Svenskviken

Ampelakia/Meganisi. Seglad distans 8 nm. Totalt 676 nm.

Det blir en del bilder här men jag hade svårt att sålla.

Ampelakia på Meganisi förknippas mer än någon annan vik här i Jonien med svenska seglare. Viken ser ut som en treklöver och här har svenskarna sin grillvik, sin midsommarvik och sin vrakvik. Hit seglar många för att hålla gemensamma träffar på sommaren vilket inte hindrade att det även på hösten visade sig bli en skandinavisk träff, omän liten. I dag mötte vi de seglare som vi träffade första gången 2012, dvs, Rie och Sten på Troldand samt Camilla och Adam på Isola. Det blev en härlig träff på tavernan i land.

Vi lämnade Tranquil Bay i onsdags på morgonen när värmen kommit och gick helt in i Vlikhoviken för att se om vi kunde hitta Isola. Vlikhoviken är en stor helt instängd vik på ½ x 1 nm med höga berg på alla sidor omkring vilket gör den till en perfekt ankringsplats när det är oväder på gång i Joniska öhavet. Här får många hundratals båtar plats. Så mycket värre för några år sedan då en tornado drog in i viken och välte många båtar och drog upp långt fler på land. Man kan fortfarande se sjunkna båtar längs strandkanten. Isola stod dock inte att finna så vi seglade ut igen. Precis i den snäva inseglingen till viken uppe vid Nidri låg dock Isola på en brygga och vi bestämde oss för att ses lite senare i grillviken på Meganisi.

Vlikhoviken.

Jaqueline Onassis lilla strandhus på Scorpios som hon gärna drog sig tillbaka till.

När vi kom in i viken låg redan Troldand på plats längst in. Tillsammans med Rie och Sten gick vi så upp till den lilla Katomeri som ser så otroligt välhållen ut. Här sitter några äldre kvinnor i svarta hucklen och väver dukar som så säljs till turister. I dag var vi dom enda. Alla i byn hälsade vänligt på oss och vi fick en pratstund med bagaren som bott i USA men vänt tillbaka och tydligen precis som mannen i Paxos tillhörde de 5% som inte återigen flyttat tillbaka till USA. Det ångrade han för det hade inte varit lätt att överleva som bagare i Katomeri. Nu hjälpte han sin son som tagit över bageriet.
Byn bjöd på ett kafé och där stannade vi och fikade innan vi traskade ner till Vahti som har en stadskaj och lite fler butiker även om urvalet av varor inte är det största. För att så komma tillbaka till vår vik igen måste man först upp på kullen som skiljer vikarna och så ner igen.

Kyrkogård utanför Kathomeri med priserna för liggplats uppslagen på porten

Bagaren i Kathomeri.

Så här mycket kostar de olika dukarna.

Rie såg nöjd ut med sitt ”fynd”

Hamnen i Vahti

Vid kvällningen satte vi oss så alla till bords på Minas Taverna för att få en gemensam middag. Kuriosa. Vin beställs i kilo, inte liter.

Middag på Tavernan.

I går var det tvättdag. Förutom restaurang, bar och lounge erbjuder även Minas dusch och tvättmaskiner, mao det mesta en seglare behöver. Efter frukost åkte vi så in och tvättade tre maskiner och passade på att få en kopp kaffe i vad som måste vara en av världens vackraste tvättstugor. Torka får man göra själv så snart var hela båten en stor torkvinda.

En av världens vackraste tvättstugor…

…med en katt som uppvaktade oss. Här försöker den hitta musen.
Efter lunch gick vi oss en lång promenad igen. Först runt alla armarna i svenskviken och sedan vidare till smuggelviken som är en djup vik som fiskarna tidigare hade för sig själva. Nu har det byggts två nya tavernor med fina bryggor för charterbåtarna och med det har faktiskt hela vikens charm försvunnit för att det ser så malplacerat ut. Före den stora jordbävningen 1954 var Meganisi och det mesta av Joniska havet bebyggt men vackra Venetianska hus men eftersom de flesta rasade är det modernare hus som gäller. Vissa smälter in i naturen, andra som här gör det absolut inte.

Man gräver fram en väg och sedan använder man stenarna som kommer fram till att bygga både hus och mur runt omkring.

Meganisi har en hel del råttor. Vi hade hört om att det berodde på att seglarna satte av sitt avfall på stranden men jag trodde att det 2014 blivit betydligt bättre än så – men nej. Hur kan folk bara få för sig att sätta sitt skräp ute i naturen????

Från smuggelviken (Ormos Atheni) segade vi oss åter upp för den långa backen till Kalomeri och därefter ner igen till Vlathi. I dag var stadskajen översållad med svenska båtar vars skeppare alla satt på ett kafé och löste de svenska politiska problemen. Vi fortsatte till nästa fik med bara greker som lite mer högljutt alla tillsammans, fast vid olika bort långt ifrån varandra, löste andra problem oklart vad.

Det finns vägkapell överallt och detta var ett av de sötare.

Och överallt en blomsterprakt som vi inte sett maken till.