är inte tillåtet att lägga till annat än i nödsituation och då endast med tillstånd över VHF. I dag var det en helt stilla dag och då gick det en båt till några kajer som finns nedanför några av klostren. På de små pirarna satt det svartklädda män och väntade på båt. När man seglar förbi är det svårt att inte fundera på hur dess munkar får mat och andra varor upp till klostren. Det måste vara ett evigt slit och det är väl kanske tanken med att nästan alla grekiska kloster ligger på otillgängliga platser.
Fortfarande snö på Athos
Det är så svårt att föreställa sig hur man fått upp allt byggmaterial. Det finns en brygga längst ner men inga vägar. Lika svårt att föreställa sig att berget reser sig över 2000 från havet
Längs Athos sydkust hade vi endast lätt motvind och vi kan bara konstatera att vi haft en otrolig tur som kunnat gå så nära halvön att vi kunnat se alla kloster och andra bosättningar. När vi passerat den sydöstra udden satte vi direkt kurs mot Thassos men det återkommer vi till.
Synapsens blog 